Igår eftermiddag fick jag nog. Funderade på att smsa en kompis härifrån ÄS, men hon kan ju inte göra något. Så jag smet in till chefen när tjejen var hos sjukgymnasten. Hade bara tänkt att säga att OM hon fick höra att jag "mobbar" tjejen igen, så beror det på att jag vid frukosten inte kunde hålla tyst längre och dessutom inför 2 st personal. "Jag kan inte prata med min make om min sjukdom, för han är man och män klarar inte av sådant". Jag frågade om de inte kan tänka sig att prova att göra på något annat sätt. Såg hur hon bet sig i tungan när hon "råkade" glänta på dörren för sitt mans-hat inför personal... Men det blev inget mer - då - i alla fall. Hon höll sig på mattan och var den där lilla skrämda harungen igen. Personalen pratade på om att arbeta med och i sin relation, men jag såg på henne hur hon bara stängde av. Jag höll bara käft.

Sen blev det prat - återigen - om att VI ska ut och gå HENNES dagliga promenad. Och det tog jag också upp med chefen. Sa att jag INTE orkar eller vill promenera henne som om jag vore hundägare. Allt bara brast. Tårarna sprutade och jag sa att jag inte orkar mer. All min tid, energi och fokus går åt till att bita ihop och hålla käften. Jag har inte ens hunnit börja jobba med mig själv, och idag ska jag planera utslussning med min kp. Hon såg likblek ut när jag sa att jag mår lika dåligt av att bli kallad mobbare som när jag blir mobbad. Hon frågade vad som skulle kunna hjälpa mig. Jag svarade utan en endaste sekunds uppehåll "möjlighet till förlängning". Och sen sprutade tårar och snor. Sa att det här ju faktiskt är en unik situation, och jag orkar inte slåss för allt - IGEN. Hon sa då att hon ska prata med teamet på deras behandlingskonferens om det.

Har knappt sovit inatt. Somnade sent och vaknade före kl 5. Kunde inte somna om. Låg bara i sängen och stirrade. Hörde hjärtat bulta. Vad fan gör jag här. Det är bara slöseri med tid, resurser och pengar - för alla. Man har inte en chans att bli frisk med all den här pressen.

Jag tror att jag blir galen snart. Försöker att inte ta något ångestdämpande heller - för att vara så effektiv som möjligt. Jobba med mig själv och alla känslor maximalt. Men jag vet inte om det hjälper. Inte när det är såhär. Vore kanske bättre att ge upp. Allt. Jag är så trött. Så trött. Vill bara skära mig. Slippa känna. Fly. Jag orkar inte.

Det här är så sjukt.