Varit på mitt livs första stora konsert ikväll. Kan inte skriva vilken för då kan vem som helst ta reda på var jag bor... men jag kan säga att... det kan nog inte bli bättre än såhär. Jag blev helt trollbunden och så berörd av musiken och sången att tårarna bara rann. Och jag var inte ensam. Hörde en äldre man på vägen ut som sa till sin bekant att han "börjat böla".

Försökte ta kort med kameran, men det blev bara suddigt. Och dessutom insåg jag att det här var så otroligt speciellt och mäktigt att några bilder med kameran bara kändes löjligt. Som att ösa ur vattnet ur ett hav med en tesked.

Jag har huvudartisten att tacka för att jag lever idag. Lyssnade bara på den artistens musik för att få tröst innan jag sökte och fick hjälp. Så den här personen har räddat mitt liv - jag vet det. Och därför var det så speciellt att få se och höra - på riktigt. Mitt PO var med och hon frågade om jag ville höra om man kunde få en autograf, men jag sa nej. Jag är vuxen och det känns så "fjortis" att göra något sådant - men ingen fjortonåring lyssnar väl i och för sig på den här musiken. Men vad skulle jag säga? Hur tackar man en okänd människa för att ha räddat livet på en? Stå öga mot öga med en världsartist och storgråta och vilja omfamna personen för att försöka förklara hur mycket musiken och personen betyder.

Med tanke på vilken sorts folk som var på konserten så inser jag att det inte hade varit helt omöjligt att få artistens autograf... men hur ska jag kunna tacka... orden.... bara försvinner.....

Jag blev förbannad på folk som inte förstår att visa mer uppskattning än att applådera lite och sedan klä på sig och gå när sista sången är sjungen. Det var visserligen en hel del som applåderade i takt och de fick komma ut en extra gång.... men jag hade gärna klappat och suttit där 3ggr till... minst... För så spektakulär var upplevelsen. När vi nästan kommit ut så hör jag en kärring - ja, en riktig KÄRRING, som säger "*ett låtnamn* var väl ok, men resten var inte vad jag hade förväntat mig". Jävla gnällkärring! Hon har väl aldrig hört något av det här varken på tv, radio eller cd - och ändå kan hon säga att det var dåligt! Jag hade höga förväntningar och jag förstår inte... det är liksom inte greppbart... hur man kan sjunga lika bra live som på inspelning...... Har hört en del annat live lite här och där, och då förstår man hur stor skillnad det är på bilden man har av en artist efter att ha lyssnat på en skiva jämfört med bilden man får då de visar hur verkligheten ser ut... eller låter.....

Det här var.......... ja..... jag kan inte ens beskriva det........ är alldeles..... utmattad.......... och jag vet inte var jag ska göra av mig själv.......... Det var nästan för mäktigt för mig....... men jag hade inte velat ha det på något annat sätt.

Sen kommer sorgen mitt i allt; det här kommer jag aldrig någonsin få uppleva mer. This was it. Slut. Kaputt. Och jag får panik när jag tänker på det - för hur ska jag kunna bevara och förvalta den här upplevelsen i resten av mitt liv? Jag vill inte glömma något av den här kvällen, inte en enda detalj, men hur gör man det? Hur skapar man plats för det här varje minut i resten av sitt liv?

Känner mig som Askungen - trollbunden av alla känslor och intryck. Och nu när jag är hemma igen så har allt förvandlats till en pumpa. Och är borta för alltid.

Avslutar med ett citat från kvällen:

"Julklapp.... ja, jag önskar mig och har alltid önskat mig en sak av dig,,, som bara du har... men som du inte får ge bort."............. Jag visste EXAKT vad personen syftade på - direkt. Artisten låtsades inte förstå... och så kom svaret; "Din sångröst."