Grät igår kväll, inatt, på morgonen, under dagen och eftermiddagen - jättebra dag, verkligen......

Försökte prata med personalen som var här till frukost. De nickade och så var det inte mer med det. Jag tjatade om det minst 3 ggr men det "fastnade" ingenstans. Jag blev bara ännu mer ledsen så jag bet ihop och stängde av. Vet inte om de såg mina tårar. Men hur svårt kan det vara...

Lunchen var en mardröm. Kärringen hade hand om den och sa att jag skulle ta mer mat för att jag "plattat ut det på tallriken"...!! Jag har för fan inte anorexia! Hur lätt är det att lägga upp kletig och rinnande blomkålsgratäng på hög??! Jag blev så förbannad så jag reste bara på mig och slängde på en stor fet jävla slev till. Själv äter hon som en tvååring i portionsstorlek - och har alltid ursäkter till varför. När hon dukade bort och böjde sig in i diskmaskinen så fick jag tanken att slänga gaffeln på hennes beniga röv (ja, vi ser för mycket resident evil-filmer.....). Fantiserade om hur det skulle kunna vara - om man drog det till sin yttersta spets:

- 911, what's your emergency?

- I have a fork in my ass.

Ätstörningshumor kanske...................

Sen hade personalen rond, så det fanns inte en människa mer än vi få patienter. Jag - min smartröv - mailade min kp och talade om att jag mådde skit och att jag försökt tala om det för all personal jag träffat under dagen. Skrev till honom att jag bara ville tala om det i fall om att han tyckte att jag var konstig eller annorlunda.

Så blev det eftermiddagsfika med en bra personal. Och självklart började jag gråta. Sa tll henne att hon inte får bry sig så mycket, för jag bara gråter då. Hon sa att vi skulle prata allihopa senare, och jag skulle gå och hämta tapetprover hos vaktmästaren så jag bet ihop igen, ännu hårdare.

Kom tillbaka och satte mig i tv-rummet. Efter en stund kom min kp och sa hej och pekade "kom" med pekfingret. Jag hade ingen aning om vad han skulle säga..... "Varför mailar du mig när jag är på jobbet" var en av mina gissningar.... men han tog sig tid att prata (!)... det är ju inte jag direkt bortskämd med.. utan man får ta det man får. Det har jag vant mig vid hela livet.

Jag visste inte vad jag skulle säga, "tassade runt" en stund - och bet ihop. Men han vet precis vilka knappar han ska trycka på (och så hade ju jag gett honom en hint i mailet). Så jag... exploderade.... tårar och snor rann...... jag grät så jag knappt fick luft. Och han vill så väl. Och det gör så ont. Jag vet inte om jag vrålade eller ej men jag hävde ur mig allt - om att bli "utslängd" härifrån, att den nya tjejen inte har träffat någon läkare eller nåt men ändå får hon en tid hos sjukgymnasten på EN ENDA JÄVLA DAG!!! För att hon har så ont i bäckenet pga att hon äter så mycket mat och då blir magen stor (men hon klarade att vara gravid.....). Jag har fan runt trettio års spänningar som jag inte blir av med, och har försökt få sjukgymnasthjälp i åratal. Läkaren som jag träffade här på ÄS före sommaren sa att jag skulle få träffa sjukgymnasten här. Jag kom hit och inget hände. Pratade med chefen och hon satt sjukgymnasten skulle komma och prata med mig. Min kp har påtalat det också. Och ändå får jag ingen hjälp. Utan den går till hon som "har ont för att hon har träningsförbud". Ergo; hon vill slippa träningsförbudet och skyller på allt annat. Men skit samma, det är hennes problematik.

Jag sa verkligen ALLT till min kp. Tårarna rann. Fanns inga näsdukar heller. Satt där och det kändes som att jag skulle dö. Och vad händer då? Jo, jag får panikångest. Så det var det premiär för idag här på ÄS... Jag blev medveten om min kropp så jag knycklade ihop mig i fåtöljen. Svor tyst för mig själv. Försökte andas lugnt, inte förlora kontrollen. Men det var kört... Gråten övergick till andetag. Korta snabba andetag. Och jag tappade kontrollen...... Fick fram orden att "nu dör jag" och sen började det...... Han fick inte stopp på mig, så han gjorde som jag sagt att personalen på psykavd har gjort - han tog mina händer och pratade med mig. Talade om hur jag skulle göra - lugnt och sansat. Och det gick över - men med STENHÅRT arbete från min sida.

Sedan dess har jag varit så trött och grätfärdig. Och söndergråten.

Jag varnade honom i alla fall igen; han kommer gå under pga mig, han kommer hata mig, lämna mig... men han sa emot.

Jag skäms ihjäl. Har panikat inför någon på ÄS. Och tagit upp tid som inte är min.

Idag vågade han ju ta i mig, och till och med utan både handskar och tång.

Så kanske..... kanske.......... tycker han inte att jag bara är fel och äcklig...... Tänk om han kunde förstå hur mycket det betyder.

Mina ögon är svullna som prinskorvar efter all gråt. Måste försöka få lite mer sömn i natt.

Förlåt att jag inte läser era bloggar. Det är inte av illvilja, utan jag orkar bara inte.

Godnatt gott folk   

har mailat min t och ställt in vår tid idag

orkar inte, finns ingen mening

dagen börjar ju verkligen bra

jävla skit