Jag stod inte ut. Jag står inte ut. Har tagit laxtab, och i vanlig ordning hetsätit också. Jag har kämpat så hårt, så jävla hårt, och nu är allt förstört. ALLT!

Nu kommer det hålla på såhär i två veckor. Spelar ingen roll vad som än händer. Försökte berätta för min t. Tala om hur ledsen jag är, hur jävla dåligt jag mår. Men allt hon pratar om är hur bra jag mår, hur långt jag kommit, att hon inte är orolig för mig längre. Och jag bara sitter där. Ler. Kryper djupare och djupare in i min bubbla. Ska träffa min t på torsdag igen. Och så ska jag på samtal på ÄS på fredag. Fan. Fanfanfan. Och jag är så tjock. Så jävla tjock. Fettet dallrar när jag går.

...hoppas att jag spyr av överdos ikväll eller inatt... jag förtjänar det.

Jag orkar inte. Orkar bara inte. Jag måste bli frisk om senast ett år, annars går allt åt helvete. Då är det heöt kört. Vad händer om jag inte orkar, om jag inte kan.

Då kommer jag att dö. Ta livet av mig.

Allt är bara en enda röra. Jag känner hur jag håller fast vid det gamla, det trygga gamla. Så länge man inte vet något annat så kan man inte förlora, för då har man ju inte ens försökt. Försöker jag - och misslyckas - så är jag DÖD!

Vaddå press.....

Måste man välja mellan att vara normalt byggd och orka röra på sig, och att vara fet och fungerande. Jag vet fan inte hur jag ska klara det här! Inte nu när jag misslyckats så in i helvete. Vad fan ska jag göra?? Jag vill orka, jag vill bli frisk. Men jag törs inte. Kan inte. Orkar inte.

Satans helvete!!!

min t.... kl 10 idag......

vill bara att det ska vara över.. räcka och vara nog någon jävla gång...... är det för mycket begärt eller...???