datorn är trasig och drulleförsäkringen är borta

jag är fumlig och glömsk så jag tror att jag har MS som cp-läkaren på psyk vräkte ur sig den där gången - det är helt tack vare honom, för annars skulle jag inte ens tänka tanken

sängen håller på att gå sönder, resårbotten

hör hur det går fjädrar och det lutar så att jag håller på att falla ur sängen när jag ligger ner

håret fortsätter att falla av i rasande tempo

jag har ätstörningar som ingen tar på allvar trots att jag nu har laxerat sönder tarmarna så att de inte fungerar längre - "hon är fet så hon kan inte ha ätstörningar" (och min fina läkare som sa att min vituppgång på 23kg berodde på "dålig kosthållning och brist på motion", och jag har aldrig ätit så bra som då och aldrig rört på mig mer än vad jag gjorde då)

jag har en journal fullpackad med skit och lögner som jag inte får radera förrän jag är död

hela mitt liv började raseras på allvar för snart 2 år sedan när min första läkare lämnade mig - och nu har jag gett upp

gett upp ALLT

allt går fel

ALLT

jag svär på heder och samvete - om NÅGOT mer händer, en penna som ramlar ner på golvet eller vad som helst, så tar jag livet av mig här och nu!!!!!!1

har fattat ett beslut nu

vet att jag inte borde göra det när jag mår såhär, men jag har inget val

dessutom är det tänkt att vara något konstruktivt

imorgon bitti börjar jag med cymbalta igen

samtidigt slutar jag att äta och börjar träna

jag vet att jag kommer gå upp i vit trots att jag inte äter, för det är en sällsynt biverkning som jag ju drabbats av förut

men det finns ingen annan medicin jag tror på, och cymbalta var verkligen fungerat

och nu pajade tangentbordet på laptopen

bokstaven K går inte att skriva om man inte trycker extremt hårt, och nu lossnade i:et och k:et och jag får inte dit tangenterna igen

var gjorde jag av snaran nu igen.......................

*störtgråter*

fått akuttid hos terapeuten imorgon bitti

så nu gäller det "bara" att hålla ihop tills imorgon

bäddar ner mig i sängen och låtsas att jag inte finns

orkar inte mer *gråter*

på fredag är det precis två år sedan min första läkare lämnade mig... den enda läkare jag någonsin litat på...... men som dumpade mig efter att en "stalker" hört av sig till henne och ljugit ihop en massa skit........

nästa vecka har terapeuten semester... hela veckan..... ska till spanien......

och icke att förglömma - den vidriga "alla hjärtans dag" på söndagen......

den 18 feb har jag tid hos sjukgymnasten...... "intervju" typ.....

sen sätter det fart på riktigt v. 10......

måndagen är det intervju med ledarna för gruppen med social fobi.......

tisdag startar gruppen........

torsdag är det möte med nya läkaren..... vilket jag verkligen fasar över....... och sen på eftermiddagen är det träff för gruppen med social fobi.......

fredagen är det exakt ett år sedan jag vaknade på avdelningen och D hade tagit sitt liv........

.......kanske inte låter som mycket.... men för MIG är det mycket......... har bara haft EN person så länge nu...... så jag vet inte hur jag ska klara av det här......

...och så ridterapin....... och sjukgymnasten........ skicka in papper om ersättning till FK..... och ansökan om förlängning....... och så smäller det snart för beslutet om fortsatt ersättning och bostadstillägg..........

kan inte andas..........

snart är det slut

jag är rädd

så rädd

min mamma har läst mailet jag skrivit till henne...... men hon har inte svarat....... jag vet ju hur det är........ men ändå hoppas man......... hoppas på att ens förälder... föräldrar..... någon gång ska börja bete sig som just det - föräldrar..............

sorgen är så stor och tung.......... och den blir bara större och tyngre..............