Imorse hade en av de gamla fiskarna dött. Visst är det tråkigt, men jag har ändå fler än vad jag vill ha. Och ja, det är ett liv, men jag sopar inte som de där munkarna när jag går omkring ute.

Terapeuten trodde att hon skulle få tag på kvinnokliniken idag, men jag har inte hört något så jag tvivlar på det. Eller så har de sagt att inget händer före årsskiftet, och då vill hon inte meddela det per mail.

Imorgon ska jag träffa läkaren. Kanske för sista gången, eftersom jag har befriat henne från sin närvaro från och med årsskiftet då PAL-systemet tas bort. Jag är rädd för vad hon kan säga imorgon, men har inget mirakel skett så kommer hon inte ens att öppna käften. Hon sitter däremot på svaret från plastikkirurgen om jag får hjälp med ärren eller ej. Men med min "otur" så lär hon antingen inte ha läst läkarutlåtandet eller så har de sagt nej. Får jag nej därifrån så kommer jag att dra tillbaka min ansökan till ssk-programmet direkt. För jag kan inte arbeta inom vården med kortärmade tröjor och se ut som jag gör. Jag kommer aldrig mer kunna bada eller byta om eller ens släppa en man nära inpå. Då är mitt liv verkligen slut för då har vården dödat allt hopp och alla drömmar jag någonsin haft.

Jag är rädd att jag inte ska komma längre än såhär, trots mina insatser. Jag har gjort allt jag klarar och orkar, jag har till och med gjort mer än så, och när jag inte har kunnat eller orkat det heller så har jag lämnat över kontrollen och hela mig till andra - som tagit hand om min själ och sett till att kroppen har kommit till rätt ställe och tittats på på rätt sätt. Vad mer kan en människa göra? Finns det något mer som någon kan begära?

Jag är helt skräckslagen inför tanken att det här kanske är så långt jag kommer med mitt liv, inte längre. Jag tar hellre livet av mig än att bli fortsatt slaktad av vården eller leva ett liv som ständigt ensam och icke-fungerande med sjukpension.