Jag känner mig helt avstängd på utsidan. På insidan rasar hela världen. Inga tårar kommer på utsidan, men på insidan forsar de fram. Tassade iväg till min förra läkares rum tidigt imorse... lämnade en bukett rosor och ett ljusarrangemang... och en dikt jag skrivit... Hon fyller 65 år idag. Är en av sveriges främsta experter på mitt problemområde, överläkare, steg 1- och steg 2-terapeut. Hon lämnade mig. Det kommer påverka hela mitt liv och dess innehåll. Lokalerna där hon har sitt rum är magiska. Det är gammalt. Slitet. Men robust och tryggt. Hela byggnaden vibrerar av lugn och trygghet. Därför är det så jobbigt att gå dit. Sorgen att ha blivit ratad - inte bara en gång, utan flera gånger. Förtvivlan över att veta att jag aldrig kan komma dit och ta del av all den hjälp som är speciellt anpassad till min problematik. Skär i hjärtat att allt blev som det blev. Men jag klandrar inte min läkare. Därför känner jag inget agg gentemot henne. Jag känner bara värme och förståelse - trots allt. För hom bemötte mig på bästa möjliga sätt, hon lyssnade, hon förstod. Och jag vet att hon tänker på mig ibland. Precis som jag tänker på henne.

Skrev en dikt till henne igår kväll... orden bara kom... trots att jag inte har kunnat skriva alls på år och dar...

På nattens spegelblanka balgolv
skrider eviga stjärnor fram
Dansar gnistrande över himlavalvet
och bort från mitt ögas glans

Men jag sörjer ej skymningen
ty glödande hopp har såtts
Du planterade en stjärna i mitt hjärta
en oändlig källa för ljus

Jag vandrar ej ensam om natten
jag bär ingen rädsla för mörkret
Din stjärna är bevarad i mitt hjärta
och lyser mig alltid en väg fram