Ok, jag måste erkänna... jag tycker att Eric Saade är skitbra. Rösten, dansen, utstrålningen - allt. Vill fara och se honom spela live... men för det första så kan jag inte det själv. Och för det andra så skulle jag väl vara dubbelt så gammal som alla andra som skulle vara där...... Så jag får väl stå här och digga hans skivor och tralla med lite när jag diskar. Jag tillhör ju den generation som växt upp med pop, mest med pop i alla fall, så därför har det väl blivit så. Andra i min ålder lyssnar på R n' B, rap och "metal" - eller vad det nu heter. Ja, jösses...

Mamma ringde igen, senare. "Jaha, du har kommit hem nu!". Ville vråla till henne att "NEJ DET HAR JAG INTE! JAG HAR TAGIT ORDINERAT KNARK OCH LEGAT I SÄNGEN I MÖRKRET!". Men - jag försökte släta över det hela, som vanligt. Bara le i orden som kom ut ur munnen trots att tårarna rann. Jag är så jävla patetisk!

Äckeldagarna i månaden är här nu också och jag kan knappt röra mig. Kunde i alla fall ta mig iväg till affären och köpa glass ikväll. Fråga mig inte varför. Jag var inte direkt sugen på det. Så nu har ännu en dag gått då jag börjat med svält, men förlorat och hetsätit som fan sedan lunchtid. Fettet dallrar och jag är ärligt talat LIVRÄDD för måndag. Då är det ÄS som gäller. Spymätt hela tiden. Känna kroppen. Vara i kroppen. Tänka i nuet. Självkänsla. Självförtroende. Ätmönster. Hela skiten... Det finns ingen annan väg, jag vet. Det är bara så jävla skrämmande och jobbigt.

Ur askan in i elden. Det får bli dagens slutord efter erkännandet av pinsamheten.

Det är precis som min ÄS-t säger; jag kommer aldrig kunna få mina föräldrar att växa upp. Aldrig. Men hur släpper man taget - och förhoppningen om att det ska ske.

Har just pratat med mamma i telefon. De skaffade internetbanken för någon månad sedan. De passade på medan jag var hemma, för jag  skulle "lära dem hur man gör" - självklart. Och nu ringer mamma till mig varje gång hon ska göra en överföring eller betala en faktura. Hon hoppar fritt mellan raderna och säger att det "blir fel" och frågar vad hon ska göra. Jag förklarar att jag inte vet det, eftersom jag inte är där och ber henne - så samlat och lugnt jag kan - att gå uppifrån och ner, rad för rad. Ber henne försöka ta det lugnt och tänka logiskt. Det fungerar först, men så flippar hon ur totalt. Alltid samma sak. Hon klickar överallt, skriver allt möjligt överallt, och så bryter hon ihop när hon får felmeddelande på slutet. Och då ska jag hoppa in och tala om vad hon gjort för fel och hur hon rättar till det - mitt i allt hennes "men vad ÄR det här", suckar och hennes tårdarrande röst. Jag gör så gott jag kan. Jag GÖR DET. Men det räcker inte. Det räcker aldrig. Och så säger hon att hon "inte orkar mer", börjar gråta, och sen hoppar hon in i offerrollen. Skulden, för att det blir fel, för hennes sjukdom, ja allt, läggs på mig. För att jag inte kan hjälpa henne - 100 mil bort. Och hennes son bor 1,5 mil bort. Men ingen av mina föräldrar litar på honom ett endaste skit. Så självklart frågar de inte honom. Däremot ska han få med av den goda kakan - alltid. Och jag ska snällt sitta bredvid och bara vara tyst, och ta reda på skiten som blir. Varför ska jag alltid - ALLTID - vara den som slängs i ett hörn som en skitig gammal illaluktande trasa som man bara använder när man behöver. Och min bror, han är lika stor, allsmäktig och viktig som gud själv. Han får kakan, äter den, OCH har den kvar. Alltid. Och då ska "vi andra dödliga" dra oss undan och lämna plats till honom. Och efteråt städa upp röran. Fattas bara att man ska få order om att tugga maten åt honom också...

Nä, nu tänker jag inte prata med min sk "mamma" i telefon. Jag skiter fullständigt i om hon ringer. Tänker inte svara. Hon har inte ensamrätt att vara ledsen, trött, uppgiven, osv.

Hur ska man kunna acceptera att ens FÖRÄLDRAR är som BARN och kommer så att förbli? Hur släpper man taget om hoppet att kunna få dem att växa upp någon gång? Hur lever man med vetskapen och samvetet hur jävla illa ställt det är hos och med dem? Och att det INTE är mitt ansvar att ordna allt, "jämna vägen" och den katastrof som varit ständigt analkande sedan jag var barn? Hur mycket eller lite klarar man av att finnas där eller inte finnas där - som medmänniska?

Skit. Bara SKIT!

Nu tänker jag bädda ner mig framför en film. Stesolid, film och bolltäcke. Och de eviga tårarna och ensamheten.....

Sov nästan inget förra natten, och efter en dag då jag bölat hos min t och sedan tagit mig samman och farit bland maaassa folk så har det tagit på den redan sinande kraftreservoaren. Har i alla fall pratat med min t om att det känns som att hon håller på att avsluta vår kontakt, eftersom hon pratar så mycket om "ja, tänk vad vi har gått igenom du och jag". Hon sa att hon inte alls menat så, men jag vet inte - om jag ska vara hundra ärlig. Hon frågar ju inget längre. Jag pratar inte längre. Inte om det som är kärnan i allt. Förut kom jag inte undan, kunde inte fly. Nu låter hon mig göra det. Och jag vet inte varför. Det är bara så dumt för jag faller tillbaka direkt. Slänger in det i garderoben med resten av all skit jag bär på, och smäller igen dörren fort som f*n för att inget ska hinna rasa ut. En kort stund var jag i alla fall mig själv så som jag är. Det var när hon började prata om kroppen. Jag blev medveten om att jag har en kropp och hjärnan får panik. Så börjar det; hjärtklappningen, äcklet som stiger i kroppen, tungt att andas, nästan omöjligt. Tårarna rinner. Var nära att ställa mig upp och skrika rakt ut. Då skulle jag inte behöva sitta och ha äckliga lår, rumpa och rygg på något ( =sitta ner ), och då skulle det vara lättare att förtränga att jag har en kropp. Jag vet inte ens vad det är. Hur det ska kännas.

Jag är nog verkligen förstörd för alltid.

Maten har inte gått bra idag alls. Men vad ska man vänta sig en dag som denna.

Nä, dags att försöka sova.

Tack å hej - jävla fetdrypande leverpastej...

( = " Nattinatti ♥ " på ätstörningska...)