Imorse hade en av de gamla fiskarna dött. Visst är det tråkigt, men jag har ändå fler än vad jag vill ha. Och ja, det är ett liv, men jag sopar inte som de där munkarna när jag går omkring ute.

Terapeuten trodde att hon skulle få tag på kvinnokliniken idag, men jag har inte hört något så jag tvivlar på det. Eller så har de sagt att inget händer före årsskiftet, och då vill hon inte meddela det per mail.

Imorgon ska jag träffa läkaren. Kanske för sista gången, eftersom jag har befriat henne från sin närvaro från och med årsskiftet då PAL-systemet tas bort. Jag är rädd för vad hon kan säga imorgon, men har inget mirakel skett så kommer hon inte ens att öppna käften. Hon sitter däremot på svaret från plastikkirurgen om jag får hjälp med ärren eller ej. Men med min "otur" så lär hon antingen inte ha läst läkarutlåtandet eller så har de sagt nej. Får jag nej därifrån så kommer jag att dra tillbaka min ansökan till ssk-programmet direkt. För jag kan inte arbeta inom vården med kortärmade tröjor och se ut som jag gör. Jag kommer aldrig mer kunna bada eller byta om eller ens släppa en man nära inpå. Då är mitt liv verkligen slut för då har vården dödat allt hopp och alla drömmar jag någonsin haft.

Jag är rädd att jag inte ska komma längre än såhär, trots mina insatser. Jag har gjort allt jag klarar och orkar, jag har till och med gjort mer än så, och när jag inte har kunnat eller orkat det heller så har jag lämnat över kontrollen och hela mig till andra - som tagit hand om min själ och sett till att kroppen har kommit till rätt ställe och tittats på på rätt sätt. Vad mer kan en människa göra? Finns det något mer som någon kan begära?

Jag är helt skräckslagen inför tanken att det här kanske är så långt jag kommer med mitt liv, inte längre. Jag tar hellre livet av mig än att bli fortsatt slaktad av vården eller leva ett liv som ständigt ensam och icke-fungerande med sjukpension.

Fick brev från läkaren på kvinnokliniken. Hon skrev att hon kommer vara bortrest större delen av oktober och sen ska hon vara handledare för utländska läkarstudenter nov och dec. Hon skrev det inte, men jag är säker på att det inte kommer bli av under det som återstår av det här året. Så hur jag än gör förlorar jag. Och jag orkar inte mer. Jag orkar inte mer. Jag lovar, jag kommer skära bort det själv. Och sen kommer jag att ta mitt liv. För att vården skadat mig mer än vad jag var skadad innan jag sökte hjälp. Jag varken kan eller vill leva ett liv helt ensam med sjukpension! Jag har mer att ge! Ja, jag har att GE!!! Och får jag inte eller kan jag inte det så skiter jag i det här!!!

Inget mer livsuppehållande! Nej, nu jävlar räcker det! Jag har gjort precis allt som står i min makt! Jag har kämpat tills jag gått under!!!! Och ändå får jag INGET för det! "Jag har inte tid", "Jag har annat som jag behöver göra", "Det får bli en annan gång längre fram, för nu ska jag göra det här", "Du är en svår patient så du behöver en hård läkare som PAL", osv, osv.

JAG SKITER I DET!!!!!!!!!!

J A G   S K I T E R   I    D E T !

Nu jävlar sätter JAG ner foten!

Till råga på allt har jag en nära vän som ligger på sjukhus i Göteborg och svävar mellan liv eller död - för att INGEN JÄVEL har brytt sig om henne! Hon har ett BRETT kontaktnät, men inte fan har någon brytt sig!! Jag har försökt ordna ett Personligt ombud åt henne, men de var så jävla oförskämda! Hon orkar inte!! HON ORKAR INTE! Jag skrev det till dem och bad om ett ynka jävla namn som hon kunde ringa till, men NEJ, de kunde inte ens göra det! Så hon har legat hemma utan mat tills nyligen då hennes kropp inte orkade mer. Hon blev FÖRLAMAD. FÖRLAMAD!! För att  ingen jävel bryr sig!!!! INTE ENS DE SOM HAR BETALT FÖR DET!! Varken inom privata sektorn eller landstinget!!!!

HELVETES JÄVLA SKIT!!!!!

Hennes pappa har förstört hela livet för henne och utsatt henne inte bara för våldtäkt efter våldtäkt, utan även misshandel och REN TORTYR! Och gubbjäveln TILLÅTS HÅLLAS!! Han är "av finare börd" så han har pengar, och pengar betyder makt. JAG SPYR!! JAG SPYR PÅ DET HÄR JÄVLA SAMHÄLLET!!!!!!!!

Och den jävla terapeuten som media rapporterar om och som varit på redan utsatta barn! 8 års fängelse. ÅTTA YNKA JÄVLA ÅR KOSTAR DET ATT FÖRSTÖRA INTE BARA ETT UTAN FLERA BARNS UPPVÄXT, SJÄLVKÄNSLA, OCH TILLIT - KANSKE FÖR ALLTID!!

SATANS JÄVLA PISSHÖG!!!

Jag skäms för att vara människa!! Och ju mer jag ser, desto klarare blir det att jag inte borde finnas i den här världen!

Hjälper ingen mig nu så tar jag livet av mig. Det är inget hot, det är ett löfte.

Terapeuten, träffat PO och handlat, fick panikångest på RSMH, är förbannad på läkaren som fick veta vad plastikkirurgen tyckte innan hon gick på semester - vilket säkerligen innebär att de säger NEJ.

Har gått ner drygt 10kg nu. 13 kvar. Måste hinna innan jul. Har köpt vitaminer för att inte förstöra det sista av tillstymmelse till balans i kroppen. Men jag köpte fel sort, för jag behöver mer än vitaminer - tex zink, för jag har zinkbrist igen.

For ner på stan vid halv elva. Lämnade tillbaka ljudboken och lånade en bok som är kurslitteratur på omvårdnadsprogrammet. Vet att det inte spelar någon roll, för jag kan ändå inte läsa en sammanhängande text. Men jag vill. Köpt ett par jeans som jag redan sytt av, så nu har jeans-Maria fått lite upprättelse för allt fett som vården gett mig och som jag kämpar med att få bort. Jag är en total jeans-människa så jag lider verkligen av att gå runt i mjukisbyxor hela tiden. Jag skäms för det.

Köpte en kycklingfilésmörgås på Konsum, så jag har bara ätit det idag. Känns som 5000 kCal och minst 3kg extra. Får se vad vågen kommer att visa...

Började gråta flera gånger, men tog mig samman. Hade ingen medicin med mig, men hade inte räknat med att bryta ihop flera gånger om.

Har börjat planera mitt PO's födelsedag. Ska göra ett eget litet arrangemang med stearinljus. Ska göra detsamma till min älskade fd PAL som fyller 65 år nu snart. Så hon har avsagt sig PAL-skap på min terapeuts enhet efter årsskiftet. Jag blir så ledsen så jag bara vill ge upp, för jag behöver henne. När hon lämnade mig rasade hela min värld, och får jag inte tillbaka henne så kommer den vara raserad för alltid.

Har också fått reda på att många av mina plågoandar kommer att försvinna eller delvis försvinna efter årsskiftet. "Pelle-plutt" verkar redan ha försvunnit i någon slags mörkläggning från ledningens sida, den danske clownen kommer inte längre ha patientkontakter utan bara bedriva undervisning och liknande, CP-gubben som var min PAL och trasade sönder mig helt och rev upp hela avdelningen jag vistades på ska gå ner i tjänst, och Ondskan är redan borta från patientkontakt och är i värsta fall bakjour någon gång. Tänk att alla de jävla idioter som skadat mig så fruktansvärt mycket utan att ens behöva be om ursäkt håller på att försvinna - samtidigt. Slump...?

Sitter bara och stirrar på min tomma msn-lista. Alla har verkligen kommit någonstans och LEVER. Men inte jag. Till och med J, som jag träffade under min första tid på avdelningen och som vårdats på LPT i åratal, har egen lägenhet och pluggar upp matte och engelska från omvårdnadsprogrammet. Hon är fan mer fucked up än jag med sina fejkade EP-anfall. Men ändå tar hon sig vidare i livet.

Minns inte om jag skrivit det förut, men jag har sökt till ssk-programmet igen - för 7:e eller 8:e gången... Släpper jag det så har jag släppt allt sen.

Jag vill bara ge upp. Jag kommer absolut ingenstans. Vården har gjort mig ännu mer förstörd och nu avvisar de hela mig och allt jag behöver och allt jag gör och är. Jag är ohjälpbar.

Varit hos terpeuten idag också. Hur hon än lirkade så lyckades jag omedvetet styra bort samtalet från det som är så jobbigt och känsligt. Till slut satt vi och pratade om skillnaden mellan nollning och inspark. Jag är bara så äcklig och allt är så påtagligt och blir så stort när jag inte har medicinen som stöd. Hon tog upp tråden om hur kroppen kan reagera rent "biologiskt" under ett övergrepp och jag satt i forsterställning i fåtöljen och kved att det är det mest äckliga, fruktansvärda och ogripbara. Hon förstod. Jag hade kunnat kräkas för jag skämdes så och fick flashbacks. Men hon stannar hos mig. Hon STANNAR. Jag förstår det inte. Alla andra har lämnat mig eller våldfört sig på mitt psyke. Jag förstår det inte, men jag vet att en dag kommer hon också att lämna mig. Antingen tar verksamhetschefen henne ifrån mig, eller någon annan, eller så lämnar hon mig som min läkare gjorde. Och händer inget av det så kommer hon att bli skadad eller dö. För jag får inte behålla något.

Vi pratade också om hur jag reagerat på mamma och hennes tjat. Jag håller med terapeuten om att min problematik ställer till det i en del banala situationer; när jag för en gångs skull sätter en gräns eller säger nej och det inte accepteras - då faller jag. Det är bara så. Och att min mamma inte lyssnar på mig gör att jag spinner vidare. Först till kvinnokliniken där jag utsattes för ytterligare ett övergrepp, och sedan vidare till hela repertoaren av alla års övergrepp. Efter det kommer paniken över nuet och framtiden. Jag inser att tiden rinner ifrån mig och jag kommer aldrig att bli "normal". Så den drömmen måste jag släppa. Men då måste jag få någon av mina andra drömmar uppfyllda. Glömde tala om för terapeuten att mamma berättat att de sökt hjälp åt mig två gånger när jag var runt 2 år. Men det hela är så sjukt att jag inte vill prata om det. Fattar de inte att det fanns en ANLEDNING till att jag var helt förstörd hemma och skötte mig i skolan. Blir så jävla ledsen.

Har rensat avloppet i tvättstället. Vet inte om jag gjort det sedan jag flyttade in, men det var inte särskilt smutsigt konstigt nog.

Vet inte hur jag ska ta mig igenom den här helgen. Vill bara skära mig och stoppa in rakblad. Gjorde jag det så skulle det i alla fall skynda på saker och ting, och jag skulle för en enda gångs skull få hjälp innan det är för sent.

Jag är så jävla less på det. Jag har aldrig haft och kommer aldrig få några föräldrar. JAG kommer alltid få vara FÖRÄLDER åt dem. ALLTID. Mamma ringde på em och talade om att hon fått provresultaten, och de var negativa. Imorgon ska hon på rutinkoll. Och så började hon tjafsa igen. Om FK. Igen. Satt och läste högt från ett papper. Om och om igen, trots att jag sa att jag redan vet det som stod där. Och hon gav inte upp, och ju mer jag protesterade desto värre blev det. "Jag borde aldrig ha tagit upp det här, det var dumt". Hon trodde att hon gjorde mig upprörd med det hon sa, trots att jag upprepade minst 10ggr att jag bara ville att hon skulle LYSSNA PÅ VAD JAG SA - att jag redan vet allt som står där. Till slut skrek jag åt henne. Och ja, jag vet, man skriker inte åt sin MS-sjuka mamma i telefonen, men jag klarar inte en endaste jävla människa till SOM INTE KAN LYSSNA PÅ VAD JAG SÄGER! När jag för en gångs skull kan säga NEJ och det inte betyder ett skit, så är det som att en del av mig dör. Jag återupplever känslan av att bli utsatt för något jag inte vill, trots att jag lyckas säga ifrån. Det blir som ett nytt övergrepp - på min person.

Tror jag har ätit för mycket idag. Magen känns gigantisk, trots att jag hållit mig under 300kCal. Jag MÅSTE hålla det här nu. Jag MÅSTE. Samma dag som jag nått tillbaka till min normalvikt kommer jag sätta in Cymbalta igen, och då tänker jag äta massor av god mat och godis. En dag. Tänk, en god frukost med bröd, smör och pålägg. Lunch är inte bestämt än, men det blir nog något med KÖTT. Till middag kycklingrulle, och sedan efterrätt i form av glass, choklad och frukt.

Den dagen måste komma. MÅSTE.

Om en vecka kommer min läkare tillbaka från sin senaste semester och då ska jag träffa henne tillsammans med min terapeut. Kommer att ha gått ner 10kg sedan hon sist såg mig. Men jag vet, hon bryr sig inte, så hon kommer inte kommentera det överhuvudtaget.

Mår så jävla dåligt, och ingen som kan vill hjälpa mig. Sa till terapeuten idag att om jag inte får hjälp med ärren så är det första jag tänker göra är att köpa rakblad igen. Får jag sedan nej från kvinnokliniken så stoppar jag in rakblad där nere. Får jag inte relevant hjälp som jag klarar av efter det, så tar jag livet av mig. Så enkelt är det. Jag tänker inte leva såhär. Jag orkar inte och vill inte. Jag vägrar. Kan jag aldrig utbilda mig, jobba och skaffa familj så tänker jag ta mitt liv. För det här är inget liv - det här är tortyr.

Terapi. Bara tröstlös sorg. Tårar som ömsom forsar, ömsom rinner. Terapeuten fick knappt en syl i vädret, men hon förstod att jag behövde prata bort lite av all den tyngd jag bär. Känner mig helt värdelös. Får ingen hjälp förutom av min terapeut. Ingen annan bryr sig. Det enda de bryr sig om är socialstyrelsens kritik efter att jag tagit livet av mig. Det är enda anledningen till att de inte vill att mitt personnummer ska dödförklaras. Hur jag mår eller vad jag gör rör dem inte i ryggen. Och jag orkar inte strida mer. Jag hatar mig själv, så varför ska jag ens försöka när de som sitter på all makt skiter fullständigt i mig och mitt sk liv. De skiter i att jag sitter här isolerad och döende. De skiter i att jag jobbat stenhårt med mig själv och inte får något för det. De skiter i att jag vill ha tillbaka det liv som jag aldrig fått.