var hos terapeuten imorse

grät och skrek

panikångest och hela registret

hon insåg allvaret och gick och mailade till både läkaren och gruppledarna - direkt

då blev jag lite lugnare

kände att hon gjorde allt i sin makt för att hjälpa mig

även om pressen minskade så finns ändå sorgen och mörkret kvar

grät så jag knappt kunde stå upp när jag skulle gå

hon kom och höll om mig hårt, hårt när jag stod där och tog på mig jackan

gick hem och försökte få något i magen

mådde så illa, förmodligen av cymbaltan

åt trots illamåendet

är tungt i huvudet också och är kruttorr i munnen

har ju aldrig enbart satt in cymbalta förut, utan jag saxade in den när jag saxade ut efexor

oavsett så vet jag att det går att börja OCH sluta med cymbalta, men efexor hade jag aldrig klarat att sätta ut - biverkningarna var för svåra

de flesta andra som jag hört och läst om säger samma sak; efexor är en av de jävligaste antdepressiva medicinerna att trappa ut, och inte många lyckas

när jag försökte sluta så kräktes jag höll på att svimma var och varannan minut,  och jag var så yr att jag var tvungen att leda min cykel för att kunna stå upp och gå överhuvudtaget, på nätterna blev jag gränspsykotisk och det var så obehagligt att jag bara ville dö

jag vet inte var det här slutar, men någonting måste sluta snart

antingen måste den här skiten sluta eller så slutar mitt sk liv

för jag står inte ut med det här längre

ringde mamma på eftermiddagen

hon låtsades som om inget hänt och allt är bra

blev jätteledsen, men det är ju så det alltid har varit