Hade tänkt vänta med att publicera detta eftersom det stormat så mycket. Men efter idag så förstår jag att stormen inte har för avsikt att avta eller lämna mig ifred även om det så kostar mig mitt liv. Jag har inte satt min fot eller gjort något för att mata trollet, och det är vad jag lärt mig om god netikett som van internetanvändare. Men nu publicerar jag detta och vidtar andra åtgärder. Att kommentera och följa en blogg är en sak - men att hota, trakassera, förfölja och knuffa personen i fråga över kanten till självmord är en helt annan.

-   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -

Fortfarande har jag mestadels mött män som behandlar mig illa; övergrepp, misshandel, kallad öknamn, smutskastad, påhoppad på alla sätt och vis. Jag vet att motsatsen finns, men eftersom jag är så skadad av mitt bagage så är det svårare för mig att hitta dem. Jag har så dålig självbild att jag inte tror att någon kan tycka om mig för att jag är jag - utan istället när de få situationerna uppstår så undrar jag vad de är ute efter.

Jag har under den sista tiden förstått en hel del "nya" saker. En man kan kalla sig själv empatisk, berätta om sin otroligt empatiska förmåga och påstå sig bli berörd av mina ord. Så hur agerar en sådan man när jag berättar att jag anser att min blogg är den enda platsen där jag kan få vara jag, och där jag kan skriva av mig om min dödslängtan för att inte ta steget i verkligheten? Jo, han sparkar på mig ännu mer. Och mer, mer och mer. Kränker mig, nervärderar mig, kallar mig öknamn, hotar mig, svär, osv. Han påstår att jag inte klarar av att man kommenterar mina inlägg. Men vem är det egentligen som inte kan hantera det - den som lägger ut kommentarerna, eller den som istället går över gränsen till ren smutskastning pga att hans kommentarer publiceras?

Tyvärr blir jag djupt sårad och ledsen av att en omogen och empatistörd man gör sådana saker mot mig, trots att jag är en vuxen kvinna. Här sitter inte förnuft och känsla ihop riktigt. Jag ser att hans beteende inte är normalt, det är inte friskt, och jag tycker synd om honom pga det. Men samtidigt mår jag enormt dåligt av det han utsätter mig för.

Jag skriver om mer eller mindre allvarliga saker på min blogg. Följer man min blogg så ser man hur nära döden jag har levt och lever. Trots det finns det alltså män som fortsätter agera på detta sätt. Jag är fortfarande en slagpåse. En sak. Ett objekt. F-ordet; namnet på den kroppsdel som en man använt så hårdhänt på min barnakropp att jag fått både fysiska och psykiska skador för livet, för att han ville tillfredsställa sig själv.

Att jag tar fram en kartongkniv och snittar upp mina lår för att han får mig att må så dåligt förstår han inte - han, den empatiske, som vill hjälpa. Att jag sedan häller i mig alla piller jag har här hemma och går till bron och hoppar. Det bryr han sig heller inte om - han, den empatiske, som sökte upp mig och läste mina ord.

Förnuftet förstår att han måste vara sjuk på något sätt. Känslan säger att alla män är såhär. Och jag är verkligen ledsen för det och vill be alla oskyldiga män om ursäkt. Jag har tyvärr träffat på många "rötägg", och för varje gång minskar mitt förtroende och hopp för män i allmänhet.

Så mycket var det med den empatin.

Detta är skrivet 2009-11-19, men jag väljer att inte publicera det än utan jag avvaktar. Sorgligt nog har min enda tillflyktsort förstörts, så jag kan inte längre skriva fritt. Men jag hoppas att det är av övergående karaktär för jag behöver min blogg - det är min plats på jorden. Men man skall ej mata trollen, enligt god netikett.

Jag vet inte hur jag ska överleva det här, hur jag ska orka. Men jag lämnar användarnamn och lösenord till en vän så att detta garanterat blir publicerat även om jag tar mitt liv. För då kanske den "empatiske" mannen inser vad han gjort.

Har idag lämnat in nycklarna till min slitna fallfärdiga lägenhet, så nu är jag utflyttad. Men fy fan vad ledsamt, grät när jag stängde dörren och låste för allra sista gången. Den må ha varit ful och skruttig, men perfekt läge, planlösning, stor mys...

Månaderna har gått. Jag har det så bra här i fjällen att tiden rusar iväg. Men det är skönt med tanke på det här "paus-året" pga Covid-19. Kan inte minnas när jag senast hade såhär lite panikångest och ångest. Ingen direkt stress över något. Nu är ja...

Det mesta har kört ihop sig. Men jag hoppas att det ordnar sig ändå till slut. Jag hade läkarsamtal och var mer eller mindre beredd på att få höra att jag är dum i huvet som tror att jag ska klara mig utan att fara till psyk en gång i veckan. Men l...

väntar fortfarande på offert från den "bästa" flyttfirman har handlat lite och skickat paket till mamma för hon fyller snart år gått riktig långpromenad med vovven så nu sover han gott på soffan känner mig så rastlös allt vara snurrar runt på...

allt bara snurrar kan inte förstå att jag ska flytta känns som jag bara hittar på kommer bli mer verkligt när jag får tillbaka nya kontraktet och bekräftelsen på uppsägningen och när själva flytten är bokad   ska på samtal idag har inge...