Är PISSFÖRBANNAD på mitt jävla PO!

Hon kom kl 13:20 och skickade sms om att det inte fanns en enda parkeringsplats vid mitt hus. Så jag gick ner till porten med julkortet som jag målat till avdelningen. Kokade redan då - skulle hon inte PRATA med mig om att jag skrivit klart och tydligt att vi HAR STORA PROBLEM och att det INTE ALLS KÄNNS BRA? Rev på mig jackan och sprang ner. Öppnar bildörren på passagerarsidan och hon LER och SÄGER HEJ, och flyttar sin handväska som för att JAG SKA SÄTTA MIG DÄR! Jag sa bara hej och lade kortet i passagerarsätet. Då säger hon "Vad fin du blev i håret!" - jag höll på att DÖ. Sen påminde hon mig om att jag ska försöka göra om ID-kortet imorgon, men självklart har hon inte ringt och frågat om det är ok. Det enda jag tänkte på var "håll käften, håll käften, håll käften, säg inget dumt så att du inte får något ID-kort, sen efter imorgon bitti kan du göra och säga vad fan som helst". Så överlevde jag det "mötet", och gick in och tog en stesolid och två atarax. Ringde terapeuten före, men hon var upptagen och hade telefonsvararen på. Mailade istället. Ifrågasatte hur i helvete man kan arbeta med människor som har det svårt och varken klarar av att utföra sina arbetsuppgifter eller är "emotionellt kontaktbar". Och hur i helvete är det tänkt att de ska arbeta när de blir osams med "klienten"??? Mitt PO bara ler! Hon vill inte ens PRATA om det!

Med hot om att anmäla kvinnokliniken, vilket jag skulle ha gjort och ev kommer att göra, så har nu min terapeut fått ett mail från läkaren. Hon kommer EV skriva remiss till annan klinik inom landstinget för att jag ska få hjälp. Blir det inte av eller om något blir fel, så skickar jag alla anmälningar. Ingen ska behöva leva såhär. Ingen.

Hoppet gnager hål på mig, i mig. För jag förstår att jag inte kommer anses vara värd hjälp. Jag anser inte att jag är det heller, så jag klandrar dem inte. Men det hindrar mig inte från att bli förbannad och besviken.

Jag tror inte gud, men snälla någon, låt det här gå vägen *gråter*