AJ har jobbat idag, men jag har knappt sett till henne. Det har bara varit 4 personal och full rulle både här på avd och på andra sidan. Jag har varit ute flera gånger. Det känns så skönt att slippa avd för en stund, men jag orkar inte göra så mycket.

Lille killen som är här på avgiftning, M, är så bränd i huvudet att han tror att han är färdigavgiftad efter 3 dagar... Jag kan INGET om missbruksproblem, men jag vet hur många andra avgiftningar har gått till och hur de brukar må. Till slut river de halva avdelningen och ska döda allt och alla om de inte får mer benso eller annat önskemål uppfyllt. Och M vill inte ens göra det här. Det hörs på honom. Han gör det inte för sin egen skull, utan han gör det under hot om LVM, han pratar hela tiden om hur man fuskar och inte fastnar i urinproven. Han tror att han vet vad livet innebär, men jag lovar - han har inte en susning.

Har kommit två andra karlar också. Har ingen aning om vad de är för troll, men jag tror att de kommer från tillnyktringen. Stefan har kommit tillbaka från permissionen och han satt nyss och SKREK åt sin mamma i mobilen. Det är verkligen synd om honom. 36 år och så överbeskyddad av sin mamma att han inte har någon som helst sjukdomsinsikt eller resurser.

AH är tillbaka från sin veckopermisson, och som vanligt då så är det en "AH-kväll" - dvs all personal ägnar henne all uppmärksamhet. Så ikväll vet jag att det inte finns plats för mig. Men som tur är har jag ju varit ute och har tagit en Stesolid, och sen är det sämsta nattgänget som jobbar.

Ikväll har också ssk:orna lyckats att låsa in nyckelkortet i medicinrummet, så det blev ingen kl 20-medicin utan vi får vänta tills kl 21 när nattpersonalen kommer med sina nyckelkort.

När jag var ute idag så matade jag änderna i sjukhusdammen. Mitt hjärta brast när en gräsandshane hade vit plast lindat vid näbben och runt huvudet. Sprang till avd och pratade med AJ och hon ringde både polis, djurskydd och ornitologerna. Så förhoppningsvis får de tag i honom så att han får hjälp. Annars kommer de skjuta honom.

Imorse fick jag en otrevlig överraskning; jag ska tydligen smörja både morgon och kväll. Inte bara på kvällarna. Men ingen har kommit med salva till mig på morgonen förut. Så jag vet inte hur det blir med det. Och nu är nattpersonalen här och ingen medicinbricka har setts till ännu.

Har varit nere på stan. Gick dit för att få lite motion. Har ju bara legat och degat i en sjukhussäng i 3½ månad. Finns inga kläder som passar för att jag blivit så fet. Jag som hade hyfsad kondis förut och hade BMI i mitten så jag var "lagom". Men nu är jag så jävla fet så jag kan inte köpa nya byxor längre. Blev så ledsen i provhytterna att jag grät. Och alla jävla jeans ska ha LÅG midja så att man visar hela jävla trosorna om man böjer sig framåt. SÅ JÄVLA DÅLIGT! Har bränt massor med pengar, men vem fan orkar bry sig. Jag hatar att handla kläder - eller "shoppa" som det så fint heter.

Måste börja spåna på vad jag vill och vad jag har för förslag inför vårdmötet - som inte ens är planerat än. Ska maila min tönt till läkare och säga att vi inte ska ses förrän dess, för vi har ändå ingenting att prata om. Jag känner själv att jag är i mitten eller över mitten av min behandling, men hon är trevandes i början. Och jag tänker inte låta henne hämma mig.

Pratade med ssk C. Berättade kort hur jag känner kring dåtiden, nuet och framtiden. Hon tycker också att jag ska gå ut så mycket som möjligt. Så jag fick en Lergigan och en burk med den där jävla anti-svamp salvan. Smörjde med en "torkservett" eftersom jag inte klarar att röra vid mig själv. Jag är så jävla äcklig att jag mår illa bara jag tänker på det. Men jag gjorde det i alla fall - den här gången...

Sen gick jag ut. Tog en promenad och gick hem till A och T igen. Gick runt sjukhuset. Stannade till vid minnesträdet i sjukhusparken. Låg mängder av utbrunna ljus. Antagligen för Johanna. Men jag har inte bara tänt för henne, utan även för David. Mest för David eftersom jag kände honom.

AJ har gått hem för en stund sedan. Har knappt sett henne överhuvudtaget. Frågade om vi hinner prata imorgon, men hon pratade bara bort det. Är så ledsen så jag hetsäter choklad. Plopp och Center. Tror jag kräks snart.

Och så ska Stefan duscha ikväll, så det gör allt ännu bättre... Höra hans tjat om handdukar, schampo, rakhyvel, tvätt, osv...

Jag vill bara dö.

AJ har jobbat mer än halva sitt pass och har inte sagt mer än hej till mig. Mitt PO var uppbokad hela dagen idag. Jag gick hem på eftermiddagen och hämtade ut kläderna jag beställt från H&M. För en gångs skull var de som jag hade tänkt mig.

Har påbörjat svampmedicineringen nu. Har tagit den där jävla kapseln och ska smörja ikväll. Kommer må så jävla dåligt så jag vet inte vad jag ska göra. Har knappt sovit inatt heller, för det var ssk C och M som jobbade. Fick ingen Stilnoct men somnade till slut ändå. Men vaknade kl 2. Och då finns det liksom ingenting att göra. Det är bara dumt att be om någon medicin för då tas det av morgondagens dos. Så jag sover verkligen i cykler om 5 nätter, eftersom det är så länge nattssk jobbar nätter.

Öppnade balkongdörren åt A och T för det var så jävla varmt i lägenheten. Ställde den bara på en liten glipa. Hoppas att det inte blir minusgrader inatt...

Ingen hör av sig. Jag hör av mig lite då och då, men ingen hör av sig spontant till mig. Jag brukar ju själv försöka få oönskvärda kontakter att rinna ut i sanden genom att inte höra av mig till vederbörande, så kanske är det bara att inse läget. Jag är inte särskilt förvånad. Alla har sina egna liv och många som haft problem har kommit vidare. Det har jag också, men för det vill jag inte bryta vänskapen. Men jag ska inte tjata mer, utan nu får de som vill höra av sig till mig - jag kommer inte höra av mig mer.

Jag har bestämt mig nu. Det blir ingenting av någonting, för alla läkare ljuger och/eller motarbetar mig med allt. Undantaget MH och underläkaren jag träffade på mobila. Så nu jävlar är det slut med allt hattande hit och dit, tjat om neuropsykiatriska utredningar, lögner, svek, besvikelser osv, osv. Jag är och förblir en igelkott - de spetsar mig och jag gör bara taggar av allt och blir ännu sjukare.

AT-läkaren bestämde att pre-medicineringen endast skulle bestå av 20mg Stesolid, och så skulle hon komma och fråga hur jag mådde och hur jag kände mig så kunde jag få mer sen. Hon kom aldrig och jag fick bara 5mg intramuskulärt. Så nu har jag fått min första injektion i rumpan också. AP gav den och det är den enda ssk som jag litar på på dagtid som skulle få göra något sådant.

Både AJ och AP följde med mig till gyn för jag panikade så in i helvete. Det skallrade i hela rullstolen. Jag grät och hyperventilerade. Väl där så bad jag att få se mig om i rummet utan gynläkaren. Skakade och kunde inte ens öppna ögonen. Höll på att spy när jag såg gynstolen. Flashbacksen haglade över mig. Jag tog av mig på underkroppen och AJ hjälpte mig. AP och gynläkaren kom in - plus en assistent. Hela tiden sa jag att hon bara fick titta på det yttre och att jag vägrade låta henne stoppa in något i mig. Men hon lyssnade inte på mig. Hon stoppade in och ut saker och klämde på mig så jag skrek av smärta och rädsla, mosade AJ's och AP's händer, svetten rann så att de var tvungna att torka mig i pannan, och jag hyperventilerade så jag nästan kräktes. Hon mer eller mindre bröt upp mina knän och särade på benen - och redan då dog jag. AJ fick panik eftersom läkaren inte lyssnade på vad jag sa eller skrek. Jag skrek att jag inte klarade mer, stopp, och allt möjligt, men hon bara fortsatte.

Så jag blev våldtagen igen. Jag förstår att hon bara menade väl och förmodligen ville förkorta mitt lidande och få mig att slippa bli sövd igen. Men jag kan säga att jag är totalt avskräckt. Ingen endaste jävla läkare petar någonsin på mig överhuvudtaget!

Visst är det skönt att det är gjort, men det här var inte vad jag behövde.

Till råga på allt så hade hybris-AT-läkaren bestämt att jag tagit hälften av min vid-behovs-medicin som pre-medicinering, så jag flippade ur totalt på eftermiddagen. Överläkaren på avd var här, AT-läkaren, de ringde min läkare - men INGEN satte tillbaka den medicin som jag har ORDINERAD! Till slut slog jag sönder mina händer på betongväggarna och krävde att bli utskriven, för då skulle de bli tvingade att ge mig mina mediciner. Hela personalen på avdelningen tyckte att det var helt FEL av dem att ta bort medicin såhär. Ssk ringde bakjouren för att ordna saker och ting, men han vägrade. En skötare ringde också, men fick också nej. Till slut ringde ssk igen, för kanske 5-6 gången, och DÅ fick han ett JA. Jag hann packa ihop alla mina saker och var på väg härifrån och hade bestämt mig för att ta livet av mig. Men räddningen kom i sista stund. Blev så lättad och rörd av ssk P's omtanke att jag kramade honom. Han blev nästan rörd till tårar. Så jag har fått AJ, AP och P att gråta idag. Men det blir kanske så när man är här länge och lär känna varandra. De vet vilken skit jag gått igenom, och de förstår hur jävla jobbigt jag har det. Så är det bra personal så är det inte konstigt om de blir berörda.

Natt-ssk P verkar också annorlunda ikväll. Han har pratat med mig flera gånger och för en stund sedan kom han in på mitt rum och frågade hur det var och om jag behövde något var det bara att säga till. Han värmer i mitt hjärta.

Är det något jag lärt mig och bestämt mig för efter denna dag så är det att ALDRIG någonsin lita på en läkare igen. ALDRIG. Och "min" sk läkare kan dra åt helvete, eftersom hon inte ens kan stå för de ordinationer hon själv gör. Så fort det nya systemet träder i kraft då man inte behöver någon PAL så ryker hon DIREKT. Och vad gäller framtiden och vårdplanering så tänker jag inte prata med henne mer, utan hon får sitta och hålla käft om hon ska närvara på något möte. Hon hämmar mig, hon vill få mig att vara sjukare än vad jag är. Hon drar mig bakåt. Jag pratar om att försöka börja få ett socialt kontaktnät - och då sitter hon säger att hon vill att jag ska göra en neuropsykiatrisk utredning.

Så nej, jag ska sluta med den här jävla Stesoliden, för sen kan vem som helst skriva ut de andra medicinerna jag behöver.

Jag grät hela dagen igår. Jag har slagit sönder min högra hand. Idag är dagen då jag har tid hos min bödel kl 11. En inbokad våldtäkt. Jag är förkyld. Och kärringjäveln vill neka mig Nezeril så att jag inte ska kunna andas genom näsan. "Du Maria, hur länge har du använt Nezeril?". Inte en vecka än, men jag förstår att du missunnar mig att kunna andas när det är planerat att någon ska gräva inuti mig. Av alla dagar och tillfällen så valde hon att ta upp det idag. Nu.

Jaha, så har jag då haft mitt frispel från 3 månaders inläggning. AJ jobbade inte idag och traditionsenligt flippade jag ur totalt. Fick reda på att de tänkt ge mig samma pre-medicinering nu som vid sövningen, och den hade INGEN effekt. Så hur skulle jag då klara att vara vaken vid den här gyn-undersökningen och utan effekt av pre-medicineringen igen.

Har gråtit och skrikit så att jag tappat rösten, ögonen är helt igensvullna, har snorat och svettats ner 3 ombyten kläder, har slagit knytnäven och fotleden i betongväggen så de kommer vara blå imorgon.. osv...

Till slut tog i alla fall två ssk hit jouren - en ung tjej som hette Hanna. Jag var hysterisk när hon kom hit så jag sa bara nej till allt och alla. Bad till slut att få prata med henne en gång till, och då var det bara hon och jag. Då gick det bättre. Jag var mer samlad och förklarade hur saker ligger till och varför det är som det är. Jag vet inte om hon trodde mig, men hon lyssnade i alla fall.

Summa summarum blev att vi ställer in allt imorgon, och skjuter på operationsbedömningen tills vidare. Istället ska Hanna hjälpa mig att kolla upp hur lång väntetiden är för provtagning under narkos, och ta reda på vad man kan ge som premedicinering istället för Midazolam som inte hjälpte ett dugg. AJ kommer kanske bli förbannad på mig, men då får jag ta det. Det bästa vore kanske om jag gick dit imorgon i alla fall och bara såg mig runt i undersökningsrummet.