Hela den här dagen har bara varit fel. Har inte sovit något inatt, utan somnade runt 6-snåret. Stängde av väckarklockan när den ringde och så vaknade jag en halvtimme innan jag skulle vara hos terapeuten - det tar 20 min att gå dit... Grät och var helt förtvivlad över mötet som ska vara på onsdag, men imorgon får jag i alla fall påfyllning av stesolid. Mamma ringde när jag kom hem och babblade om något med FK som varit på nyheterna. När vi slutade prata upptäckte jag att jag hade 10 min på mig att göra mig iordning innan mitt PO kom för att hämta mig. Vi skulle gå på teater kl 13. Jag var så berörd under hela föreställningen att tårarna rann hela tiden. Kände igen mig själv och väldigt mycket av det jag gått igenom. Kom hem och gav mitt PO sin födelsedagspresent. När hon for svarade jag på mailet jag fått av kommunen ang ev hjälpinsatser som passar mig (som inte finns). Skickade också iväg ett mail till min sk PAL som tror att hon inte missat att skriva ut min medicin, så jag upplyste henne återigen om läget och att det tar TID innan min terapeut KAN hämta ut medicinen, och sedan TID för henne att träffa mig. Hon är inte helt sysslolös och bara har mig som pat.

Sen insåg jag att jag inte hade något ätbart hemma förutom havregryn, så då var jag tvungen att gå och handla i ruskvädret. Träffade en av personalen på avd där jag var inlagd. Jag har aldrig gillat henne, men känner enorm tacksamhet för den tid jag fick på avd. Så det blev kortslutning i hjärnan - visste inte om jag skulle springa fram och krama henne eller om jag skulle fly. Autopiloten tog över och vi bytte några ord. Sen mådde jag så dåligt och hade så ont i hjärtat av saknad och hopplöshet att jag ville skära mig. Rusade hem och åt en massa, för jag kan inte ta mer "knark" (=stesolid) idag. Ska krypa ner under bolltäcket nu för jag är helt slut. J har inte hört av sig och jag gråter inte direkt av sorg.............