har varit på samtal på äs

skulle ju skriva på behandlingsöverenskommelsen

slutade med att vi pratade i en timme och 35 min.......   

jag fattar inte - har människan TID för sådant???

visst, det var knappt en själ där, men ändå

det får mig att känna mig viktig, som att jag spelar roll, som att... han bryr sig.......

och det gör så ont i hjärtat

"bra-ont"

det skrämmer skiten ur mig att jag kan prata med honom redan nu, på ungefär samma sätt som jag pratade med min t efter att jag träffat henne 2 ggr per vecka i minst ett års tid

jag kommer inte undan, "stora" kommer inte undan, och det är så jävla bra för "lilla"

han vill att jag ska vara snällare mot mig själv

och han försöker få mig till att andas med magen, han frågade mig om det idag

jag sa att jag inte törs för jag är så rädd att få panikångest

jag hade ju ingen aning om vad klockan var och vad som skulle hända om jag inte kunde sluta

tror att han förstod för han sa att vi kan ta det en annan gång, han tänkte ju inte tvinga mig - och den tanken hade inte ens slagit mig, han skulle aldrig göra mig illa

han törs ju inte ens peta på mig

grät idag också

som ett barn

försöker hålla ihop, trots att han säger att jag FÅR gråta och att det är BRA att vara ledsen när man är ledsen

tårarna bara rinner varje gång han säger så

"du får gråta" - och så tittar han på mig sådär som att han verkligen menar det

och jag ser ju att han menar det

hur ska man kunna värja sig mot det...........

å andra sidan.. ska man verkligen kämpa emot och värja sig......... blir man någonsin fri då....... sörjer man någonsin klart............

.....önskar att han var min pappa............. eller... kanske inte.. för jag vet ju att relationen mellan familjemedlemmar är så annorlunda....

ååhh.. jag dör.........