Har varit ute i skogen och plockat blåbär. Tänkte inte gå först, men gjorde det ändå. Lovade min kp att följa mina planer för helgen. Åt lunch först och vilade en stund. Det var då flasharna började komma. Trodde att det skulle bli bättre när jag "bytte miljö", men det blev det inte. Istället har jag gått och pratat högt för mig själv; "ta det lugnt", "sluta nu", osv... Det värsta är att jag gått väldigt nära en gång- och cykelväg och fotbollsplan, så alla människor har sett och hört mig........

Jag hatar helger. HATAR.

Försöker vara närvarande men jag orkar inte, kan inte. Då dör jag.

Jag klarar inte att vara ensam då. Men jag klarar inte att be om hjälp heller. Vet inte vad jag skulle säga. Kan liksom inte "börja". Någon annan måste göra det.

Har till min t på måndag. Men hon är så... inställd på ett avslut. Och hon pratar mer än jag, kommer med en massa slutledningar och "kloka ord". När jag pratar sådär så kan det hoppa fort mellan ämnena, men hon håller fast vid det första jag sa när jag kom innanför dörren. Det är så jobbigt. Har ju sagt till henne också, men det händer ju inget. Tror att jag reagerar än mer på det nu när jag har någon att "jämföra med". Hos min t är allt så.. dött... Hos min kp rör sig hela världen och jag behöver det - kan inte stå stilla där jag är nu. Och jag behöver någon som kan "följa med mig" när jag ska arbeta med mig själv. Känns som att min t redan har tagit pension...

Gaaaah... nu ringde det på dörren! Jag öppnar inte. Orkar inte. Orkar inte "vara duktig" och "utmana" mig.

...jag dör......... är så långt till måndag...