Ligger här och funderar. Har varit en helgalen dag. Upp efter att knappt ha sovit, terapi, ÄS och lunch direkt, samtal med kp, handlat, middag... och en massa annat.

Bäst var - som vanligt - samtalet med kp'n. Trots att jag inte vågade släppa taget. Jag är för rädd. Fasaden sitter för hårt. Ler och biter ihop, trots att jag vet hur dumt det är. Rätt som det är så säger han "du nyper dig så hårt i benet att knogarna vitnar!". Visste inte vad jag skulle svara. Sa att jag inte alls gjorde det... Han sa att jag kunde få hålla hans hand istället. Krama den så hårt jag behövde. Saken är den att det måste göra ont - på mig. Och ja, jag vet - han är stor och vältränad och skulle formodligen inte ta skada av det, men ändå är jag rädd att förstöra honom. Han får inte ge mig sin hand, för jag förstör den. Har ett omättligt behov av trygghet.

Han fick mig att sätta ner fötterna på golvet - en kort stund. Men sen klarade jag inte av det. Allt bara svämmar över, och jag kommer dras med strömmen. Ska ha samtal på onsdag igen. Får se om jag hunnit jobba med mig själv tillräckligt tills dess. Vet att han vill hjälpa mig hitta sätt att andas på och slappna av. Men jag är så rädd. Så jävla rädd. Sätta ner fötterna på golvet och djupandas... sen är det kört... då tappar jag kontrollen...

När vi skulle avsluta så gick han fram till mig och sträckte fram sin hand. Och jag tog den. Hade jag inte bitit ihop så hårt som jag gjorde då, så hade jag rasat omkull, gråtandes. En fristad. En hållbar fristad. Trygghet, värme, empati.

............svep in mig och skydda mig från resten av världen..............

Nu..... sova... Ja, herregud.......