Knappt sovit inatt. Tankarna har snurrat, minnesbilder har trasat sönder mig. Tänk en del på J. Är glad att jag konfronterade henne igår, även om hon inte svarat. Jag fick i alla fall lasta av lite av tyngden som hon lagt på mig. Och jag skiter i om hon blev sur. Då kanske jag slipper sitta och förklara hela matte B för henne via msn... Hon måste ju ha någon lärare eller någon kompis att fråga, hon som är så "poppis". Hon har ju kille nu dessutom - om det är sant. Jag kan i alla fall inte sitta här och lära ut hela matte B-kursen, och dessutom UTAN lärobok. Jag läste matte B för 11 år sedan så hur fan ska jag kunna komma ihåg vad som ingår i den kursen!

Blev ledsen igår när mamma ringde. Hon pratade om min bror som är så stolt över. Satt och sa att han vill ha barn nu med hans sambo, och det är "dags för det". I nästa andetag säger hon att "i och för sig, de är ju unga, 25 år.. en del får ju inte barn förrän de är 30". Jag svarade inget, gjorde inget ljud, ingenting. Tårarna bara forsade och jag var knäpptyst. Till slut fattade hon väl att jag i alla fall reagerade på det hon sa och då säger hon "ja, du har ju tid på dig, det blir bra ska du se". Höll på att KRÄKAS när hon sa det.

Varit hos terapeuten idag också. Fick höra att det är en artikelserie på DN om psykiatrin som tar upp samma problem som jag har - att man bara vill sätta en diagnos och ser inte till individen. Reportageserien heter "Arma själar". Känner att det här blir större och större. En dag kommer inte psykiatrins stofiler som skadat mig att kunna komma undan längre. En dag kan de inte gömma sig bakom sina titlar som verksamhetschef, överläkare, läkare.

Pratade också om mina flashbacks. Det är så jävla jobbigt, men jag vet att jag måste genom det här. Har redan försökt att gå runt, gå förbi, men det går inte. Jag känner mig bara så äcklig, och är orolig för terapeuten. Jag vet, med förnuftet, att hon klarar att höra det, men känslan är att jag är rädd att hon ska få nog och inte orka. Flashbacksen har sedan fortsatt under dagen, trots att jag for ner på stan och till Rusta. Hade inte ätit något och var nära att svimma, så jag köpte en chokladbit. Jag vet, dumt, men hellre det än att ramla ihop bland folk.

Har lämnat den tredje och sista delen av "Patienten är av avvikande åsikt", så nu återstår att se om det förs in vid varje nämnd journalanteckning. Annars är det ett lagbrott av dem. Lämnade också hela journalen till terapeuten så att hon kunde lämna in den för förstöring. Tänker inte slänga 1000 sidor journal i varken återvinning eller sopor.

Mår så jävla dåligt. Har ätit en djupfryst pizza och tryckt i mig laxertabletter. Hade gått ner 1kg imorse när jag vägde mig, så nu känns det som att jag förstört det. Ångesten och flashbacksen gör att jag måste förstöra för mig. För då får jag något annat att tänka på, göra och straffar mig.

Har terapitid imorgon kl 10 igen. För att ha en chans att orka med helgen. Men jag kommer som vanligt att gråta ihjäl mig när jag ska gå hem. Vill inte och orkar inte vara ensam en hel helg till, men jag har inget val.

Har ångest så jag nästintill kräks.

Dagen har varit ungefär som den började - minst sagt svajig. J hörde av sig på msn, och när jag inte svarade direkt för att jag ordnade middag så skickade hon sms. Hon vill bara ha hjälp med matten och ingenting annat. Det enda hon säger om något annat är "vad tycker du om att jag är gravid då". Vad fan ska jag svara på det - samtidigt som jag sitter och försöker hjälpa henne greppa matten. Har frågat henne om hon läser in kursen själv eller om hon har lärarledd undervisning, men hon svarar inte på något. Till slut blev hon missnöjd med väntetiden medan jag åt middag och försökte lugna ner mig efter flashbacks, så hon stängde bara ner. Sen svarade jag på hennes frågor i alla fall, och så ställde jag de farliga frågorna om graviditeten - "hur mår du egentligen efter att din pappa förgripit sig på dig under så lång tid och nu har du träffat en kille som du ev ska ha barn med", "varför har du inte gjort ett gravtest än", "borde du inte tala med en läkare så fort som möjligt om du är gravid, eftersom du står på en massa mediciner som kan påverka ett foster", "är du redo att bli mamma", "kan du försörja er, hur ska ni bo, vad ska du göra med skolan"...........

Och så får jag ett mail senare. Ett mail som man tyckte var skitkul och viktigt när man var 17 år - ett "skicka vidare-brev" som man ska sända vidare till x antal personer för annars händer något dåligt.

Alltså, när ska hon växa upp..? När ska hon börja ta ansvar för sig själv och sina handlingar....? Och när ska hon SLUTA LJUGA ?

Chattat med I på icq:n. Hon hade lovat att vi skulle träffas i helgen och hitta på något, men hennes pojkväns föräldrar ska komma och äta middag hos I. Sen kunde hon tänka sig att gå ändå, men då med pojkvännen också. jag har inte träffat honom sedan dess att jag skrev brev till I och berättade hur mitt liv ser och har sett ut.

Så jag funderar på om jag ska säga att jag är sjuk istället. Men jag vill ju dit. FAN! Hade varit bättre att jag hade gjort allt själv. Men naturligtvis var jag tvungen att fråga och tala om.

Jag orkar bara inte. Har flashbacks hela tiden. I hagen utanför vår tomt. Springer och leker. Det är vår. Gräset är inte helt grönt. Han drar mig med sig längre bort. Längre bort än vad vi kommit överens om. Han trycker ner mig på gräset. Bland al- och enbuskar. Han fumlar med sina byxor och jag hasar mig bakåt för att komma bort. Men han är så lång och stor så han hugger bara tag i mig. Smärtan är outhärdlig. Jag kommer inte kunna gå efteråt. Spräcker sönder mig där nere. Bränner som eld inuti. Jag säger inget. Gör inget. Gråter inte. När han är klar springer han iväg, för man får ju inte gömma sig på samma ställe, så sitter jag kvar och plockar bort löv och enbarr som sitter som nålar i huden. Det gör inte ont av barren, för den andra smärtan är så mycket större än vad som går att uttrycka i ord. Jag vill inte gå hem. Jag vill inte.

Varför kommer ingen. Varför kommer ingen och räddar mig. Jag har sett på tv att sjukhus verkar vara bra, för där tar de hand om människor. Men ingen kommer till mig. Ingen hjälper, ingen kommer och sätter stopp för det. Ingen hör, ingen ser. Men samtidigt är jag glad att det inte syns, för skulle någon få veta så skulle jag dö av skam. Om inte min pappa hade slagit ihjäl mig först.

Fick en till akuttid hos terapeuten igår. Känner att verksamhetschefen verkligen hatar mig. Men det får ju inte vara för uppenbart, för då kan hon åka dit för det. Skit samma. Mailade till henne och tackade för hennes enorma generositet - men eftersom det var ett mail som inte går att tolka på ett sjukt sätt så kommer inte det att hamna i min pappersjournal. Utan bara sådana mail som kan feltolkas finns där. Rätt? Knappast. Lagligt? Tydligen.

Satt med sista delen av journalen hela em och kvällen igår, och nu är det äntligen klart. Blev inte mycket att skriva in avvikande åsikt på, men cp-läkaren som skrivit och sagt att jag manipulerat en hel avdelning har en del att fylla i... Han kommer aldrig att göra det, men då hoppas jag att verksamhetschefen går in och ger honom en örfil. Efter att avdpersonalen blev så upprörda på hur han betedde sig mot mig - och dem - så har han inte skrivit ett ord i min journal. Så han är inte så jävla "stor" som han vill verka, utan är snarare uppblåst... Och han klarar uppenbarligen inte av att bli ställd mot väggen och ta ansvar för sina handllingar.

J fick igång sin msn igår, och ville ha hjälp med matte B... kul över msn.... verkligen... Försökte hjälpa henne med ekvationer, men eftersom hon har svårt med de grundläggande räknesätten i allmänhet, så är det inte lätt. hon radade upp uppgift på uppgift som jag löste och försökte förklara, men jag tror inte att hon förstod. Hon skrev  att hon hade panik över kursprovet v. 47, men ansåg sig ha tid att gå och fika och göra annat hela tiden. Men stress är väl relativt också, och tolkningen av frasen "plugga hela tiden" är personlig. Dessutom har jag inget minne av hur snabbt man går fram på matte B. Vet ju att jag läste den ganska fort och det var en av de kortare kurserna. Och så hade man ju alla andra ämnen samtidigt då, alltså på gymnasiet.

Fick Rinexin igår, men till min stora besvikelse och förvåning så hjälpte inte det mot nästäppan. Tyckte att tabletterna såg mindre ut än de jag fick förra gången, och det var de också. Min jävla läkare har skrivit ut dos för barn under 12 år. Hon kan inte skriva ut eller ordinera normal dos förkylningsmedicin eller värktabletter, men hon kan vräka ut högre doser än normalt av tex Xanor och Cymbalta. Bara det visar ju tyvärr på hur lite hon kan om mig som är under 80 år och inte lider av demens...

Mår skitdåligt och känner mig så ensam. Allt känns så svart.

Det positiva jag har att hålla mig i är min terapeut, och att journalläsningen gav mig ett hum om var min läkare står och vad hon tycker och tror.

För övrigt är jag bara äcklig och fel, vill inte leva.

Fick låna en kopia på en superbra artikel av terapeuten. Det är en kvinna vid namn Kerstin Ögren som skriver om den psykiatriska vården. Hur man blir bemött - vad som är bra och dåligt. Det ska finnas en bok också, "Vem är du som bedömer mig?"

Det hon skriver är EXAKT det jag sagt i flera år nu, förutom att hon säger det på ett finare sätt, "vårdspråk".

Hon skriver lite om Anna Odell och citerar den, enligt mig, helt störda fd chefsöverläkaren på St Görans psykakut. Tydligen ska HAN ge ut/har gett ut en bok som handlar om "lättkränkthet"....

"Människors psykiska ohälsa förvärras av brist på förståelse eftersom det innebär att de blir än mer kränkta."

"När man inte förstår orsakerna till den psykiska ohälsan arbetar man bara med symptomen."

"I sjukvården arbetar man på ett sekundärt sätt, via diagnoser, som beskriver symptom hos patienten, men ingenting om att symptomen kan vara adekvata reaktioner på en förvirrad, absurd verklighetsuppfattning i omgivningen."

Bara gråter när jag läser. Vill gå ut på gator och torg (om jag inte hade social fobi...) och få alla som blivit felbehandlade inom psykiatrin att träda fram, så att det blir ÄNDRING. FORT.

Men vilka har vi att slåss mot? Överläkare, verksamhetschefer, politiker - MAKTPERSONER... och vem lyssnar på "PSYKFALL"..?

Borde kopiera artikeln och ösa kopior över hela psykiatrin.....

Efter hård krigsföring har jag fått ut min journal idag. Mitt PO hörde av sig och talade om att hon kommer vara borta from onsdag, och jag kunde inte hålla käften utan släppte ut lite av min besvikelse och ilska över att hon har planerat BÅDE att hämta ut min journal OCH att samtidigt vara ledig. Till slut fick hon tummen ur och ringde sekreteraren, och vips hade jag fått min journalkopia. Men jag måste ju bli förbannad för att hon ska FATTA något, GÖRA något.

...och nu öppnade jag kuvertet med resten av min journal. Och vad möter mig där? Jo, ett brev från verksamhetschefen om att journalkopior tar lång tid att skriva ut och att det egentligen kostar, och så ska jag läsa om kostnaden i bilagan. KÄRRINGEN FICK VÄLJA MELLAN ATT ALLA VÅRDGIVARE SKULLE GÅ IN I MIN JOURNAL OCH SKRIVA VID VAR OCH EN AV ANTECKNINGARNA ATT "PATIENTENS ÅSIKT AVVIKER", ELLER ATT LÄMNA UT EN KOPIA UTAN KOSTNAD - FÖR DET ÄR MIN RÄTTIGHET ATT FÅ DET INFÖRT ENLIGT LAG!

DET SKULLE TA ALLA JOURNALSKRIVARE FLERA MÅNADER ATT GÅ IN I VARJE ANTECKNING! OCH HON FICK SJÄLV VÄLJA VILKET AV ALTERNATIVEN HON VILLE!

KÄRRINGJÄVEL!!!

FAN NU MÅSTE JAG TA EN STESOLID FÖR ATT INTE SKADA MIG

Jag kämpar värre än ett djur för att orka och klara det här. Men ändå kommer jag ingenstans. Ingen av mina vårdkontakter jobbar heltid. Och nyss hörde mitt PO av sig och berättade glatt att hon jobbar idag och imorgon, och är borta resten av veckan. SÅ DEN JÄVLA JOURNALKOPIAN SOM HON LOVAT HÄMTA UT DENNA VECKA KOMMER INTE ATT BLI HÄMTAD.

Jag sitter fast, i samma skit, hela jävla tiden. Och jag orkar inte.

JAG ORKAR INTE.

SKITKUL för henne att hon är borta och ledig och gud vet vad - men hon kunde för i helvete ha sagt något! Hon visste om det här för lääänge sedan, men ändå lovar hon - som vanligt - och så faller allt i slutänden. Och JAG får betala för det.

Mår så jävla dåligt, och nu mår jag ännu sämre, eftersom den här veckan bara återstår att genomlida - och det är bara måndag. Hon kan dra åt helvete. Jävla idiot.

vad ska jag säga

tycka

känna

tro

?????????

j, tjejen jag träffade på avd och som numera "bara har epilepsi", har just smsat

hon säger att hon är - gravid

min första tanke är att hon varit hos sin pappa som är polis och han gjort samma sak med henne som hon sagt 50ggr förut

men nej

nu har hon ju inte det minsta psykiskt sjuk, hon har bara ep - den sorten där man springer och sväljer farliga saker under anfallen!!!

hon läser upp sina gymnasiebetyg

och påstår sig vara gravid

och hon har träffat en kille

35 år

jobbar med hjälpmedel

och nu säger j att hon är gravid

och är GLAD för det

men är orolig över vad hennes föräldrar ska säga

VA??????????

vad fan ska jag säga??

tycka????

vad ska jag TRO???????

OM det här nu är sant, så kan hon knappast vara och varit så utsatt av sin pappa som hon påstått

jag blir så jävla aaaaaaaarg

har hon ljugit om allt??????

de andra pat på avd när jag var där sist pratade om henne och alla hennes lögner

och jag vet att personalen inte riktigt visste vad de skulle tro

de försökte ju VARNA mig för henne, men jag lyssnade inte!!

visst, hon överdriver ALLTID ALLTING, särskilt om sin hälsa

MEN VAD ÄR DET HÄR?????

jag tror att jag kommer kräkas

JÄVLA LÖGNARE!!!!!

varför skulle någon tro på mig när hon hittar på allt och bara ljuger, ljuger och ljuger?????

FAN VILKEN JÄVLA IDIOT HON ÄR!!!!!!

hon vet för i helvete inte vad sexuella övergrepp är!!!!!!!

jag kommer ALDRIG att bli frisk!

och där sitter hon, HELT JÄVLA SJUK I HUVUDET, MED EN KILLE SOM ÄR MER ÄN 10 ÅR ÄLDRE ÄN HON SJÄLV, HON ÄR GRAVID OCH ÄR SNART YRKESUTBILDAD!!!!!!!

HEJ VÄRLDEN!

HEJ RÄTTVISA!

hejdå hopp

Bra samtal medterapeuten idag. på em for jag och handlade - riskakor, yoghurt, sallad

fick förlamande panikångest mellan kl 23 och midnattsom hållit i sig tills nu. sprang som en dåre och skrek och flåsade. är helty slut som jag brukar bli.

städade undan massor, det såg ut som en soptipp innan och då mår jagh bara ännu sämre. skriver mer imorgon. ska försöka vila lite.

Var hos terapeuten imorse. Återigen hade samma idiot slängt sin cykel på min i cykelförrådet, eftersom cykeln saknar stöd. Så nu har jag 1½ växel kvar. Hade förberett mig så jag tejpade fast en lapp på sadeln om att sluta förstöra andras saker som de är rädda om. Senare idag hade personen i fråga varit så enormt mogen att hon/han knövlat ihop lappen och slängt den i min cykelkorg. Får väl se om personen i fråga vill ha någon slags "krigsföring" nu. Kommer fotografera och skriva av ramnumret på cykeln och sedan göra en polisanmälan om skadegörelse om det händer igen. Jag har säkert lagat växlarna minst 25ggr sedan mitten av augusti, och jag kan inte hållas med det varenda jävla dag. Dessutom är ena vajern skadad, så ena växeldrevet går inte att använda. Tack kära granne...

I alla fall... jag var hos terapeuten och jag kom in på samma saker igen - hur rädd jag är att någon överläkar-stofil ska irritera sig på något och komma på mitt namn, och så blir jag hämtad med polis, inlåst med LPT och får skärpt extravak. Jag gjorde inget fel då och gör inget fel nu. Men eftersom jag HAR blivit inlåst så en gång förut så vet jag att det kan hända igen - när som helst, var som helst. Då blev en gammal kärring till överläkare förbannad på mig när jag hälsade på en bekant som var inlagd, och så ställde jag "jobbiga frågor" och var kritisk emot hur hon behandlade sina patienter, och det räckte för att bli inlåst med LPT och skärpt extravak i... 5 dagar...?

Och det finns ingenting som varken vård eller kommun eller någon kan göra för mig, för allt som passade mig och som jag siktat på är borta. Så jag vet att om något verkar vara bra så blir det bara katastrof i slutänden.

Terapeuten frågade hur jag orkar. Hur jag orkar igenom dagarna med all denna besvikelse. Jag svarade att det är det jag inte gör. Varje dag är jag orolig över att jag har MS och att den ska bryta ut. Jag vet att cp-psykiatrikern som skrev det inte kan eller borde säga att jag har MS (eller allt annat han radade upp), men ingen har sagt att han gjort fel och han går fri överallt. Trots att jag har vittnen som till och med varskott verksamhetschefen. Så vad ska jag då göra, frågade terapeuten. Vad finns det som JAG kan göra för att ändra på något av det här. Jag svarade att de får väl kolla en gång för alla om jag har MS eller ej. SEN kanske jag kan släppa det. För varje gång jag snubblar på något, gör något klumpigt, inte talar helt korrekt och tydligt, tappar ord, inser att närminnet inte fungerar, mina händer domnar, osvosv... så tror jag att jag har MS. Och har jag det så måste jag ställa om det mesta i mitt liv. Mamma är fortfarande helt förstörd över att jag fick ett helvete pga hennes MS-diagnos. Pappa likadant. De kommer ha ihjäl varandra till slut - pga mig. Pga gubbjäveln. Jag ångrar BITTERT att jag överhuvudtaget NÄMNT att min mamma fått diagnosen MS, för då hade det aldrig hänt.

Det är det här som terapeuten kallar "slask" - en bitter bearbetning av de trauman vården orsakat, vilket blir som en endaste monolog där jag varvar upp mer och mer och hon bara sitter och får ta emot.

Vi pratade i alla fall om det och hon förstår. Och jag förstår henne. Jag sa också att jag är expert på att fokusera på andra "mindre jobbiga saker" än vad jag egentligen borde ägna tiden åt, för att det är så svårt att prata om smutsen och allt det äckliga. Hon förstod det också och vi skildes åt med en stor, lång kram.

Kom hem nästan samtidigt som posten kom, och paketet från föräldrarna hade äntligen kommit. Tågbiljetter till julen för 1600kr låg där i så det har varit väldigt nervöst att se hur paketet blivit felhanterat på postens hemsida. Men nu är det i alla fall här - tack och lov. Och så hade jag fått mina provbågar från www.favoptic.se. Jag var så jävla nervös, rädd och ångestfylld inför optikerbesöket idag och försökte motivera mig lite extra med att beställa hem 6st provbågar som också låg och väntade på posten. Fastnade för 2st direkt.

Sen kom mitt PO - tidigare än beräknat. Vi pratade en stund och jag grät nästan. For ner på stan och var 10 min tidiga. Hon skulle springa in i affärer och kolla, och jag som var helt nerdrogad (20mg stesolid + 100mg atarax) fick bara ännu mer ångest av det. Klockan gick och blev halv tre. Men mitt PO förstår inte riktigt det där med att "komma i tid". Blir så arg på henne. "Jag hjälper dig, vi klarar det tillsammans". Jävla bullshit. Det är JAG som hänger i hennes kjolar likt en hund vars koppel satts fast i dragkroken på en bil som åker på motorvägen. Hon gör det jag egentligen klarar själv, och när jag behöver hennes stöttning och hjälp så sitter hon bara tyst. Träffade i alla fall en väldigt fin optiker - lugn, förstående, varm... Men eftersom allt är som det är så bröt jag ihop... började gråta redan innan något hände... fan vad pinsam jag är... Jag skulle bara... "bara"... titta in i en apparat som läste av synfelen på ett ungefär. Jag frågade om det verkligen inte var någon luft som skulle blåsas i ögonen (de gör det för att kolla trycket i ögonen annars), och hon sa nej. Ändå började jag gråta. Hyperventilera. Trodde jag skulle svimma. Till slut bet jag ihop och låtsades att mitt PO inte var där och satt och glodde på mig. Sen var det rumsbyte igen. Optikern var så omtänksam att hon frågade om jag hellre ville ha "provglasögon" på mig som hon skulle stoppa i olika glas i, eftersom en del känner sig instängda bakom den datorstyrda apparaten. Jag sa att jag blivit tvingad att gå runt i stora lokalen hos optikern jag var hos för 11 år sedan med sådana glasögon och allas blickar, så nej tack. Hon kunde inte låta bli att le. Jag låtsades att mitt PO inte var där. Jag behövde inte rabbla bokstäver, utan hon frågade bara om jag såg raderna och om det blev bättre eller sämre. Så jag slapp prestationsångesten - känslan av att det är ett prov i högläsning. Jag kan tycka att hon kanske var lite väl lugn, klar och övertydlig - jag är inte efterbliven - men är tacksam att hon tog sig tid och var så förstående. Så jag kom i alla fall därifrån med ett synrecept och har redan nu beställt glasögon på nätet. Innan jag (eller ja, jag och mitt PO) gick så fixerade jag hennes blick en stund och gav henne mitt varmaste och tacksammaste leende och sa "tusen tack". Jag såg att hon uppskattade det och att hon kände att jag verkligen menade det. Det värmde i mig - jag som får en kick av att göra andra människor glada. Och ja, jag vet att det "bara" var en optiker och att jag aldrig träffat henne tidigare, men jag rår inte får att jag är som jag är.

Imorgon ska jag posta provbågarna så att de får tillbaka dem, och så ska jag skicka ett brev till socialstyrelsen där jag begär att de falska anklagelserna tas bort ur min journal, eftersom jag nu fått svart på vitt på papper att det som står där är FEL. Ingen ska behöva bli falskt anklagad för något brottsligt i sin journal som man aldrig får radera.

Får väl se om läkaren har tänkt att höra av sig om Voxra. Terapeuten ringde till henne och hon skulle tillfråga en kollega - HALLELUJA, det har hon ALDRIG gjort tidigare om någonting!!! Men vår nästa tid är 17 dec... så innan dess lär inget bli av.

Måste hitta min anteckningsbok. Måste gå ner i vikt och då behöver jag den. Någon gång i mitt liv ska jag förminska brösten och fettsuga mig.

Ja... det var väl en salig blandning....

Är helt slut... vill bara skrika rakt ut.... eller nåt........