Tog en liten promenad igår kväll, bara några minuter. Behövde få LUFT efter att ha legat till sängs så länge. Idag låg jag kvar länge i sängen. Är fortfarande trött, ledsen och mår piss. Terapeuten sa igår på telefon att vi skulle höras idag, men jag är den enda som hört av mig. Men hon har väl fullt upp. Gick och skulle handla på em, men allt blev bara misslyckat. Gick in på apoteket först. Skulle köpa vitaminer bl.a - och öronproppar inför konserten... har aldrig varit på riktig konsert förut så jag vet inte hur högt ljud det kommer vara... Fint... nästan 30 år och aldrig varit på konsert... mitt PO som är 64 år vet 100ggr mer än jag...

I alla fall; gick in på apoteket och var lättad över att det bara var några få andra där. Men så vet jag hur de är, personalen. Kliver man in där med minsta tecken på tvekan så är man som en liten mus på ett öppet fält, och de attackerar som hökar. Först gick det bra. Hittade vitaminerna direkt. Tog sikte på hyllan så snart jag kom innanför dörren, gick sakta men bestämt och lokaliserade vitaminerna jag skulle ha innan jag kom fram till hyllan. Ok så långt. Sen skulle jag ha nässpray, eftersom min läkare fortfarande inte klarat av att skriva ut Rinexin i vuxendos. Hittade det också på samma sätt som vitaminerna. Och så gick jag mot öronpropparna. Såg att flera ur personalen stod och tittade på mig som hökar innan de anfaller. Så jag gick fram, men tvekade en tiondels sekund över vilka öronproppar jag skulle välja - är inte så j*vla snyggt att sitta på konsert med en världskänd artist och med knallgula öronproppar, så jag ville ha hudfärgade. Stod bara och tittade om det fanns olika storlekar, eftersom jag är liten som ett barn. Då attackerade de. En äldre kvinna i personalen som stirrat på mig sedan jag kom in rusade fram till mig och frågade om jag behövde hjälp. Jag sa nej. Hon frågade igen och om jag visste vad jag letade efter. Tackade nej till hjälp en andra gång. Men hon gav sig inte, frågade igen och "vet du vilka du använt förut". Jag bröt ihop och såg bara trevlig ut och jag tror att hon backade när hon såg att det knöt sig i magen på mig och tårarna började komma. Sen tog jag bara några och glömde köpa fluortabletter. Var tvungen att komma ut därifrån FORT. Sen var allt förstört.

När jag tänker på det nu så önskar jag att jag hade vänt mig om och spänt ögonen i henne och sagt något i stil med att "jag förstår att du försöker vara vänlig och hjälpsam, men jag är vuxen och vill titta själv och om jag behöver ha hjälp så säger jag till". Men det är sådant jag aldrig får ur mig. Och sådant här händer bara på apotek. Sist var jag inne på ett annat apotek på andra sidan stan. Skulle ha nässpray då också, och den hyllan var längst inne i lokalen. På vägen dit frågade en personal om jag behövde hjälp. Jag vände mig om och sa nej tack, men tre steg senare - vilket alltså handlade om SEKUNDER - så frågar nästa om jag behöver hjälp.

Det är bl.a det här som gör att jag har så djävulskt svårt för att bara gå in apotek och än mindre kunna hämta ut min egen receptbelagda medicin. Vad ska man göra när ett NEJ inte tas emot som ett nej - ens av utbildade personer som arbetar med läkemedel och vet mer än "medelsvensson" om människors problem och sjukdomar.

Skulle köpa något ätbart efter det, men jag var som en söndersliten liten ynklig mus och glömde det mesta trots att jag hade en lista med mig. I kassan hälsade inte ens kassörskan på mig. Men jag hade inte mina "vuxenglasögon" på mig så det kanske var därför. Hon skulle nog inte ha gissat att jag var äldre än hon. Hon såg så ung ut och verkade ny, och så den här "jag är bättre än du"-attityden. Ungefär som när folk tränger sig före mig i kö eller kliver rakt över mig på stan.

Har lagt sista handen på terapeutens julklapp. Träffar henne imorgon kl 10 sista gången före avresan *gråter*. Hon har köpt någon dyr glögg och bakat, så hon kommer bjuda på lite fika som julklapp. Hon sa att hon aldrig gjort det förut, och jag kan tänka mig att det inte direkt tillhör vanligheterna inom psykoterapi. Men det känns fint, något riktigt speciellt - precis som det speciella arbetet och relationen vi har.

Hon ska få titta på min rygg också... har antagligen fått något konstigt vid en av alla mina hundratals leverfläckar, men jag kan inte se själv vad det är trots speglar åt alla håll, utan jag känner bara att det är svullet och ömt. Så hoppas jag att vi hinner prata om om jag ska försöka berätta för min mamma om att jag har skurit mig så att jag KAN gå i kortärmad tröja om det är varmt. Men jag vet inte hur eller om det kommer bli av. Är livrädd. Alla frågor, men värst av allt om det vänds mot mig - att jag ska ta hand om dem för att jag har berättat. Precis som när jag varit inlagd och de talar om för mig 500ggr efter att "vi har inte kunnat sova på hela tiden för att vi varit så oroliga". Nähä, men vad ska jag göra då - ljuga eller neka till att få den hjälp jag så väl behöver. Det blir skuldbeläggning, även om jag vet att de inte menar det så.

Pappa klarar jag inte av att berätta för. Litar inte på honom och vi kommer aldrig kunna laga det som förstördes när jag var barn. Jag kommer aldrig att få någon pappa, utan "min s.k pappa" är en man med ett skadat känsloliv som gör att han är som ett barn men har slagit sina barn med en vuxen mans kraft. Mammas frånvaro och att hon inte ingrep eller gjorde något... ja, jag vet inte, men hon har i alla fall ett känsloliv - hon kan faktiskt gråta och visa känslor. Pappa visar bara ilska, alltid ilska, och han slår inte längre men istället blev det verbal misshandel när han slutade med den fysiska misshandeln.

Därför flyr man när man växt upp, trots att man är livrädd och varken orkar eller klarar av det. Men man måste bort. 100 mil bort. Ändå känns inte avståndet som tillräckligt. Och det känns fruktansvärt att återvända dit. Till minnen och flashbacks där pappa rusar efter mig och jag springer för mitt liv. In på mitt rum och låser. Han hämtar skruvmejseln och ska låsa upp. Jag håller emot tills händerna värker, han är starkare och har bättre grepp. Jag kastar mig på sängen ihopkrupen i fosterställning. Han river nästan ner dörren och brakar in och slår. Slår och slår och slår. Minns inte om det gjorde ont. Men jag minns hur ihåligt det lät när han slog på ryggen. Minns hur jag tassade upp på natten och tittade i spegeln på blåmärkena. Han slog med öppen hand, minns inte om det alltid var så, men när han gjorde det så hade jag märken som såg ut som handavtryck på ryggen. Visste att jag var tvungen att gömma det när det var dags för idrott i skolan. Och det är inte bara honom jag har minnen och flashbacks av. Minnen och bilder av killen som utnyttjade mig sexuellt ploppar upp hela tiden. Våldtäkt efter våldtäkt. Om man nu kan kalla det för det - jag sa aldrig nej och berättade aldrig för någon. Var bara tyst och försökte krypa därifrån, men han var starkare än jag. Särskilt då han börjat med anabola steroiderna. Då hade jag i och för sig redan gett upp, men det var väl tur det, för det var då som han började vara än mer våldsam och hårdhänt. Så jag blev hans trasdocka - det var min överlevnadsinstinkt. Sen har jag bara fortsatt så; stoppat undan allt som är jobbigt och spelat teater. Men nu orkar jag inte mer.

Ja, det här blev ett långt inlägg. Trött och sorglig i tonen. Men det är så det känns. Känns som att jag inte orkar mer och jag orkar inte fara till föräldrarna över julen, men jag har inget val. Har ingen egen familj så jag har ingen ursäkt. Hade ärligt talat hellre "firat" jul på avdelningen, men den finns ju inte mer. Inget finns längre.

Nej, nu ska jag packa ner julklappen till terapeuten och se hur mamma fisk mår. Hon lever fortfarande, men är gammal och skruttig. Håller sig mest i skymundan och nere på botten. Men när dt är mat så försöker hon hinna få en bit innan de yngre ätit upp allt. Önskar att hon kunde finna sig i att bo i yngelakvariet för där kan jag ge henne mat i lugn och ro, men hon trivs inte alls där. Och jag vill inte att hon ska vantrivas och bli stressad den sista tiden hon har kvar i livet. Ska byta vatten en gång till innan jag far på söndag, för det är för mycket näring så det har blivit alger. Obalans i systemet.

Kaninerna har fått vara ute ikväll och är nöjda med det båda två. Känns bra att de får busa av sig. Astrid är ju som en hund så hon kräver uppmärksamhet och att man leker med henne. Det är roligt men kan bli ganska jobbigt i längden. Tilda däremot är helt självgående. Hon rusar bara runt när hon tror att jag inte tittar.

Värker i nacke och axlar av spänning. Måste ta något muskelavslappnande.

Bye...

tror att huvudvärken är på väg att lätta

äntligen

terapeuten ringde

berättade att hon ställt mig i kö för bildterapi

känns bra men skrämmande

intresset verkade inte vara så stort men hon fick reda på att det var kö till det också

och eftersom de kör 2 terminer så innebär det att jag missar de kommade 2 terminerna och får hoppas på bätttre lycka nästa gång

mitt PO ringde ridterapeuten och vi ska ses i januari

men självklart ville inte mitt PO boka in ett datum

så nu känns det som om det inte kommer bli något av det

men då gör jag fan i mig det här själv

varit ute 10 min

älskar snön och kylan

men kunde inte njuta - bara försöka andas