det här går åt helevete

var och tände ljus i gravlyktan i sjukhusparken

för D

imorgon är det nio månder sedan han somnade in

ville tända ljus redan i eftermiddag pga att det ligger ett kårhus intill, och jag vill inte att någon ska råka "parkera" sin cykel på lyktan om den inte syns

men jag minns den där morgonen som om det hände igår

tårarna bara rinner

larmet

A-S som ropar på P

1,2,3,4,5,6,7,8,9,10

de var bara 2 personal på hela avd den natten + den andra delen de har att ta hand om

akutteamet kom

defibrillator

sätta nålar, pumpa i medicin

men det gick inte

något inom mig visste det

en skata kom och satte sig på fönsterblecket utanför mitt rum

gick några steg och tittade in som för att säga hejdå

vände på sig och flög

jag tror inte på sådana tecken egentligen

men jag vet inte

jag vet vad jag kände i alla fall

idag hos terapeuten kom en annan skata och satte sig på hennes fönsterbleck

och jag kunde inte vara tyst

berättade om när D dog

och om skatan

de här gångerna är de enda gångerna i hela mitt liv som jag sett en stor skata spatsera på ett litet fönsterbleck när jag varit i rummet

är det min tur nu

är det dags

flög den skatan iväg med min själ

var det tecknet jag väntat på

mailat terapeuten

skrivit att jag inte klarar att hon har så ont om tid

för jag behöver henne mer än någonsin nu

för nu har jag ingen avd, ingenting, inget att falla tillbaka på eller hålla mig i

och det känns som att allt hänger i luften

och terapeutens frånvaro blir som svarta hål

och jag sugs in i mörkret som kommer när hon försvinner

vet att hon lagt och lägger ner mycket tid på mig, det är inte det jag menar

men jag menar att även om hon har lagt ner MASSA tid på mig förut så kan hon inte bara helt plötsligt gå till att lägga ner mycket tid bara sådär

för hålet efter henne blir så oerhört stort, eftersom hon är allt jag har