...en liten flicka som bodde på landet och var väldigt ensam. Hon var rädd för allt och alla. Hennes mamma hade oftast fullt upp med hennes syskon och hennes pappa var alltid orolig, och när han var orolig så var han arg. Så arg att han slog flickan när hon råkade komma i hans väg. Flickan hade inga kamrater eller grannar att leka med, så hon lekte med sig själv. Oftast var hon utomhus och klättrade upp den stora höga granen på tomten. Där visste hon att hon var trygg. Pappan kunde inte klättra upp och slå henne där, och trots att han tog fram sågen och hotade med att kapa ner granen så satt flickan kvar där uppe. För om pappan hade sågat ner trädet när hon satt där så skulle hon dö och slippa allt. Och om hon överlevde så skulle hon få komma till sjukhus, och på sjukhus finns det snälla människor som i så fall skulle ta hand om henne. Men pappan sågade inte ner trädet. Och flickan varken dog eller fick hjälp. I skolan blev hon retad, men när en äldre pojke pratade med henne så trodde hon att det var något bra. Men det kändes inte bra när han tog av henne kläderna och stoppade in fingrar och andra saker i henne där nere. Hon förstod inte vad han gjorde, men det kändes fel. Ont. Hon sade aldrig något, men hon försökte resa sig och springa bort. Men pojken var dubbelt så stor som hon och dessutom vältränad. Flickan dagdrömde ständigt. Om att bryta ett ben, eller till och med bli förlamad - för då skulle någon ta hand om henne. Men att själv säga något var för skamfyllt. Duktiga flickan skulle ju klara allt. Åren gick. Flickan vågade inte berätta eller visa för någon hur hon kände eller mådde. Hon var tvungen att vara duktig. Alltid lika duktig. Hon skämdes så för sig själv att hon aldrig vågade fråga något i skolan eller hemma. Hon vågade knappt prata. Ett av hennes syskon var väldigt sjuk, och hennes föräldrar hade lagt bördan på den lilla flickan att väga upp för den förlusten i skolan och på alla tänkbara sätt. Eftersom flickan trodde att hon skulle få stryk om hon sade något, så lärde hon sig alltmer att vara tyst. Desto mer och hårdare fick hon jobba med skolarbetet och att hålla fasaden uppe. Till slut lämnade pojken henne i fred, men det gjorde egentligen inte så stor skillnad. För hon begravde allt djupt inom sig. Så djupt att hon själv inte kunde minnas vad som hänt. Flickan längtade efter att få komma till en miljö som var trygg, men när hon ville läsa omvårdnadsprogrammet på gymnasiet så blev föräldrarna vansinniga. Flickan skulle självklart läsa naturvetenskapligt program. Och så blev det. Flickan grät tyst på nätterna, men försökte intala sig att det fortfarande fanns hopp. Hon hade smygtittat och visste att hon kunde läsa till sjuksköterska trots att hon inte fick läsa omvårdnad. Men samtidigt var hennes självkänsla och självförtroende nästan helt borta, så tanken på att träffa andra människor inom vården var väldigt skrämmande. Hur skulle hon kunna jobba med det när hon själv var så trasig och behövde hjälp. Vem skulle vilja ha hjälp av en sådan som hon. Till slut var gymnasiets tre år till ända, och det blev dags att lämna sin familj. Flickan var vettskrämd, men samtidigt visste hon att hon var tvungen att komma därifrån om hon skulle överleva. Den stora dagen kom, och hon flyttade 100 mil bort tillsammans med en klassamrat. Men klasskamraten fick separationsångest efter bara ett dygn och reste hem igen. Flickan hängde med, som ett dött djur som släpas efter ett tåg. Flickan hade följt med kamraten extra tidigt, för hennes kurser startare två veckor tidigare. Och flickan tyckte synd om henne, och följde med henne för att stötta och vara snäll. Men som sagt så blev flytten bara några dygn. Alla pengar flickan kämpat med att spara inför flytten tog slut, och hon bara grät. Hennes pappa skällde på henne dag som natt, och skrek åt henne att hon måste flytta och studera eller skaffa sig ett jobb. Så småningom fick flickan en tjänst som timvikarie på ett dagis. Hon skrapade inte ihop många timmar, men tillräckligt för att ha råd att flytta nästa höst. Sagt och gjort. Dagen när flickan reste till sitt nya hem, så mötte hon ambulansen. Ambulansen som hämtade hennes morfar som fått en hjärtattack och var nära att dö. Men flickan kunde inte vända om. Det var nu eller aldrig. Och till slut var flickan hemmastadd i sitt alldeles egna hem, och morfadern överlevde operationen. Hon träffade genast en pojke med hjärta av guld - hennes granne i korridoren. De spenderade hela nätter med att prata om allt mellan himmel och jord. Men till slut sprack bubblan. Flickan blev för trygg med honom, och kände sig beskyddad och omhändertagen, sedd och betydelsefull för första gången i sitt liv. Och då började hennes mörka minnen stiga till ytan. Flickan fortsatte att prata med pojken med hjärtat av guld, och förälskade sig i den trygghet han gav henne. Men en dag var det slut. En dag slutade pojken med hjärtat av guld prata med flickan. Då började flickan skära sig för att överleva, skära sig för att kunna trycka ner allt som bubblade upp inom henne. Ett åt gick och det blev ingen förändring. Då beslut sig flickan för att flytta. Fort. Hon lämnade sitt hem i korridoren på natten. Allt för att slippa tillgjorda farväl, och slippa visa upp det blödande såret efter pojken med hjärtat av guld. Sen följde år av mörker och ensamhet. Nerblodade lakan och handdukar. Ständiga beställningar från apoteket med kompresser och fixomull. En sensommarkväll skar sig flickan så illa att blodet pulserade ut från låret, och hon fick inte stopp på det. Hon virade handdukar runt och satte tryckförband, men det fortsatte bara att blöda. Det luktade ruttet blod i hennes badrum, efter alla bloddränkta handdukar hon lagt i blöt som skulle tvättas. Hon visste då att hon verkligen hade två val - be om hjälp trots all sin skam, eller förblöda i ensamhet i en blodluktande, mörk källarlägenhet. Hon skrev och bad om hjälp, för förnedringen och skammen var inte lika stor när hon inte behövde se någon person i ögonen. Under tiden hon väntade på svar så låg hon på golvet med en uppsprättad plastpåse under låret. När den var full av blod så flyttade hon sig till nästa. Sedan lade hon sig i sängen efter att ha lagt tryckförband och virat smutsiga handdukar runt låret. Svaret på hennes rop på hjälp kom snabbt. Men mannen som svarat henne ville komma hem till henne med sina medarbetare. Flickan vägrade. Han var läkare och kunde fängsla henne på två röda sekunder. Till slut fick flickan en tid hos en kvinna som var terapeut. Såret på låret hade äntligen tagit ihop, men nu skar hon sig ännu mer. Hon var livrädd. Hela vägen till psykiatrins ytterdörr grät hon för första gången öppet. Hon klarade inte att gå in. Klarade inte att öppna dörren. Så hon sjönk ihop på asfalten vid parkeringen och bara grät och kunde inte andas. Tio minuter efter avtalad tid kom en kvinna fram till henne och frågade vad hon hette. Kvinnan hjälpte flickan upp och höll hennes hand medan de gick in i byggnaden tillsammans. Den kvinnan finns fortfarande vid flickans sida än idag. Men hur historien slutar vet ingen. Livet är ingen saga, även om vi gärna vill tro och drömma om det. Men verkligheten är ett ständigt lidande och en kamp för överlevnad. Alla människor har sin berättelse, och det här är min. Jag är mitt eget sorgebarn. Det har jag alltid varit och kommer så att förbli. Jag är för alltid ensam. Och skulle någon komma i min väg och vilja dela livet med mig, så skulle jag säga nej. Nej för att jag är för rädd och för trasig. Nej för att jag är så smutsig och bär på så mycket skam.

En del sagor är sorgliga och har inget vackert slut. Det här är en sådan saga. Men det är inte sagan i sig som är sorglig, utan det är att flickan - det är jag.

Har bakat en "halvkladdkaka" till terapeuten...... hon ska få den imorgon....... hoppas den blev bra................

.........idag..... känns det som att jag.... dör.....................