Jag har väntat i två jävla år på att få hjälp och stöd att göra det här på gyn. Men ingen bryr sig nu när allt rasar samman. Jag har talat om vad jag behöver, hur, när och varför. De svarade ok. Men nu mitt i allt drar de tillbaka det de lovat. Så här sitter jag. Inlåst. Utan hopp.

Försökte prata med ssk N om det här, men vi är inte på samma våglängd. Kanske är det en kulturell skillnad eller så tar hon helt enkelt lättare på det här för att hon fött flera barn. För henne är det bara att köra på. Hon pratar bara om att ta ett steg i taget. Jag svarar med att det är det jag gör, men det går inte att ta något mer steg när vården själv sågar sönder trappen jag klättrar uppför. Jag når aldrig målet då.

Men nu är det redan bestämt att AJ inte kommer imorgon, för hon kommer på tisdag istället för att kunna följa med mig på den tänkta undersökningen. Hon sa inte ens hejdå till mig.

Har varit en fruktansvärd dag idag. Vill bara ge upp och gå hem. För gott.

Jag har nu passerat gränsen för övervikt enligt BMI. Alla tjatar om sin vikt och jag känner mig så jävla misslyckad att jag bara hetsäter mer och mer.

måste gå ner 15 kg på en månad.

Jag vill dö.

Igår var jag hemma hos A och T en sväng innan mitt PO kom och hämtade upp mig. Hade blivit helt genomförkyld så jag var lite hängig.

Och idag var dagen D. Stoppade mig full med lugnande, men det hjälpte inte. AJ följde med mig till Kvinnokliniken. Höll på att dö innan vi gick dit, när vi gick dit, när vi satt där och väntade, när vi var där...

Träffade en läkare. Försökte prata och berätta så mycket jag kunde själv. AJ tyckte att jag klarade det riktigt bra. Hon höll om mig hårt, hårt. Ska göra en hormonutredning, så jag lämnade blodprov. Men när det gällde det andra - skavandet - så sa hon att man helst inte vill operera, utan man kan smörja in sig med vaselin och ha en mjuk binda. Aldrig i helvete att jag ska pilla på mig själv och kleta in mig och gå med blöja varenda jävla dag i resten av mitt liv. Jag sa att jag förstår att hon inte kan fatta något beslut kring operation utan att bilda sig en egen uppfattning, och det höll hon med om. Men from mitten av nästa vecka ska hon vara sjukskriven i en månad. Så det hinns inte med att ordna narkos tills dess. Vilket innebär att jag har 3 alternativ: 1) att byta gynläkare för tredje gången, 2) att vänta tills hon kommer tillbaka, och 3) att göra undersökningen utan narkos. Efter mycket funderande och bollande med AJ, och söndergråtna ögon bestämde vi att det blir alternativ nr 3 - förutsatt att jag får ORDENTLIG pre-medicinering och lokalbedövning. Jag tror inte att jag kommer klara det ändå, för pre-medicineringen tog inte ett skit förra gången. De på operation trodde inte ens att jag fått något alls.

N har jobbat ikväll och hon kom naturligtvis och pratade med mig om det här. Hon har alltid tyckt att jag ska genomgå undersökningen utan narkos eller nåt, så hon är "eld och lågor". Bara det gör att jag INTE VILL göra det. Bara för att hon har fött många barn och tycker att ett underliv är som vilken annan kroppsdel som helst. Det får mig att MÅ ILLA. Det må vara vardagsmat för sådana som hon och många, kanske massa andra, men INTE FÖR MIG.

Oavsett så kommer det med 99,9% säkerhet inte att bli operation innan i höst och då är AJ och avdelningen borta, så då är det omöjligt att genomföra. AJ sa idag att B kan följa med mig istället, men det är inte samma sak. Jag kan göra saker som jag egentligen inte kan när AJ är vid min sida. Men nu förlorar jag henne. För alltid.

Jag är död. Är bara ett tomt skal kvar. Den sista strimman hopp övergav mig när gynekologen sa att hon ska vara borta och att jag i så fall får byta - igen.

Igår ställde jag in läkartiden och for på shoppingrunda istället. Hade någon sorts hallucination om att jag skulle hitta lite kläder som passar min numera runda fläsk-kropp - men icke. Köpte ett par obekväma slip-in sandaler för 120kr som jag absolut inte behöver, en rödrutig klänning på KappAhl (http://www.kappahl.com/ProductImages/KAW_124859_F_2.jpg) som jag måste minska i bystomfång för att kunna ha, och 3 toppar på Myrorna... Och så köpte jag bröd, godis... och en grillhink... Så nu äger jag en grill i alla fall! På vägen hem sprang jag in på Clas Ohlson och köpte en passepartout och en ram, för jag ska göra en akvarellmålning till AJ som hjälper mig så mycket. Hon har bytit arbetsdag så att hon jobbar på fredag då vi ska till Kvinnokliniken. Min terapeut har inte fått tag i läkaren där som det var överenskommet, så det känns jättejobbigt. Hur ska jag bli trodd nu när inte ens min egen läkare tror på det jag säger.

Är förkyld. Misstänkte det igår för jag tyckte att jag lät konstig. Vaknade inatt och kunde inte andas genom näsan. Gick upp vid 7-tiden. E var redan vaken. Det är hon och jag som är uppe först - alltid. Och imorse var vi helt slut båda två. Vi asgarvade åt allt utan att ens veta vad vi skrattade åt.

För övrigt har jag vilat/sovit... ätit upp all godis......... beställt kläder från H&M som förhoppningsvis ska passa min fettvalkiga kropp.... och ikväll mailade jag komvux om uska-utbildning.....

Folk säger åt mig att jag ska undvika psykiatrin, men jag rår inte för att det är mitt drömjobb. Visst förstår jag vad de menar och vilka "fällor" de vill skydda mig ifrån, men ska jag inte kunna ägna mig åt det jag vill bara pga min bakgrund. Ska han få förstöra det också. Han har tagit så stor del av mitt liv, så ska jag inte ha rätten att ta tillbaka resten och göra det jag vill.

Saknar A och T. Saknar min lägenhet med MINA möbler, MINA saker. Saknar att få rå om sig själv.

Igår orkade jag inte gå hem, men jag tog en promenad i alla fall. Köpte bananer och kexchoklad, och på vägen tillbaka köpte jag en glass i sjukhuskiosken. Efter ett tag hetsåt jag all kexchoklad så jag mådde illa. Kenneth har jobbat natt inatt igen. Han betedde sig så illa att jag inte kunde hålla tyst. Sa till honom att vi alla är vuxna och borde kunna tilltala varandra som vuxna också. Men han har inget hyfs eller fason i sig, utan han bemöter patienter - alla patienter - sämre än boskap. Och det värsta är att Cymbaltan gör så att jag inte suger åt mig all skit direkt, utan jag funderar på mitt beteende och om jag verkligen gjort fel. Och när jag då inser att jag inte förtjänat att bli utskälld, men ändå blir det "av bara farten" så reagerar jag. Och igår hade jag bara fått nog. Så därför konfronterade jag honom. Han skrek åt mig, men till slut vände han sig bara bort. Efter det var jag så upprörd att jag var tvungen att be om en Stesolid. Medan jag stod och väntade på den så står han och pratar illa om mig med B som också jobbar natt. Dörren in till köket var öppen så jag hörde allt han sa. "Vaddå inte säga hej, de säger ju aldrig hej till mig så varför ska jag säga hej till någon ".

Nu är han redan lös igen. Han frågar om allt är som vanligt igen. Personalen svarar ja. Han är så gott som död, för E har grova kriminella kontakter och har pratat om att be dem "plocka honom" om han inte hamnar i isoleringen eller flyttas till rättspsyk.

Stefan, en 36-årig stor man, golvade just E, en 21 årig liten tjej - två gånger om. Först gav han henne en rak höger och när hon kommit på fötter så spottade hon på honom och skulle gå därifrån och då knuffade/slog han henne igen så att hon föll handlöst till golvet en andra gång.

Jag fattar inte varför inte personalen ingrep direkt. Då hade hon inte blivit nerslagen en andra gång.

Jag tittade till E efter att han golvat henne första gången och försökte sen hämta mer personal. Sen spottade hon på honom och skulle gå därifrån och då flög han på henne bakifrån. Visst har hon provocerat honom, men hon har inte ens rört honom. Och han är dubbelt så stor som hon. Han har hotat både mig, andra patienter och personal. De har fått larma flera gånger och han har blivit bältad en gång, men de har aldrig haft strama regler för honom utan låtit honom hållas.

Jag tycker synd om honom, i alla fall på ett sätt. Men man kan ändå inte bete sig hur som helst mot vem som helst.

Somnade kanske vid midnatt. Vaknade runt kl 4. Tänker, tänker, tänker. Lider. Ska mitt liv sluta den sista juli? Är det så? I så fall vill jag bara göra slut på det så fort som möjligt. P jobbar natt nu. Pratat med honom. Haft ett "moget" samtal. Om livet. Han är ett år äldre och mogen för sin ålder, så vi är nog "i fas" med varandra på något sätt. Har inget direkt gemensamt, men har lätt att prata med varandra ändå. Vi litar på varandra. Trots att jag bara är ett psykfall.

Han tror inte att avdelningen försvinner redan i höst - som så många andra. Utan han tror att det är mer sannolikt att det blir januari -10. Men ingen vet säkert. Personal kommer sluta. Och jag tror inte att de får ihop tillräckligt många, med rätt kompetens och inriktning, på bara några månader. Och de som vill jobba med psykiskt sjuka utan missbruk - har de ingen uppsägningstid alls eller. Jag förstår ingenting.

Är öm i hela kroppen av alla spänningar och sömnbrist. Jag längtar hem. Hem. Men jag kan inte gå hem nu. Jag måste göra färdigt det här först. Annars skriver de under min dödsattest när de skriver ut mig.