Kunde inte somna inatt. När alarmet på mobilen började låta så tänkte jag att jag inte orkar gå upp. Men jag gjorde det ändå. Och frukosten är nertryckt i halsen på mig, så nu är det över för den här gången.

Är så svårt när man känner att andra behöver stöd. Har suttit vid det förbannade köksbordet i 1½ timme och pratat och lyssnat. Personalen gick och jag ville inte lämna den nya tjejen ensam. Hon är tillräckligt ensam och tar på sig så mycket på hemmaplan. Har förstått att vi i princip är varandras spegelbilder - vi är så lika med att inte vara i vägen, fixa och ordna allt, osv.

Satt kvar för att stötta henne, försöka hjälpa henne att äta upp. Men hon lyckades inte i alla fall. Och jag vet inte om jag gjorde rätt som satt kvar.

Det är sååå svårt att dra en gräns för var JAG ska vara, var JAG börjar. Känner att jag hamnar i samma sits igen; jag stänger av mig själv och min kropp och fokuserar helt på någon annan. Och jag vet inte hur jag ska göra, vad jag ska göra. Önskar att min kp var här idag. Han skulle veta vad jag kunde göra.

Bävar inför middagen ikväll. Ärtsoppa. Jag kommer kräkas. Jag kräks bara jag känner lukten av det. Så det får bli vad det vill, men jag äter INTE ärtsoppa. Lyckas jag sitta med vid bordet eller bara vara på mitt rum utan att spy ner hela golvet så är det ett mirakel.