jag orkar inte berätta allt som hänt

men för att göra en lång cp-störd historia kort så.....

anorexiatjejen klarar inte att man har en annan åsikt än hennes

för då känner hon sig mobbad

personalen uppmuntrar oss andra två patienter att pusha på varandra och ger beröm

vad händer då

jo, lilla tjejen går till chefen och säger att vi mobbar henne

det där mötet jag skrev om tidigare blev precis den pajkastning som jag förstod

jag grät hela tiden

hade bestämt mig för att inte gå dit, men jag blev tvingad

och vi två bulimiker blev helt överkörda

personalen hade tydligen pratat ihop sig med anorektikern

så klyftan blev såklart enorm

och det blev såklart en konflikt

de var så jävla spydiga och tjejen som begärt möte sa inget utan satt där som en skrämd harunge

till slut reste sig min bulimikompis och gick, och det gjorde jag också

kunde knappt gå för att vi grät så

mobbade genom hela livet - och så blir man kallad för mobbare själv

ingen personal kom

vi packade och drog helt enkelt

ringde min t 3ggr när jag kom hem

hon svarade sista gången

jag grät och skrek i telefonen

sen hade jag samtal på cp-äs

och min kp övertalade mig att stanna

han följde med mig hem för att hämta väskorna

jag bara grät - ingen har någonsin gjort något sådant för mig

alla låtsas som att allt är bra

men min vän är borta

hon hade, precis som jag, tänkt att ta livet av sig

hon är hemma nu

kommer inte tillbaka

och här sitter jag med en allvarligt psykiskt störd tjej 24 om dygnet

hon fjäskar för mig, snackar skit om min vän, och helt plötsligt vill hon titta på tv - hon som aaaaldrig tittar på tv

men nu är min vän är borta så går det ju bra

OCH DET GÖR MIG SÅ JÄVLA FÖRBANNAD ATT JAG VILL KLÖSA ÖGONEN UR IDIOTEN

men - hon förstår ju inte bättre

därför vänder jag min ilska mot personalen, för de har verkligen misslyckats med det här - BIG TIME!!!!

har mailat chefen här - som var med på mötet

och jag har varit ÄRLIG

klistrar in mailet här

skriver mer i helgen - om jag orkar

"Hej *chefen*,

Jag skriver till dig för att jag vet att jag inte kan framföra mina åsikter och
tankar på ett för mig tillräckligt civiliserat sätt. Jag är alltför förtvivlad
och arg på dig och också många av dina kollegor.

Det sk ”mötet” vi hade i onsdags har skadat både *min vän* och mig enormt – mer än vad du eller någon annan på *ÄS* verkar vara kapabla att ana. Men *min vän* får prata för sig – den dagen hon ev orkar – och jag är ingens ”budbärare” eller delar upp saker och ting i två sidor som du/ni kanske vill göra. Jag förstår
inte vad man vinner på att som personal skapa en klyfta i patientgruppen och sedan förstärka den – oavsett pris. Jag förstår att ni menade väl och tror att ni gjorde och hanterade saken rätt, men jag lovar; det blev så fel att situationen blev farlig.

Jag vet att ni inte vet något om det här, men sedan dag ett har *tjejen som förstört allt* varit provocerande, dömande och allt annat än empatisk och förstående. Jag tog mig tid – och ork – att sitta och lyssna på hennes beskrivning om vad hon har
problem med och hur vi medpatienter kan stötta henne (detta vidarebefordrade jag såklart till *min vän*). Hon berättade då lite trevande om sina svårigheter
och gjorde klart att hon enbart är här för att inte bli tvångsinlagd. Detta har
upprepats gång på gång, så det var inget spontant infall. På samma sätt
upprepar hon att hon tänker gå ner i vikt så fort hon kommer hem. Jag förstår
att det inte är den riktiga *tjejen som förstört allt* som talar, utan sjukdomen/sjukdomarna – men det blir inte lättare för mig eller någon annan att ta emot och tillgodogöra sig behandlingen när man får höra sådant. Berget växer och uppgiften blir övermäktig. Jag har inte räknat, så jag vet inte hur många gånger *tjejen som förstört allt* yppat kommentaren att ”men ni är ju bulimiker så ni KAN ju äta, det kan inte jag”. Jag mår djävulskt dåligt av att höra det, men jag förstår att det är hennes sjukdom som talar, och därför kan jag ju inte gå och säga att hon som person har gjort eller sagt något som jag tar illa vid mig av. Jag valde att ta upp på ”pajkastningsmötet” att vissa inte verkar ha någon förståelse för andra med
annan ätstörning än sin egen – just för att komma till rätta med alla påstådda
personangrepp. Jag försökte göra mötet ”problembaserat” och inte till den
pajkastning som det ändå blev. Jag har fått reda på av *tjejen som förstört allt* att personalen har
talat med henne enskilt ”i skytteltrafik” som hon uttryckte det, och jag
förstår inte hur man som vårdgivare kan göra något så tanklöst. Det finns andra
patienter och allas röster förtjänar att både höras och räknas. Så att kalla
till ett oönskat möte på en persons – mer eller mindre begäran – och att lämna
de andra två utanför och ovetandes, förefaller mig vara dömt att misslyckas.
Att som personal göra en sådan skillnad på patient och patient, och helt utan
att ens efterfråga hela bilden, torde vara tjänstefel.

Jag tror inte att det går att föreställa sig hur det är att alltid varit den som är utanför, mobbad, och hånad, och att sedan – i vuxen ålder och bland vuxna
människor – fortfarande höra hur det tisslas och tasslas bakom ryggen och
dessutom få höra att man får en medpatient, en medmänniska som man bryr sig om, att känna sig mobbad. Ni har ingen som helst rätt att agera domare eller på
annat sätt förstärka patientgruppens delning, och få den ena sidan att ”stå som
åtalade”. Jag vet att ni aldrig avsett eller menat något illa, och ni förstår inte hur det hela blev. Men jag är säker på att jag talar för både mig och *min vän* när jag säger att det var precis så som vi upplevde det. Jag förstår inte hur man kan ställa upp en problemekvation med en patients personliga problem och sjukdom, mot två andra patienter. Jag anser fortfarande å det bestämdaste att det inte går att jämföra lidande eller mående. En viktig sak att tillägga i den komplicerade uträkningen är att detta handlar om en patient som uttryckt klart och tydligt från början att hon inte tål något som ens skulle kunna tolkas som kritik, inte kan tala inför grupp, eller stå för sina åsikter och känslor. Så borde man då inte sätta sig ner med den patienten och ta tag i de problemen, innan man drar in andra patienter som egentligen inte hör dit. Det finns ingen logik i att vårdpersonal tillverkar en konflikt som kretsar kring en patient, men där man drar in andra patienter. Det handlar om individer och därmed också individuella sjukdomar. Jag är här för min skull – och med min sjukdomsbild. Jag tänker inte bli del av någon annans sjukdom.

Och ännu en sak som ni som personal inte vet om, är att *tjejen som förstört allt* är en helt annan person när ingen personal är i närheten. Ni ser den stackars lilla oskyldiga tjejen som sitter ihopkurad och piper att hon upplever mobbningskänslor. Vi patienter ser båda personligheterna – och får ju följaktligen ta de medföljande
”käftasmällarna”. Men vi tar det för vad det är, det måste vi. Annars skulle
jag inte göra annat än att springa och gnälla om hur dåligt jag mår och hur
hemsk stämningen är. Men när man inte har lika stora och besvärande problem så
tar man det för vad det är – även om man blir jätteledsen.

Det som gör detta än värre är att man som personal uppmuntrar patienterna att
stötta varandra – något jag tycker är jättebra – men att den patient som får
stödet upplever det som kritik. När personal sitter och berömmer att man
stöttar och berättar hur man känner och tänker, för att sedan bli kallad till
ett möte där ordet ”mobbing” tas upp, då har något allvarligt gått väldigt fel.
Jag förstår att det kan vara jobbigt att höra vissa saker från sina
medpatienter när man tror ont om alla och har problem med tillit,
motivationsbrist, och inte klarar av att höra att andra har avvikande åsikter.
Men det problemet ligger hos en enskild person och ev personalgruppen. Man kan
inte samla en patientgrupp där allt fokus ligger på en enskild människas
sjukdomsbild, och sedan göra de andra patienterna till problem och uppviglare.
För att förstå än bättre hur stor skada det kan göra så måste ju vårdpersonalen
dessutom tänka på att ”målsägande” vägrar öppna munnen, vilket gör att de
”anklagande” redan är ”dömda” på förhand. Att den som har problem med sig själv
– men skyller på andra – inte säger något förvärrar bara situationen, för då
kan det tolkas som att ”de onda” skämmer ”offret” till tystnad.

Dessutom satt jag tidigare och berättade om hur fruktansvärt det är att inte bli sedd
och omhändertagen när man mår dåligt och gråter inför personal, vid tex
matbordet. Ändå upprepar sig det men till och med i dubbel bemärkelse under
mötet. Vi var tre patienter där, varav två rusar ut i förtvivlan över att som
fd mobbade få höra att vi gör så att en medpatient upplever mobbningskänslor.
Det går inte att beskriva i ord hur fruktansvärt hemskt och smärtsamt det är att bli ställd inför det påståendet – oavsett om det är sant eller ej, eller om det ”bara” är en känsla. Trots det fanns ingen personal när jag och Camilla behövde det. Vi grät som barn och var helt söndertrasade över att leva ett liv som mobbad och utpekad, och sedan – inom vårdens sk trygga väggar – få höra insinuationen att vi skapar mobbningskänslor hos en annan människa. Och det trots att allt vi gjort är att försöka stödja vår vän och medpatient och visa empati och förståelse – och helt i enighet med de direktiv som personalen gett oss. Och på ren svenska så känns det helt åt helvete att sitta och känna sig anklagad för att ha fått någon att känna sig mobbad pga att man gjort som man ska göra, när det egentligen handlar om henne och hennes problem – som inte ens är matrelaterade.

Så nu kommer jag bara att sitta tyst och le eller prata bort allt. Bita ihop. Inte
tala om hur jag känner eller vad jag tänker. För då kanske jag inte har samma
åsikt som *tjejen som förstört allt*, och hon har själv sagt till mig – inför personal – att hon tar allt sådant som kritik. Och när hon upplever att hon blir kritiserad så kommer mobbningskänslorna. Fråga tex *en nattpersonal* om du inte tror på vad jag säger. Jag sa inte ett endaste ord om det som hänt på kvällen efter pajkastningsmötet, utan *tjejen som förstört allt* började och berättade om det själv. Och inte fick hon något ”medhåll” från *en nattpersonal* att det var någon annans fel att hon inte kan ta det som hon UPPLEVER som kritik. *en nattpersonal* sa precis så som jag och *min vän* tänkte och tyckte.
Så hade hon varit patient och inte personal, så skulle du få höra än en gång att *tjejen som förstört allt* känner sig mobbad. Det är också en sak som gör mig arg, besviken och ledsen; trots att personal och patienter säger exakt samma sak, så får
patienterna – som redan mår jättedåligt – ta en smäll som knockar dem totalt.
För att ni inte tar reda på fakta eller ens efterfrågar hur de andra
patienterna känner och tänker. Och viss personal favoriserar till och med sin
patient, och ja – det är så. Jag tycker inte heller om maten som serveras, jag
vill också ändra min vårdplan som jag skrivit på, men tydligen får endast vissa
tex skriva upp på listan vad de ”inte tycker om” – i efterhand. Och vissa
behöver inte äta upp heller. Men jag som är här av rätt anledning biter ihop
med alla krafter jag har och tänker att den personalen och patienten
tillsammans faktiskt förstör och omöjliggör ett tillfrisknande. Dock svider det
i hjärtat – och gör berget att bestiga ytterligare lite högre. Med andra ord;
andras försök till genvägar förstör för mig. Och för min del så är berget så
högt redan från början att det är omöjligt att ta sig över, så jag känner än
mer hopplöshet, att jag är helt värdelös och fel.

Jag är här av en anledning – av många anledningar – och det här har förstört massor av mina mål och mitt arbete med mig själv på Freja. Min behandlingsplan är helt massakrerad efter det här, och jag har varken tid eller ork att kämpa mer än så
mycket som jag gör. Hela mitt liv har varit en enda kamp. Visst, ni vet inte
det, men jag och de som känner mig vet det. Jag får strida och slåss för allt,
precis allt. Människor som varit verksamma inom vården i hela sina liv har
talat om för mig att de aldrig varit med om något liknande. Och så händer det
här. En gång till. Och här.

Jag trodde att jag var arg på *tjejen som förstört allt* först, men jag inser att det är er i personalen som jag är arg på. Jag tycker istället väldigt synd om *tjejen som förstört allt*, för hon är så
mycket sjukare än vad någon inser. Jag har vistats så mycket inom psykiatrin
att jag förstår och ser det. Så det pågår en strid inom mig; jag vill vara arg
på henne för hennes oförmåga att förstå och att hantera sin problematik, men
hon förstår ju inte bättre. Men – varför ska det drabba MIG.

Såärligt talat; ni har gjort helt fel, hanterat det här helt fel. Ni menade väl,
försökte göra ert bästa, men det gick helt åt skogen. *tjejen som förstört allt* verkar i alla fall nöjd, för hon pratar en massa skit om *min vän*. Och jag vill inte höra det, men jag törs inte säga något för då blir det väl ett möte igen där jag utpekas som enda stora källan till mobbningskänslor – för att dra det till sin spets.

Men ja, jag är minst sagt RASANDE på hur ni hanterat det här. Och jag anser att du
och de som haft med hela den här soppan att göra, är skyldig både mig och
*min vän* en ordentlig URSÄKT. För såhär får man bara inte göra. Ni har ingen
rätt att ta er vatten över huvudet och sedan låta det gå ut över patienter som
inte har med problemet att göra. Och ni låter två patienter lämna programmet – utan att reagera. Ingen kom efter, ingen visade någon förståelse, utan all empati
lades på *tjejen som förstört allt*. Ni skulle bara veta vad både jag och *min vän*tänkte och kändeoch vad som kunde ha hänt, men det tänker jag inte tala om för ni har inte
förtjänat att få veta det. Och fortfarande har ingen ringt till *min vän*!
Skämmes säger jag bara!!! *min vän* har själv ringt och träffat *som kp* på eget
initiativ, och jag vet att jan ringde dig imorse! Har ringt dig och sagt några sanningens ord

.

Jag står fast vid det jag sa på mötet. Och jag hoppas att ni SKÄMS – faktiskt – och
att ni lärt er att aldrig mer göra om det här. Människors liv står på spel och
vi är varken dumma i huvudet eller era försökskaniner. Lösningen är ORDENTLIG
KOMMUNIKATION PÅ BASNIVÅ, dvs inte springa och gömma sig och prata ihop sig
bakom ryggen på folk! Och dessutom baserat på fakta som är komplett fel!

Jag är så enormt besviken och sviken. Jag har tappat förtroende och respekt för
många av er, så jag hoppas att ni verkligen tänker försöka jobba på att återfå
dem båda.

/Besviken,
sviken, söndertrasad, förbannad och knäckt Maria"