Idag kl 10-12 var personalen på möte om avdelningens framtid - igen. Och ingen av dem berättade något för mig, så jag blev jätteledsen. Har haft mensvärk så jag har gråtit. Sov en stund på eftermiddagen i alla fall, och efter det kändes det bättre. Men då hade AJ redan gått hem. Utan att säga hejdå. Till middag beställde vi pizza; både patienter och personal. De dukade upp långbord och vi åt tillsammans. Var trevligt men svinjobbigt. Jag fick svälja mer panikångest än pizza, för det hela kändes som ett farväl till avdelningen. Och när första nattpersonalen droppade in så bekräftade han mina farhågor. I augusti försvinner avdelningen och blir enbart till för missbrukare. Så det här kommer aldrig gå vägen.

Har inte varit hemma hos kaninerna idag som jag borde, så jag MÅSTE gå hem imorgon. Men AJ sa att hon inte tyckte att jag ska gå hem i det här skicket. Så hade jag försökt gå ändå så hade de förmodligen hindrat mig. Ska gå tidigt imorgon bitti. Skulle egentligen träffa en gammal kursare och fara på stan, men jag orkar inte.

Hjälper inte Kvinnokliniken mig nu före utskrivning så tar jag livet av mig. Det är AKUT nu.

Var uppe kl 6 och tog en dusch. Sliskiga killen som kom igår som bara pratade om snoppar, pippa osv strosade i korridoren. Han följde efter mig som en svans. Visste redan när jag vaknade att den här dagen skulle vara helt åt helvete.

Sov hemma natten mellan tis och ons. Stefan bråkade så in i helvete så det var skönt att fara hem. Väl hemma upptäckte jag att jag inte får plats i några kläder alls, eftersom jag gått upp så mycket i vikt. Och så skulle jag cykla till posten för att hämta ut filmerna jag beställt från CDON.COM

Städade åt kaninerna och pratade med mamma i telefon. Hon sa att de ska fara till fjällen mer i vår, så de kan inte både hämta och skjutsa mig. Är både bra och dåligt, skönt och jobbigt...

Gratulerade B på födelsedagen med ett akvarellkort. Hon blev glad. Kanske inte över själva kortet, men för att jag kom ihåg trots allt som händer.

Nu är i alla fall slisk-killen utskriven, AH är tillbaka och vi har sett på film tillsammans med J och E. "Blood diamond" var filmen vi såg. Den var faktiskt jättebra. Och så har jag pratat med AP, jag försökte hålla mig lugn men grät som ett barn.

Spänner mig i kroppen så jag har värk överallt. Precis överallt.

Träffade terapeuten på förmiddagen. Grät vattenfall. Berättade hur det känns att inte vara trodd av sin egen läkare. Hon gjorde klart för mig att hon i alla fall tror på mig, men vad hjälper det när hon inte är läkare. Jag berättade precis hur det brukar bli om jag tex går i jeans eller cyklar. Berättade att det blir alldeles svullet och rödsprängt. Att det blir som "brännsår" av allt skavande, att man ser små små ådror för att allt skinn nästan är borta, och hur mycket det svider när jag kissar. Jag skrek till slut. Skrek att jag aldrig har berättat något för någon och att jag aldrig har gnällt om det. Aldrig. 

Hon förstod. Jag kunde inte se henne i ögonen eller ens titta på henne, men jag hörde att hon verkligen förstod mig. Hon talade till mig med en mors värme. Sa "lilla vännen, hur har du har stått ut" och jag hörde att hon hade ont i sitt hjärta. Fick dåligt samvete, men kändes samtidigt skönt att en gång för alla lägga alla kort på borden. Lägga ut dem och visa - kanske BEvisa - att jag inte är den som klagar i onödan.

När min läkare kom så hade jag inte så mycket att säga. Jag ville ha någon sorts respons på mailet jag skickade. Men det fick jag inte. Hon sa ingenting. Så det gjorde inte jag heller. Kändes bara jobbigt. Får se om jag kanske sover hemma imorgon natt - det är hon ju positiv till eftersom hon egentligen vill slänga ut mig. För övrigt sa hon bara att "vi får vänta tills den 15:e och se". Men jag vet vad hon egentligen vill säga. Eftersom remissvaret kom tillbaka och det stod att allt såg normalt ut så är hon helt säker på att gyn kommer säga nej nästa fredag, den 15 maj, så sen vill hon kasta ut mig rakt av. Och hon är övertygad om att jag är hospitaliserad - trots att jag vet att jag har koll på den situationen.

Har knappt hunnit prata med AJ idag. Hon var på ECT:n på förmiddagen och efter lunch gick jag hem till kaninerna och sedan kom Ulla och vi for till Coop. Men hon jobbar imorgon också så vi kanske kan prata då.

Har funderat på mina ssk-planer. Jag vet inte om det är att sikta för högt. Om jag hoppas för mycket. Men om jag läser till uska först så kan jag ju jobba. Men om jag sedan skulle vilja plugga till ssk så har jag ändå 3 år framför mig. Och skulle jag läsa 2 år på ssk-programmet och få uska-kompetens så har jag pluggat ett år mer än vad jag behöver för det, och slitit än mer för något i onödan. Klarar man 2 år på ssk-programmet så lär man klara det tredje och sista.

Men jag vet ju inte. Kanske är mitt liv slut den 15:e.

Jag vill dö. Jag vill verkligen det. Varför kämpa vidare när allt ändå går åt helvete.

Jag vet att jag har PMS. Och förmodligen PMDD, eftersom det är så "allvarlig PMS". Men vad fan hjälper det när det ständigt är så en gång varje månad. En period varje månad vill jag bara dö. Jag vill skära upp alla ådror som ryms i min kropp. Stycka min kropp, bit för bit, tills inget finns kvar. Jag vill utplåna hela min existens. Jag hatar. Jag hatar mig själv, jag hatar att jag inte kan få andra att förstå för det betyder att jag misslyckats att förklara.

Ska träffa terapeuten kl 10 och läkaren ev vid 11:30. Vad ska jag säga. Varför. Som om det spelade någon roll eller överhuvudtaget påverkade min situation. Tänkte försöka sova hemma natten mellan tisdag och onsdag, men jag lär knappast få det när jag är självmordsbenägen. Och får jag det så är det väl bara ytterligare "ett tecken" på att jag bara hittar på allt och ljuger. Som att servera min läkare "bevis" för hennes teorier på silverfat. Jag gör inget annat än att fundera på hur det jag säger KAN tolkas av henne. Hon tror mig inte - jag vet det - så allt går hela tiden ut på att bara säga, göra och visa saker som inte går att misstolkas. Men egentligen tror jag att det kvittar, för hon har bestämt sig. Hon kan inte se att vi är på rätt väg. Hon kan inte se hur stora framsteg jag gjort. Det enda hon ser är tomma papper från en neuropsykiatrisk utredning, en massa tankar och tron att jag är helt störd i huvudet - bokstavligt talat.

MH har varit bakjour i helgen. Hon är så fantastisk att det värker i hjärtat när jag bara tänker på henne. Hon skulle aldrig hänga upp sig på sådana här saker. Det är hon alldeles för organiserad och målinriktad för att göra. Hon är bestämd och säkert hård, men skulle se "moment 22" när det uppstod. Det är så synd att hon inte har tid att ta sig an en patient till att vara PAL åt.

AJ ska jobba idag. Nu. Men jag har inte sett eller hört henne. Är så ledsen så jag... jag vet inte vad... ord saknas. Och Stefans humör vacklar alltmer ju längre tiden går. Imorgon är det medicindags igen "om han inte sköter sig", och det kan man väl knappast anse att han gjort eftersom han är aggressiv att han slagit sönder ett trädgårdsbord och en soptunna här utanför - för att han var missnöjd med att få en stödperson (enligt LPT) som inte ville skjutsa runt honom i sin bil och bjuda på fika. Han har ju gett sig på mig också. Och en annan patient. Han skriker, suckar, gnäller och klagar på allt och alla, och vräker ur sig allt från personliga dödshot till att spränga uttagsautomaten. "Jag gör som jag vill, det har jag alltid gjort". "Det ska bli som jag vill, för det är jag som bestämmer". "Jag ska bli polis och då kan man göra vad fan som helst".

Han irriterar mig så till den grad att jag kokar av ilska och det ryker ur öronen på mig. Men jag vet att han inte förstår. Jag vet att man måste ha tålamod. Så jag bara sväljer. Sväljer, sväljer, sväljer. Flera i personalen har sagt att jag har ett enormt tålamod som inte har exploderat fastän att jag snart har varit här i 3 månader. Kanske är det så, eller så vänder jag det helt enkelt inåt istället och exploderar på mig själv - som vanligt.

Föräldrarna har varit i fjällen över helgen. Ordnat till uthyrningen. De frågar mig hela tiden om när jag ska fara och hälsa på dem. Får bara mer och mer panik. Den 15 maj avgörs hela mitt liv. Få hjälp eller ej. Utan hjälpen tar jag livet av mig.

Jag måste ha PMS. Jag mår så jävla dåligt och är så ledsen och frustrerad, och vill skada mig så mycket att det här inte kan vara "normalt". Inte nog med att bl.a bli kallad "kärringjävel" igår så kan man inte sova på hela natten sen. Och så vaknar Stefan och tjattrar på som om ingenting har hänt. När jag skiter i att svara så retas han med flit och säger att "Maria har tappat talförmågan". Bara TUR att han gick ut redan på förmiddagen och inte åt lunch här, för då kanske jag hade golvat honom. Dessutom har de gett MIN lunch till någon annan, så det fanns inget åt mig. Så jag gick till kiosken och köpte en sallad på halva priset, för den hade dagens datum som "bäst före"-dag. Det visade sig att gurkskivorna var så slemmiga och förmultnade att det var omöjligt att försöka ta i dem. Förstod att hela salladen var åt helvete. Åt lite av skiten ändå - bara för att. Och som pricken över i kom J och sa att hans mamma ville ha mat också nu till middagen. Jag höll på att svimma! Det må vara hänt en gång. Till och med två eller tre gånger. Men när det händer VARJE GÅNG han har besök, och man själv inte får någon mat pga att någon annan ätit upp den - ja, då blir det för mycket. I alla fall när man tex vet att det inte finns några bananer pga att de anses vara för dyra. Men det går bra att beställa hem gräddglass och bär, och skänka bort matportion efter matportion - utan att det rör dem i ryggen att patienterna inte får den mat som till och med står i deras vårdplan. Och jag trodde att frukt ansågs vara nyttigt och därmed var värt åtminstone lika mycket som någon jävla gräddglass!

Somnade till en stund på eftermiddagen. Nu är det bara skräp-personal här.

Jag orkar inte. Jag orkar verkligen inte.

Stefan fattar inte. Han förstår helt enkel inte. Han vet inte hur man bör uppföra sig. Han vet inte hur man tilltalar andra människor eller uttrycker en åsikt. Och jag är SPYLESS på det. Han flippade ur TOTALT ikväll. Stod och skrek "kärringjävel" åt mig inför personal och de gjorde ingenting. Han fick stå där och gaffla på mig och jag bara satt där tyst. Men när han kom tillbaka en gång till och började IGEN så sa jag åt honom att lägga av, och det togs emot som av ett trotsigt barn. Till slut sa jag åt honom att det i alla fall inte är jag som får tvångsinjektioner och blir bältad. På det svarade han att jag är helt störd i huvet. Men då hade jag redan lagt ner "diskussionen". Sen när ssk M kom och satte sig hos mig så gick han och smög för att tjuvlyssna för att han är så paranoid att han tror att alla alltid pratar om honom.

Och när jag skulle få min Propavan så stod han och gormade om sin tvätt och att det var viktigare att hänga upp den i torkskåpet än vad jag än kunde ha för ärende eller behov. Jag kommer inte sova en blund inatt för jag mår så jävla dåligt och är så upprörd efter den här kvällen. Aldrig i helvete att jag tänker prata med honom igen efter det här. Särskilt inte när personalen reagerar. Tänker sitta här inne på mitt jävla rum och ruttna bort. 

Alltså, jag förstår att han inte förstår bättre och att sådant här ingår i hans problematik. Men han kan inte vara ute på frigång och permission när han hotar och skriker åt alla som korsar hans väg. Han kommer bli nerslagen en dag! Och SLÅ NER NÅGON!

Jag struntade i att se färdigt filmen, för den höll på längre än Matrix som han "tittade på" (han varken tycker om eller klarar att se på film), så hade jag suttit kvar vid andra tv:n så hade det blivit ett jävla liv - igen.

Imorgon ska han på perm - om han fortfarande FÅR det. Men eftersom det är den nattpersonal som det är här nu, så tror jag inte att någon av dagpersonalen ens kommer ifrågasätta det.

Vill så jävla gärna skära mig! DJUPT! Känna blodet rinna. Kittlandet av rakbladet medan jag "sågar" mig ner bit för bit. Tack Stefan för att du har förstört hela min dag idag - och imorgon eftersom jag inte kommer kunna sova.

Har haft en fruktansvärd dag idag. Visste att jag var tvungen att gå hem till A och T. Tänkte ta lugnande, men sen försvann allt det i paniken att lämna avdelningen. Kom hem och rotade igenom hela jävla lägenheten efter laxertabletter, men AJ fick mig att lämna allt sådant när hon var hemma hos mig. Sprang tillbaka till avdelningen för att inte flippa ur hemma. På avd har S härjat som faaan. Han har hotat personal, att han ska spränga gud vet vad, och förstört trädgårdsmöbler och en soptunna när hans stödpersoner var här. Sen kom han in och fortsatte, och för en gångs skull stod jag upp för mig själv och sa till honom att sluta när han gav sig på mig. Då bröt helvetet loss - naturligtvis.

AP har jobbat ikväll, men det hjälper knappt när hon inte har tid. Och nu är det andra "gänget" som jobbar natt. Men en ssk är utlånad till annan avd, och vi har fått den berömde Kenneth istället. Han är helt störd, för att vara brutalt ärlig. Han har ingen som helst empati eller värme, och han är provocerande, elak, slarvig och borde inte få jobba inom vården överhuvudtaget. Definitivt inte inom psykiatrin. Har tänkt att se en film nu ikväll som slutar kl 0:10. Det är ju sagt att man får se klart filmer som slutar efter kl 23 om de börjar före dess. Så nu jävlar ska jag se till att jag får något - som inte har gnällt eller bett om något en endaste ynka jävla gång.

Nu sitter S här och snackar skit om J. Blir så jävla arg. Och så pratar han hela jävla tiden och säger att det är "skräp" jag vill titta på. Vill bara skrika rakt ut.