bara gråter

hela dagen

tårarna bara rinner

finns inget slut

for ner på stan för att köpa en väska

flippade ur

var fullt med folk och tårarna bara rann

kom hem

tårarna fortsatte

terapeuten har inte hört av sig

ska träffa henne imorgon men känner på mig att något är fel

kände samma sak igår

och så tror mitt po att jag ska till optikern imorgon........

vi får väl se

blir ingen sömn inatt i alla fall

Såhär kommer nog min Leif se ut när han blivit lite större.....

mår så otroligt jävla dåligt

har snart ätit upp ett stort paket riskakor

varit och handlat

lovade mig själv att inte äta något mer idag, men inte ens det klarar jag av

mitt PO var här på fm

hon struntade i FK så det har jag fixat helt själv

och så har hon bokat tid hos optiker - på torsdag em

hinner inte förbereda mig mentalt överhuvudtaget

jag hade sagt DECEMBER, men det blev på torsdag

och nej, inte för att väntan är jobbig och jag skulle jaga upp mig ännu mer

vet att många inom vården - eller ja, min läkare i alla fall - tror att det är så

många kanske fungerar så, men inte jag

for och skulle köpa hö och halm till kaninerna, för sjuttioelfte gången eftersom de aldrig får hem något

det fanns bara hö, ingen halm, och nu har de ändrat sig igen så det kommer ingen jävla halm öht

*nu är riskakepaketet slut och jag mår illa - grattis maria*

sen for vi i alla fall till djuraffären för jag behövde ha något som äter snäckor

stod där som ett jävla fån och väntade på att mitt PO skulle hjälpa mig hugga tag i någon som jobbade där

man får ju inte håva och ösa själv, oavsett hur mycket man än önskade det

efter typ en kvart så sa hon i alla fall till

hon VET att jag har så jävla svårt för att just ta KONTAKT och ändå står hon bara där

visst, övning ger färdighet, men hon visste att jag behövde hjälp med det här

särskilt efter förra gångens pinsamheter

*sockerfritt tuggummi, drygt 3 kalorier per bit*

nu har jag i alla fall, förutom mina korallplaty med sina bebisar

6 st neontetror, 2 st snäckätande snäckor (men jag tror att den ena var död från början) och en sugmal av släktet ancistrus

sugmalen heter leif - efter den mest störda läkaren (och överläkare) jag någonsin träffat

han lade in mig med lpt pga att min mamma har ms

jag anmälde honom till hsan, efter det han satt och sa om mig och hur han bemötte mig

jag hade 3 eller 4 vittnen, men gubben blev inte fälld eller någonting

trots att min terapeut var ett av vittnena och hon anmälde honom till verksamhetschefen

i alla fall - fisken leif är mest nattaktiv, men platyungarna är på honom hela tiden

ska lägga en bit sallad i akvariet över natten

det sägs att det drar till sig många snäckor och så kan man bara plocka bort det sen

hittade en bild på nätet där en sugmal satt och "slurpade" på en gurkbit - såg så roligt ut!

påminner nästan lite om de vita blodkropparna i "en cellsam historia"... om nu någon minns den..

hotmailen håller på att krångla, vet inte vad som är fel

kan ju iofs bero på den nästan avgnagda nätverkskabeln.......

har i alla fall fått iväg ett mail till vaktmästaren om stanken i källaren

det låter fruktansvärt, men det luktar spya där nere

inte inne bland förråren, utan i trapphuset utanför där folk dumpar saker som de inte vill ha när de flyttar ut/in

vaktmästaren brukar alltid rensa där eftersom det är en brandrisk, men nu har han inte hunnit

ska pyssla lite och lyssna på ljudbok efter att tittat på house

vill bara skrika rakt ut

man kan dö av ensamhet

man kan dö av sorg

Jag är ARG. Riktigt arg. Bytte några ord med I, min gamla kursare, på icqn. Hon beskrev sitt ENORMA PROBLEM med att hon bor här i stan och pojkvännen i en annan stad. Det är ju så FRUKTANSVÄRT att båda är "karriär-kåta" som hon kallade det, och vill bo tillsammans. Men ingen av dem vill säga upp sig och flytta till den andra - vilket jag verkligen förstår eftersom det nästan är ett mirakel att båda två överhuvudtaget har något jobb. Så jag skrev till henne att jag hoppas att det blir maktskifte nästa val så att alla kan få det bättre och vända på konjunkturen. Skrev att jag är rädd att bli utförsäkrad i april, eftersom det egentligen inte finns någon tidsbegränsad ersättning längre, och att vara på det föreslagna "vuxendagiset" hos FK för att "utreda arbetsförmåga inom alla områden" klarar jag aldrig. Jag har full sjå med att klara av att gå utanför lägenheten! Så jag lär bli utslängd i april. FK har behandlat mig så jävla illa och fel - fick överklaga deras beslut att noll-klassa mig pga DERAS misstag samtidigt som jag begravde min egen syster. Jag har till och med fått slagits om att övertyga dem om att jag VET att jag fått en dubbel utbetalning! Så jag vet precis hur de är.
Jag skrev till I att och om/när jag blir frisk så har jag ändå ingen framtid om det ser ut såhär. För jag får varken läsa på komvux till ett yrke, jag får inget mer studielån, inte få mer studiebidrag, jag får inget bostadsbidrag, jag har ingen examen, kan inget yrke och det finns inga jobb - så för min del blir det socialen nästa. Oavsett vad som än händer om ingen annan styr upp landet på fötter. Och så svarar hon att "om det blir maktskifte får jag inget jobb". Vad i helvete menar hon med det?!??!?! Jag skrev tillbaka och frågade hur hennes VIKARIAT påverkas av regeringen, och att jag trodde att det var lågkonjunkturen som gjorde många arbetslösa. Men sen stängde jag ner icqn, för jag klarar inte att höra att hon jämför sitt lilla vikariat med mitt liv eller död. Hon är borgare men vet inte varför. Vi har pratat om det tidigare, men hon har aldrig kunnat förklara VAD hos centern som gör att hon röstar på dem - förutom att hennes familj gör det. HUR fan kan regeringen avgöra hur länge hennes vikariat gäller - vilket enbart existerar pga att ordinarie personal är BARNLEDIG!
Hon önskar alltså hellre sin bästa vän till socialen och gatan än att dela med sig av det hon har! Ja, jag vet, det är att dra det hårt, men jag vet att jag är 1000ggr mer insatt i politik än vad hon är. Jag förstår att hon har det jobbigt och upplever sin situation som jobbig. Men saknar hon totalt empati för mig??!?!

Jag går back nästan 1000kr varje månad för att jag har så låg aktivitetsersättning och bostadstillägg. Och så har jag varit inlagd nästan ett års tid på sluten psykiatrisk avdelning, vilket kostar MASSOR medan lägenheten stått tom och oanvänd hemma.

Hon ska förestålla det närmaste jag har som "vän", men ändå kan hon säga något sådant - och till MIG!
Visst, det var jag som tog upp ämnet, men bara för att önska att konjunkturen ska vända så att det blir fler jobb så att hon kan bo med sin pojkvän i samma stad. Men oavsett vad som än skulle hända så skulle jag aldrig, ALDRIG, önska någon att behöva gå till socialen så att jag själv kunde fortsätta "rida på lyckans våg" och håva in mer pengar.
Kalla mig idealist, men jag är inte egoist i alla fall.
De har för fan stängt den enda avdelning jag kunde vara inlagd på när jag mått/mår som sämst! Det betyder att jag tar hellre jag livet av mig än att be om hjälp genom inläggning. Aldrig i helvete att jag någonsin lägger in mig mer! Dessutom har de tagit bort den enda behandling som passade mig och min problematik!

Jävla egotrippade idiot! Men det har alltid verkat som att det här är en del av "trenden" inom civilingenjörsyrket - oavsett hur jordnära ungarna är när de börjar studera så super de bort halva skallen och resten av vettet försvinner när pengarna börjar rulla in och ordet "karriär" hägrar. Jag har aldrig känt mig som en civilingenjör trots att jag nästan var färdig för exjobb när jag blev sjukskriven. Jag är nog väldigt jordnära och kan se saker som värdefulla utan att bara syfta på pengar och makt.

Jag tycker inte om att vara arg, för jag vet knappt vad som är ilska och vad som är förtvivlan. Har aldrig tillåtits vara arg, utan bara att trycka ner och svälja. Jag har fortfarande problem med det. Det blir som att jag ska "försvara" mig först, men en hundradels sekund senare sköljer min självbild över mig och säger att det är MIG det är fel på, jag är helt jävla värdelös osv, osv.

Annars idag har jag skrivit brev till Socialstyrelsen där jag kräver att de raderar en falsk anklagelse i en av mina journalanteckningar. Hotellgubben har äntligen skrivit i klarspråk och bett om ursäkt och även talat om att det som påstås att jag gjort och som finns i min journal INTE är sant. Han har gett mig ett rent helvete pga det som står där. Och nu, drygt två år senare, tar han tillbaka anklagelserna och ber om ursäkt. Så nu jävlar ska skiten bort ur min journal.

Träffade min terapeut idag också, och det mötet blev lugnare än det i fredags - tack och lov. Hon tycker att det är rent ut sagt förskräckligt och förjävligt att jag ska sitta och peka ut min egen medicinering för att läkaren inte orkar göra efterforskningar. Och det enda hon vet något om är mediciner som används inom äldrepsyk. Att rådfråga någon kollega skulle aldrig falla henne in. Terapeuten ska ringa upp henne imorgon och prata om plastikkirurgen och medicineringen. Hon frågade om jag tyckte att hon skulle ta upp PAL-skapet, eftersom läkaren inte ens sagt ett pip om att jag befriat henne från sin plikt som min PAL efter årsskiftet. Jag sa att hon får göra som hon vill, och så berättade jag hur jag tänker kring det. Jag vill inte att hon ska bli indragen i ännu mer läkartjafs, för sen får jag höra att jag manipulerat henne till att göra saker som hon inte behöver göra. Och hon lär ändå bli inblandad i något "samarbetsmöte" när alla stofiler till överläkare ska ha möte ang min läkarsituation. Och jag vill inte att hon ska hamna mellan mig och resten av vården.

Igår gjorde jag ingenting. Tog mig ut och gick och matade änderna framåt kvällen. Kastade de nedeldade ljus jag tänt för D vid "minnesträdet".

Imorgon kommer mitt PO kl 10. Har ingen aning om hon kan hjälpa mig med FK. Min handläggare har absolut noll koll på mitt ärende. NADA! Eftersom mitt PO inte klarar av att fullfölja sina plikter så mailade jag till min handläggare. Jag vill ha tillbaka bilagorna jag skickade in så att jag slipper kosta på att kopiera allt igen. Jag fick ju avslag på ansökan för att jag följde FK's riktlinjer sedan tidigare och skickade in ansökan om förlängd aktivitetsersättning för tidigt. Handläggaren svarade, men vilket svar sen! Hon skrev att det fanns ett läkarutlåtande med min ansökan. Och det gjorde det INTE. Sen skrev hon något om att jag inte behövde skicka in några bilagor sen heller. Och jag ska inte få söka om bostadstillägget trots att det går ut i maj. Men DET kan hon glömma! Jag ska ha tillbaka mitt högre bostadstillägg, och jag har RÄTT att ansöka om nytt tills dess att mitt nuvarande går ut!

Hon är helt borta i skallen! Blåst! Visst, hon verkar ok, men har uppenbarligen varken organisering, planering eller någon som helst koll på läget. SKRÄMMANDE.

Klockan är 0:33. Undrar om jag blivit utloggad. Bäst att kopiera inlägget innan jag uppdaterar sidan...

Försökte ligga i sängen så länge som möjligt idag för att dagen skulle bli så kort som möjligt. Och så hoppades jag på att terapeuten skulle svara på mitt mail hemifrån... men det gjorde inte. Var tvungen att gå upp till slut för jag höll på att bli tokig. Fixade lite med akvariet, men orkade inte. Så jag tog till strategin att fara ner på stan. Men herregud vad folk det var....... Trodde jag skulle dö av panik. Var något "skönhets-jippo" också, så i stort sett alla var uppklädda och var fullsminkade och hade håruppsättningar. Skitkul......

Inhandlade i alla fall lite saker till mitt PO's födelsedag och en liten porslinsask att TA MED vid behovs-medicin.... så att jag slipper springa in i provhytter och göra allt jag kan för att inte skada mig eller skrika.......

Har haft flashbacks som vanligt, men försöker hålla mig sysselsatt för att skingra tankarna. Kan man någonsin bli frisk från PTSD... kan man leva ett normalt liv med PTSD.......... och social fobi...... Jag är ju livrädd för alla män... och allt vad närhet innebär...... förutom några av de jag träffat på avd när jag varit inlagd..... De är mina "tjej-killar", vilket betyder att jag inte ser dem som "hot"..... men det finns ju aldrig någon attraktion eller kärlek man-kvinna emellan...... Ingen kille har ens någonsin varit intresserad av mig. Men jag klandrar dem inte.

Har ätit för mycket idag igen. Min gräns hade jag satt till max 300 kCal per dag, men jag har stoppat i mig drygt 300 idag. Suttit framför datorn halva dagen och "forskat" på medicinalternativ. Läkaren har ju sagt att jag bara behöver peka på vad jag vill ha så får jag det. Men jag är säker på att inget kan hjälpa mig lika mycket som Cymbalta gjorde. Så klarar jag bara av att fortsätta att inte äta när jag börjar med Cymbaltan igen så kan det fungera. Tycker det är förjävligt att läkaren inte ens kan sköta sitt jobb ang mediciner. Så jävla svårt är det inte att slå upp en medicin i fass och tillfråga sina kollegor.

A "busade" och sprang iväg ut i hallen... och nu har hon nästan kapat nätverkskabeln. Bara för att jag inte lekte med henne. En kanin som KRÄVER att man underhåller henne. I och för sig så tog det väl ett år att få henne att kissa i hörntoaletten i buren för hon KRÄVDE att få gå på lådan... Ny nätverkskabel på 10m - skitkul.

FAAAN! Varför kan inte terapeuten höra av sig! Kommer inte gå dit på måndag om hon inte hör av sig innan dess. Jag har blivit så jävla illa behandlad av vården och till och med dumpad på 2 sekunder, så varför skulle hon INTE kunna vända mig ryggen hon också. Men jag tänker fan inte bli lämnad en gång till, utan då lämnar JAG.

Hon har alltid funnits vid min sida, i över 4 års tid, ända sedan första kontakten med vården. Hon är min respirator, mitt ALLT. Den första människa jag litat på i hela mitt snart 30-åriga liv. Den andra var läkaren... som dumpade mig rakt av.

Mår så jävla dåligt. Vet att terapeuten skulle ha föreslagit inläggning om inte avdelningen lagts ner. Men allt är ju borta. Har jobbat helt i onödan för att kunna ta emot den hjälp som finns. Men när jag väl är redo så lägger de ner ALLT. Jag HATAR den här jävla regeringen! Och jag blir så förbannad på folk, som min fd kursare, som röstade borgerligt utan att kunna förklara VARFÖR, och så tycker hon att det är helt ok att JAG GÅR UNDER, för hon har inte ens något att säga.

Men jag vet. Det spelar ingen roll vad jag gör, säger, tycker, tänker, känner... Jag har gjort gigantiska framsteg i våras, men eftersom allt har stannat av helt och hållet nu så tappar jag allt det. Jag kommer inte skära mig igen - det räknas inte om jag "opererar mig själv" när kvinnokliniken antingen säger nej eller tar för lång tid på sig att hjälpa mig med skadorna från övergreppen. Jag varken kan eller orkar gå runt och se ut och känna mig som en sönderknullad trasdocka som ingen vill ha eller bry sig om. Jag är bara en nagel i min läkares öga. Ett sååååå jobbigt psykfall som ingen vill ta sig an - trots att jag förändrats eftersom jag jobbat så jävla hårt med mig själv. Men ändå dömer de mig efter hur jag VAR under de mest EXTREMA förhållanden en människa kan utsättas för. Hur många LPT-patienter som är så rädda och har så enorm läkarskräck att de sitter i fosterställning och har panikångest i hörnet på sitt rum på psyk-iva - och överläkaren, "Ondskan",  kommer fram och lutar sig över mig och vrålar "jävla tjurskalle". Och hon kommer undan med det - trots att en störd uska bevittnade det hela. Eller som andra och sista gången jag blev inlagd med LPT - "Ondskan" klarade inte av mina frågor och kritik kring hur hon arbetade så hon fick en efterbliven pelle-plutt läkare att sätta LPT på mig - för att min mamma har MS...! Det fanns minst tre vittnen till hur han slaktade mig verbalt och bar sig så jävla illa åt att han borde mist sin licens. Men trots att jag anmälde honom till HSAN och min terapeut anmälde honom, så GÅR HAN FRI.

Jag kommer ALDRIG att kunna lita på en man i hela mitt liv.

Min enda chans är om jag kommer ur det här och på något magiskt sätt kan utbilda mig och jobba som ssk. För då kanske det finns NÅGON kollega eller kollegas kollega som kan vara förstående och varm och tycka om en sådan som jag, trots allt. För ända sedan jag var barn har jag längtat till vården. Det har varit en trygg plats för mig, en trygg tanke och dröm att hålla fast vid. Men hur får man bort psykfalls-stämpeln??? En gång psykfall, alltid psykfall. Och jag kan inte ens studera - till någonting. Jag har treårigt gymnasium - naturvetenskapligt - men jag får inte läsa till uska så att jag kan spara ihop pengar till ssk-utbildningen. Jag får inget mer studiebidrag, inget mer studielån, inget bostadsbidrag - ingenting. Så jag har ingen framtid. Inte någon annan än som sjukpensionär. Men då tar jag livet av mig, för jag måste få göra något som jag vill och mår bra av.

Jag är ju inte välkommen i samhället - varken som sjuk eller frisk. Så varför ska jag leva, i total ensamhet, och bara kosta en massa pengar???

Och min förövare.... han HÅVAR in pengar. Visst, han mår säkert inte bra eftersom han har fråntagits barn efter barn som hamnat i fosterhem för att mammorna blivit så psykiskt och fysiskt skadade att de inte kan ta hand om varken barn eller sig själva.

Jag hatar honom. Men jag hatar mig själv mer för att jag inte ens sa det enda ordet N E J.

Han tryckte bara ner mig, höll ner mig, och använde mig precis som han ville.

Förlåt... nu komer alla flashbacks igen.... dissocierar.........

måste kolla mailen

hoppas att terapeuten har skrivit nu

tack ALLA för att ni läser min blogg

tack för att ni orkar läsa

tack för att ni orkar och vill kommentera

det betyder världen för mig

~ TACK ~

Det gick åt helvete hos terapeuten idag. Jag är så ledsen just nu så ingen kan trösta mig. Till slut ville hon att jag skulle gå. Och sen stängde hon sin telefon och har inte hört av sig. Hon gör så mycket för mig. Så mycket. Men ändå mår jag så dåligt. Har ätit massor. Mår illa så jag nästan kräks.

Mitt PO lovade att vi skulle höras idag, vilket för henne gick ut på att smsa medan jag satt hos terapeuten (som hon visste) och berättade att hon gick hem tidigare idag. Så det var rakt av hejdå bara.

Det här är en av de tyngsta dagarna i mitt liv. Men tack vare ni fina människor som läser och kommenterar det jag skriver så värmer det i mitt hjärta och tröstar så otroligt mycket. Jag önskar ingen annan det här helvetet. Men det är skönt att höra från personer som klarat sig ur det och kan skapa ett liv värt att leva.

TACK.

har tagit 3 stesolid 2 atarax en propavan och en stilnoct

jag åt en djupfryst pizza idag - 600 kalorier

jag var tvumgen att göra något destruktivt

imorgon får jag se om jag orkar ohc vågar gå till terapeuten

efter allt det här så känns ingenting värdefullt längre

ensam

men vad spelar det för roll

ha ett bra liv allihopa

For till terapeuten på fm. Hade möte med henne och läkaren. Läkaren sa inte ett endaste pip om att jag mailat henne och sparkat henne som min PAL vid årsskiftet - precis som väntat. Så nu är brevet till verksamhetschefen skickat. För övrigt kom vi ingenstans. Så jag ger upp.

Läkaren hade fått svar från Plastikkirurgen, men talade inte om det förrän efter att jag sagt att jag VET att hon fått svar från dem. Svaret var "kanske". Remiss måste skrivas först, och sen är det meningen att jag ska gå dit och låta dem klä av mig, och så ska jag stå där i trosor och låta dem titta och känna på mina ärr. DET KLARAR JAG ALDRIG.

Så jag ger upp.

Läkaren tjatar om samma två antidepressiva mediciner som hela tiden, och som jag sagt nej till. Tog upp Voxra för 3:e eller 4:e gången, och även idag sa hon att hon inte vet något om den. Så hon har inte tagit reda på ett endaste skit sedan 17 aug. Och så sa hon återigen att jag får bestämma helt själv vilken medicin jag vill ha. Hur jävla lätt är det. Jag har ingen farmakologiutbildning, och jag sa till henne att jag inte orkar leka detektiv igen för det är inte ens mitt jobb. Ingen reaktion.

Så jag ger upp.

Terapeuten hade fått tag på kvinnokliniken, men de skickar inte ens ut någon tid förrän i november så det blir inget av det heller. Dagarna bara går och går, timmarna och minutrarna tickar vidare, utan att jag kommer någonstans.

Så jag ger upp.

Läkaren var helt obrydd ang kvinnokliniken, helt i enighet med det hon sagt till mig: om jag vill ha hjälp av kvinnokliniken så får jag göra allt på egen hand, för hon tänker inte stötta eller göra något. Hon tror fortfarande på remissvaret att "allt ser normalt ut", trots att min egen ordnade "second opinion" har sagt att hon ser problemen. Den enda reaktionen jag fick var när jag sa att gynläkaren har skrivit recept. DÅ såg hon chockad ut. Men hon sa naturligtvis inget.

Så jag ger upp.

Terapeuten försökte få läkaren att ge mig lite positiv respons på min egna viktnedgång. Jag berättade att jag gått ner 11kg. "Det syns ju på Maria att hon har gått ner i vikt, eller hur?" men läkaren rörde inte en min.

Så jag ger upp.

Fick brevet från hotell-gubben som anklagat mig för allt möjligt och som jag bett om ursäkt och bett honom att be om ursäkt för sin del. Men han tar varken tillbaka anklagelserna eller ber om ursäkt. Jag förvandlades till ett monster hor terapeuten. Dessa jävla män med makt - de borde få en stor fet jävla spark i skrevet allihop.

Så jag ger upp.

Mitt Personliga ombud var här en halvtimme på em. Jag bara grät och sa till henne som det är - ingen kan hjälpa mig. Hon varken svarade eller sa något.

Så jag ger upp.

Har dragit tillbaka min anmälan till ssk-programmet. För jag har gett upp nu. Det var det sista jag hade att hålla i. Den sista drömmen. Skulle jag inte få något annat i hela mitt liv och dö ensam, så skulle jag i alla fall ha mitt arbete och vetskapen om att jag gör en skillnad och hjälper världen varje dag.