For från min t och till maxi för att handla. Kom inte hem förrän straxt före kl 19. Ätit - för mycket. Och nu har jag världens j*vla ångest.

Grät hos min t. Innan det blev prat om gamla tider. Tror att hon tycker att det är så skönt att hon får avlastning. Imorgon är hon ju ledig igen. Fredag. Jippi... Ska förbi ÄS en sväng och skriva på behandlingskontraktet.

Ligger här och är sååå djävulskt trött... men i alla fall - här kommer utlovad bild på Astrid! Och så kastar jag in en bild på Tilda som VERKLIGEN har tagit semester!

Astrid på rygg i mattes knä - tänk så gosigt och mysigt man kan ha det!

Tilda som är less på resandet genom hela Sverige - det enda som saknas är en DND-skylt på svansstumpen...

Jag tror att jag vet vad jag saknar hos min vanliga t, men som finns på ÄS. Min destruktiva sida blir "utmanad". Det gör att "den lilla" inom mig får ta plats. Att den delen faktiskt existerar för en gångs skull. Min ÄS-t sa igår med ett leende på läpparna att "du blir väl vansinnig på mig snart", bara för att han "utmanar mig". Men jag sa med ett leende tillbaka att han inte behöver vara orolig, det hade varit värre om han varit en "ja-sägare" och bara suttit där och sagt ja och amen till allt jag säger och gör. Han sa att han inte skulle klara av att vara en sådan person, och jag stämde in och sa att det inte ligger för honom att vara så. Egentligen är det ganska komiskt, för i min journal har x antal läkare, överläkare, gurus, allvetare, osv, skrivit att jag baaaaaara vill ha medhåll och att man ska köpa det jag säger med hull och hår. Och verkligheten är ju precis tvärt om. Men det är ju skillnad på att "motsäga" och "utmana". Går man in med inställningen att "patienten har bara sjuka tankar och allt är bara fel", så blir det ju också pannkaka av det. Om man istället går in för att LYSSNA på patienten och ställa FRÅGOR om det som man inte förstår, så blir det ju ett bra resultat - ett riktigt samtal istället för utskällning. Egentligen handlar det väl om grundinställningen hos vårdpersonalen; har de redan bestämt sig för att patienten är "helt sjuk i huvudet" och är helt FELFELFEL, så blir ju mötet helt åt helvete. Skaffar man sig istället en egen bild av patienten och är öppen som medmänniska, ja då blir ju patienten bemött så som den är. Och då finns heller inget intresse i att börja "kriga" om vem som har rätt. Då finns inget rätt eller fel. Och det är så som JAG tycker att patienter, människor, borde bemötas.

Somnade knall och fall igår. Trodde aldrig att jag skulle kunna somna, men pang så sov jag. När Tilda väl blev tyst...... Hon fick nämligen för sig att det fanns något livsfarligt som i princip skulle äta upp henne.. så hon stampade och stampade i buren.... Jag ryade i åt henne att vara tyst, men det fungerar ju bara så länge jag pratar med henne. Gick upp och satte mig hos henne en stund. Sen när jag kröp ner i sängen igen så började hon - IGEN. Men då hade jag fått nog. Låg i mörkret och pratade med henne, om allt möjligt, tills dess att jag somnade... Gissar att hon somnade då också.  

Springer runt och letar efter sladden till mobilen. Har en bild som jag tänkte lägga upp, men jag hittar såklart inte sladden. Och bt har bestämt sig för att inte fungera... VARFÖR ha bluetooth på en mobil om det ändå inte funkar som det ska?? Värdelöst.

4 dagar kvar innan jag ska till ÄS. Bara 4 dagar. Jag är lättad - och livrädd. Lättad för att jag får hjälp. Livrädd för att jag vet vilken jävla strid det är och hur fruktansvärt det kommer bli. Sen börjar prestationsångesten komma också... vad händer om jag inte fixar det här på 6 veckor..........

....nu ska jag hoppa i några kläder. Ska till min vanliga t kl 15, fick byta tid för att hon skulle till tandläkaren. Undrar vad man gör hos tandläkaren i 6 timmar........  *ryser*