Den här dagen har varit SKIT. Det enda bra var att få ha samtal med min kp. Han jobbade dessutom kväll och kom och satte sig hos oss när vi tittade på tv/virkade/stickade/osv. Jag har varit fumlig hela dagen idag och när jag höll på att virka så delade tråden på sig när jag dragit genom sista maskan. Slängde ihop skiten och skulle bara titta på tv. Det var så skönt att han satt där att jag nickade till... Sen pratade han med mig och jag skämdes ihjäl........ Sa det vid middagen, men tydligen hade han inte märkt något.. och då skämdes jag ännu mer för att jag sagt det....... Men han tyckte att det väl var bra om jag kunde slappna av så pass att jag kunde vila lite. Av någon konstig anledning så tycker han att jag tänker för mycket... kan iiinte förstå varför....  

På fm och före lunch så bytte jag ridskola. Ja, jag bytte ridskola. Tiderna passade inte mig på det vanliga stället och dessutom låg de inte fast än - trots att terminen startar på måndag. Nya ridskolan börjar redan på fredag, men då har jag sagt att jag inte kan komma. Det får räcka med en vecka på ÄS, känns det som.

Kommer dö av saknad till andra stallet, så jag får väl fara och hälsa på - tänker jag. Och blir det inte bra på nya stället så får jag väl hoppas att jag kan komma tillbaka till gamla stället. Försöker att inte tänka så mycket på det, utan ta det som det kommer (ja, faktiskt så gör JAG det - hör och häpna).

Annars mår jag så jävla dåligt. Är så ledsen. Så oändligt ledsen. Och jag ler fan i mig hela tiden för att orka hålla tillbaka tårarna. Var hemma hos ninisarna en kort sväng och släppte efter på leendet, och ansiktsmusklerna krampade (!). Lite otäckt...

Under kvällsfikat släpptes två bomber. Först att den tidigaste gruppstarten är uppskjuten - så det finns inte ett skit att göra, går inte att hantera några känslor eller ångest. Vi klagar på att det inte finns tillräckligt med personal för att få hjälp med ångesten kring maten, men det är ju samma gamla visa; "det är bara att komma och STÖRA oss om det är något". Och ingen av oss som är här klarar av att be om hjälp. Än mindre att STÖRA för att be om hjälp.

De vill inte att man ska ta ångestdämpande, utan lära sig hantera ångesten, ta sig igenom den. Men ingen av oss orkar det på egen hand. Så hur man än gör så blir det FELFELFEL.

I alla fall; den andra bomben kom tätt inpå den första. Man får inte under några som helst omständigheter förlängd behandling. Utan då blir man utslängd ett tag emellan. För mig innebär det att jag ska börja på ruta NOLL - IGEN - om jag inte hunnit så långt som jag behöver. Och jag orkar inte det. Jag gör bara inte det. Då tar jag livet av mig. Jag har inte all tid eller ork i världen, jag satsar ALLT för fan! Jag lämnar mitt älskade stall, mina kaniner, mitt nya hem, allt pyssel - ALLT!!! Så inte fan tänker jag komma hit en TREDJE jävla gång bara för att jag inte fick den där sista veckan som hade gjort att jag aldrig mer behöver komma hit. Och jag vet, man ska inte måla fan på väggen, men jag behöver tryggheten! Bli sedd som en människa och inte en jävla diagnos med tillhörande tabellvärde för hur lång behandlingen ska vara. Argumenterade för min åsikt under fikat, men då hette det att andra också ju vill komma hit och måste få plats. Ska de satsa på "hög omsättning" av patienter istället för tillfrisknande eller?!??!?? Och varför är inte de här NU!?!??!?????? Vi är bara tre st!!! All annan vård är det ju kö till, så vad gör det här så speciellt?? Har aldrig varit med om att man kastat ut en patient som är i behandling och som inte är "klar" eller "redo".

Men men... jag vet. Jag ÄR inte värd min plats här. Jag kommer aldrig att bli frisk. Aldrig. Det blir inget studerande, inget liv, ingenting.

Jag orkar inte mer. Skulle jag inte till min t imorgon på fm så skulle jag inte kliva upp ur sängen i morgon bitti. Kan inte andas. Ligger här ensam i min säng och gråter.

Alltså, jag fattar att om man bara är här för att typ inte få LPT eller bli tvångsmatad så är det ju ett bra sätt att sätta press på de patienterna. Men vi som redan kämpar, äter upp allt på tallriken, snorar och gråter för att det är så jävla jobbigt, men smiter ändå inte undan någonting - vi ska inte vara värda platsen här. Trots att det är så tomt på patienter.

Funderar på att ställa in terapin imorgon. Bara skita i den. För vad spelar det för roll när allt ändå kommer att förstöras. Jag KAN INTE ha ett absolut slutdatum, en rigid ram där alla ska passa in. Jag har aldrig och kommer aldrig att passa in.

Gråter. Önskar att min kp var här.

Tror att jag ställer in terapin trots allt... jag orkar inte. Varför kämpa när det redan är kört på förhand. Jag kan inte för mitt liv fatta hur de kan köra igång behandlingen UTAN att ens ha funderat på gruppaktiviteter eller något!! Och ena kärringen är så snorkig. Hon tycker att VI ska planera någon "gruppaktivitet" och att vi inte ska ha på tvn så mycket (den står på som sällskap i brist på personal - vi tittar inte på den). Så om hon istället visade någon sorts jävla empati istället för att ge sura hintar som tex "om någon HAR TID så får ni gärna hjälpa mig plocka ur diskmaskinen". ´

Jag vill bara be henne dra åt helvete då. Men det gör jag inte. Istället blir jag bara ännu mer ledsen och känner mig ännu mer värdelös och fel.

Borde kopiera det här och skicka till min kp. Men jag vet inte. Han svarar ändå muntligt så det bästa vore att prata med honom. Är bara så rädd att han ska tro att jag "vill" vara här och "planerar" att vara sjuk längre om de inte sätter tidspress på mig. Jag är bara så trött och less på att ALLTID behöva gå under för att BEVISA att jag känner mig själv. Jag orkar inte hålla på såhär en jävla gång till! Tänker inte åka ut och in hela jävla tiden! Sätt 18 veckor då istället!! Då är det ju bara positivt när/om man kan lämna måltidsprogrammet tidigare!

Fan i helvetes jävla skit.

Fan.

Fan!

FAAAAAAN!!!!!