....kan fortfarande förnimma rörelsen av att sitta på hästryggen...... som att bli vaggad...... av världens finaste hästkille......... jag vet inte hur eller varför.... men jag känner mig så trygg....... så lugn....... och..... jag vet inte, men alla bekymmer... och resten av världen... försvinner.......... allt det som känns så jävla jobbigt varje timme, varje minut.. bara försvinner......... tror att jag är nervös och har ångest innan jag far till stallet... för jag tror inte på sagor.. eller magi.......... men ändå.. varje gång jag kommer dit... så hamnar jag i en förtrollad värld....... där jag faktiskt får vara jag... där det är ok att göra fel... där jag inte skäms så förbannat för mig själv.... där jag inte lever i mina flashbacks och ständigt känner mig våldtagen och äcklig.....

...och ridterapeuten är så lätt att  prata med... vara med... för hon.. verkar inte tycka att något är konstigt........ så jag känner mig inte som stans största psykfall.. eller ufo.. eller en vandrande sophög.. som jag alltid gör annars........

jag vet inte hur jag ska kunna tacka...... hur jag ens ska kunna försöka förklara hur mycket det här betyder för mig.......... och det värker i hela hjärtat.. för det är så stort och varmt... och jag kan inte dela med mig av det här på något sätt............

..har inte behövt ta något lugnande.... ingen känning av panikångest.... inga flashbacks......... tänker inte ens på eller bryr mig om tex läkarproblemen.. för vad spelar det för roll - egentligen...... som min ridterapeut säger - ingen dör av det!

......det känns så orättvist att jag mår så bra när andra mår så dåligt........ men.. jag försöker tänka att.. jag faktiskt måste tillåta mig att få ha bra stunder........ och.. ju bättre jag mår, desto mer och bättre kan jag hjälpa och stötta andra......

Lycka för mig är att känna att jag faktiskt klarar av att mocka en box hyfsat, att jag kan gå och hämta "min" lilla hästkille själv, rykta honom och göra honom fin, att jag lärt mig att tro på mig själv att han lyssnar på mig och vad jag vill att han ska göra. Och så idag..... kom pricken över i......... JAG SATT PÅ HÄSTRYGGEN !

Visst, jag var lika smidig som en elefant i ett glashus när jag slängde över benet, och täckbyxorna hakade med sig skumgummit som skulle ge stadga. Men vad spelar det för roll - det var helt underbart! Värmen i själen och värmen från lille killen, rytmen, benen som bara fick hänga... vara en del av hästen... Och sen innan jag hoppade av.... att bara luta sig fram och krama om honom...... Storgråter av lycka...... finns inga ord......

Alla år som jag väntat så på det här. Det går inte att förstå. Jag förstår inte. Ingen kan förstå. Hur det känns. Hur det känns att släppa allt, strunta i omvärlden och tex om någon går förbi och tittar. Var tvungen att hålla tårarna tillbaka, som så många gånger. Men jag fick veta av ridterapeuten att en del fällt tårar när de ryktat en häst, och den vetskapen kommer göra mig ännu friare. Hon är så hjärtlig, och hon verkade inte tycka att det var något konstigt med att gråta i kontakten med hästarna. Så jag behöver inte skämmas för mina tårar. Jag får släppa fram dem. Det finns en plats som bara är min, där jag kan vara. Och andas.

Jag tänker inte släppa det här. Aldrig. Det här är bättre än all medicin i världen. Det är ovärderligt. Och jag vet inte vad jag gör om jag inte skulle få fortsätta för FK. Jag tänker öppna ett nytt konto, ett sparkonto till nästa år så att det inte bara tar slut då.

Luktar häst om händerna...... och det är underbart.

Ringde terapeuten direkt när jag kom hem. Grät som ett barn medan jag berättade om idag, och hon blev alldeles rörd över hur lycklig jag var - och är. Allt i mitt liv har varit ett helvete, och nu helt plötsligt så kommer något gudomligt i min väg. Finns inga ord som räcker till. Det går inte att värdera i pengar. Hur ska någon kunna förstå. Dels hur jag känner och dels hur  mycket det betyder för mig.

Är livrädd att det ska ta slut. För ju mer man har, desto mer har man att förlora. Och förlorar jag det här................. ...... ........... ............då är jag slut.

Längtar redan till nästa fredag. Samtalsterapi och min terapeut i all ära, men ridterapin.... är något helt annat.

har supermega ångest......... vill inte bli skjutsad av mitt PO.................

fan vad jag hatar det här............... och jag får inte byta heller..... för hon fattar inte...............

och läkarproblemet ligger kvar precis som det är....... för hon är i stockholm och kommer inte hit till stan förrän på måndag.............

mår illa av ångest men har tvingat mig att äta en smörgås............

allt är skit

SKITSKITSKIIIIIIIIIT

nu får hag panikångest