Om jag får en läkare, och om den läkaren lyssnar på mig och tar mig på allvar och inte bara som ett totalt psykfall, så får hon skriva en ny remiss till kvinnokliniken. Vägrar de hjälpa mig igen så får de kosta på de pengar, den tid och de resurser som behövs för att fara till de andra sjukhusen i länet.

MEN - då får de lösa problemen runt omkring också. Hur jag ska ta mig dit och hem, dels själva resan men också hur jag ska klara av att "hålla ihop" på resan, för jag kommer flippa ur totalt! I värsta fall får de väl söva ner mig redan här på sjukhuset, för det är ju de som vägrar mig vård. Och så får de se till att det finns ett bolltäcke till mig, att det bara är kvinnlig personal och bara några stycken, dvs så få som möjligt. Garanterad ordentlig premedicinering och narkos. Jag måste få ha alla kläder på mig när jag sövs. Och viktigast av allt - att jag har en person med mig vid min sida hela tiden, som känner mig utan och innan, någon som jag litar på i alla situationer, kan lugna mig, och om det behövs - våga knocka en läkare eller annan personal om de beter sig förjävligt mot mig.

Hjälper de mig inte någonstans så kommer jag skicka in den DO-anmälan som jag redan skrivit och som bara ligger och väntar i kuvertet.

Fungerar inte det så har jag all utrustning hemma som jag behöver för att ta bort det själv. Och sen kommer de bli tvungna att göra något. Drastiskt? Ja, tyvärr behöver det bli så innan man får vård för ett somatiskt problem om man har kontakt med psyk.

skithelg

skitsöndag

har hunnit tänka och förstå än mer

allt blir klarare

visst, det är väl bra men ju skarpare "kanter" desto större risk att göra sig illa......

snälla skjut mig   

så flippade jag ur den här lördagen också

ballerina kladdkaka

väderstationen är död

den dog igår förmiddag

har gjort allt man ska göra men inget hjälper

sensorn funkar men det finns ingen kontakt mellan den och själva apparaten

tänker på vad terapeuten sa till mig i torsdags

att det jag varit utsatt för är bland det värsta som kan hända

för att han inte var så jättemycket äldre än jag

för att hans familj var de enda vänner som min familj hade

för att det pågick så länge och så ofta, hundratals gånger

för att jag hade en sådan familjesituation som jag hade

för att det hände när jag var så ung och pågick upp till och under puberteten

osv

jag blir så ledsen och det känns så hopplöst och omöjligt

men på ett sätt känns det skönt

skönt att ångesten jag har för att jag bara mår så dåligt lättar lite

blir inte lika stor påfrestning för jag behöver inte klandra mig själv för att jag inte mår bättre även om jag ger 200%

men det är sorgligt

terapeuten frågade om jag funderat mer på att anmäla honom

men nej, det kan inte komma något gott ur det

finns inga konkreta bevis, och dessutom skulle alla få reda på det och det skulle pratas överallt

med andra ord skulle det bara göra mer skada

funderat på att ta bort en av leverfläckarna som både irriterar mig och som växer, är ojämn och har lite konstig färg

men jag struntar i det

om det är meningen att jag ska leva så kanske någon lyssnar på mig en dag

någon som jag kan känna förtroende för så att jag kan låta någon se och känna på min kropp

minns när de skulle ta ekg på mig inför sövningen

rena turen att AJ körde "traktorvarianten" först, för jag var skiträdd minst sagt

att ligga "platt" ner när en annan människa står brevid mig gör mig så in i helvete rädd - då är jag verkligen i underläge och då kommer alla flashbacks och känslor tillbaka

och jag är livrädd att smutsa ner någon med min egen smuts, så därför klarar jag inte att någon tar i mig för att "särskåda" mig

och att ta av mig kläder - det är rena skräcken

därför som de fick söva mig med alla kläder på inför gynundersökningen och ta av det som behövdes tas av medan jag var knockad

var erbjuden att fara till två andra kliniker för att försöa få hjälp med det jag anser vara skador från övergreppen

men eftersom de är mindre sjukhus så kommer de aldrig att säga ja när inte den här kliniken på stora sjukhuset säger nej

fick dessutom inte reda på hur resan dit skulle gå till, vem som skulle följa med mig, sövning...... ingenting

det var bara den här klinikens sätt att värja sig mot den DO-anmälan jag skrivit ihop och var redo att posta

så jävla genomskinligt

helt värdelöst

nej, jag har verkligen lärt mig den hårda vägen att det man som patient inte kan lita på människor inom vården

och att om man har det minsta att göra med psykiatrin så får man ingen somatisk vård

nu ska jag lägga mig i sängen och se lite på tv

magen är full av ballerinakex