nu vet jag

har tagit reda på

de har bra statistik i mitt landsting

därför gör de inget som garanterat inte blir bättre

utan då får man som patient bli sjukpensionär istället

grattis maria

jag kommer skära mig

fast det är ganska dumt

ska stoppa in rakblad i mig istället

och skaffar den där sekatören så att jag kan ta bort smärtan

det blir säkert ännu värre när jag gör det själv

men allt är bättre än det som är nu

går det inte bra och jag hamnar på akuten (om någon skulle larma, för jag gör det ALDRIG) så kan de bevisligen dra åt helvete med sina jävla etiska riktlinjer och fina statistik

jag kommer få bära skadorna efter övergreppen i resten av mitt liv

känna smärtan varje dag

känna smutsen och äcklet varje minut

aldrig kunna vara med i en grupp

aldrig ha en chans att få ett liv värt att leva

alltid vara sjuk

aldrig utbilda mig eller ha ett jobb

aldrig kunna vara intim med en man även om jag skulle våga och vilja

så det blir ingen familj, barn, jobb

ingenting

och så "måste jag acceptera att det är såhär"

höll på att slå sönder dörröppnaren till ytterdörren på vägen tillbaka till terapeutens rum

folk stirrade som fan

kände "bordeline-blodet" pulsera i tinningarna

viljan att vråla rakt ut, slå på dörrfönstret med knytnäven så hårt jag kunde, dunka huvudet i betongväggen, skära upp både armar och lår och fortsätta till underlivet och skära bort alltihop, skrika till alla jävla människor som stod där och var "normala" eller åtminstone hjälpbara att de kan dra åt helvete, slå sönder min dator, dundra handväskan i trappen tills det bara var skit kvar av den och innehållet, osv.............

men nu ska jag inte göra sådant

nu ska jag vara SÅÅÅÅÅÅÅÅÅ jävla förstående och empatisk

förstå hennes situation och varför hon sa nej, bara svälja att hon jämförde mig med andra som har det värre än jag men som inte upplever någon smärta alls, och att jag bara är EN JÄVLA BARNAHORA TILL PSYKFALL!!!!!!!!

och så ska jag skriva tack-brev till henne för att visa på¨min JÄVLA "MOGNAD" och icke-borderline beteende

*SPYR*

"Hej *läkarens namn*,

Jag vill bara återigen tacka dig för att du tog dig tid att träffa mig. Vet inte om du hörde att jag sade det genom alla tårar när jag gick, så därför skriver jag det igen. Jag förstår att du har massor att göra och att det är svårt att frigöra tid, så jag är verkligen tacksam.

Jag vill be om ursäkt om du upplevde att jag var arg på dig eller inte respekterade ditt beslut. Jag är inte arg på dig och har aldrig varit det, och självklart förstår jag att du måste rätta dig efter de regler och riktlinjer som ni kommit överens om. De jag är besviken på är de som suttit på möten och skrivit ihop rekommendationer och lagar utan att ens träffa patienterna och lämna utrymme för lidande individer.

Undrar mer vad exakt du rekommenderar för att lindra skavet..? Jag kanske har köpt fel vaselin och använt fel trosskydd, och därför har det kanske inte hjälpt. Dessutom har jag så dålig ekonomi att jag inte direkt kan köpa allt möjligt och prova eller ens har råd att använda det så ofta som jag behöver, men det kanske går på högkostnadsskyddet..? Tänker att om man blir nekad försök till smärtlindring genom operation, så måste det gå att få hjälp som faller under högkostnadsskyddet. Där antar jag att sista utvägen är smärtstillande medicin, men det är inget jag vill ha. Innan jag började medicinera tog jag nämligen inte ens en huvudvärkstablett, så varje piller jag stoppar i mig känns jobbigt.

Jag vet inte om det framkommit riktigt, men jag vill tala om att jag inte litar på resultatet av undersökningen som gjordes under narkos. Och jag undrar om jag i fortsättningen får komma till dig för cellprovstagning, men under narkos då..? Tänker att jag måste ha lika stor rätt att bli undersökt och man tar prover som man gör på alla andra som inte har mitt ”bagage”. Och om/när den dagen kommer så kanske du kan passa på att göra nytt VUL och vad mer som undersöktes när jag var sövd. Det kan nog också vara bra med ett ”återbesök” ur svampsynpunkt, för jag tror att jag kommer få dras med det hela livet. Jag har köpt ”Intim-olja” på Apoteket så jag använder inte längre vanlig tvål när jag tvättar mig – allt för att försöka förebygga återkommande problem. Men jag tror att jag pga mitt fysiska utseende alltid har det väldigt ”tätt” och ”fuktigt” där nere, så jag tror att infektionen kommer att återkomma trots att jag fått Fluconazol i 6 mån. Det är bara min egna icke-vetenskapliga teori, men är kanske värt att kontrollera ändå.

Det är ju inget som ”brinner i knutarna” och jag vet och förstår ju riskerna med att bli sövd, så jag tänker att det får vänta i så fall så att man kan göra allt på en gång. Jag tyckte inte att det var så farligt jobbigt att bli sövd, utan jag var mest rädd att möta kvinnan som skulle undersöka mig. Men dig har jag ju redan träffat och det har gått bra trots allt, och jag har sett och känt att du är en bra person och det gör dig till en bra läkare i mina ögon.

För att till sist återknyta till i onsdags så… jag fick uppfattningen av att du förstår min smärta och vånda även om du till viss del är övertygad om att den är psykiskt betingad. Men jag tror ändå att du hade gett mig chansen att genomgå operationen om det bara varit upp till dig själv, för jag tror verkligen att du vill hjälpa mig och inser allvaret – både med min smärta och de problem det orsakar i mitt framtida liv. Men jag har inget annat val än att, precis som du och mina andra behandlare, acceptera att du och dina kollegor agerar enligt alla föreskrifter och råd. Jag har trots allt en misstanke om att om jag inte haft en historia fylld med övergrepp och/eller psykiatri så kanske beslutet hade varit annorlunda, men det kan egentligen ingen sia om. Utan det är som det är, eller kanske snarare blivit – 4 års hårt arbete med blod, svett och tårar utan egentliga framsteg. Jag klandrar inte dig, min terapeut eller ens min nuvarande läkare (som aldrig trott på något jag sagt) för någonting. Jag borde ha förstått bättre. Men det är inte lätt när alla dörrar stängs och bara en enda finns kvar – för hoppet är trots allt det sista som överger människan. Och jag vet att du vill mitt bästa, oavsett det ödesdigra beslutet.

Du får gärna svara på mina funderingar om/när du har tid och lust. Det är som sagt ingen brådska – jag är ju kvar här på samma ställe.

Passar på att önska dig en riktigt God Jul och Gott Nytt år (tidigt, jag vet, men jag vet ju hur upptagen du är) !

Vänliga hälsningar,

*mitt namn*

P.S

Om era direktiv eller åsikter förändras så förväntar jag mig att bli underrättad omgående så att jag får en chans till smärtlindring så snart som möjligt.

Har kontaktat Socialstyrelsen för att få klarhet i de regler och rekommendationer som du talade om i sådana här fall, samt frågan om att man som patient har rätt till lika vård i alla landsting.

Jag är också skyldig att informera Försäkringskassan om detta, eftersom det raserar 4 års terapeutiskt arbete – milstolpen och målet blev till en spark i magen istället – samt omöjliggör de aktiviteter som jag redan beviljats ersättning för i rehabiliteringssyfte. Dessutom påverkar ert beslut hela min framtid, eftersom jag måste lära mig leva med ett fysiskt funktionshinder som begränsar mig enormt mycket.

Jag kommer i framtiden även att meddela er om konsekvenserna av ert beslut att neka mig vård, så att förhoppningsvis ingen annan ska behöva leva ett liv i smärta som påverkar vardagen så mycket att det är ett funktionshinder. Så även om jag inte fick hjälp så hoppas jag att andra i framtiden skall få en chans till ett mer normalt liv.

Jag måste acceptera ert beslut, men jag måste inte och kan inte acceptera ett liv i smärta utan att ha fått chans till smärtlindring. Så nu kommer jag göra som andra ”normala” människor gör när de upplever sådan här stark smärta – inte utsätta mig för det. Jag får ge upp cykling, promenader och annat som ger upphov till skav. Du ska veta att jag är enormt smärttålig så när jag säger att jag har ont så har jag verkligen ont. När jag tänkt på detta så säger ren logik att mörkertalet inom detta område måste vara enormt, eftersom det är ett så känsligt ämne och en så känslig del av kroppen. Men en dag måste vi få hjälp med försök till smärtlindring som alla andra patientgrupper, och dessutom få chansen att känna att vi trivs med våra kroppar. Man kan till synes vara helt ”normalt skapt” och ändå ha besvär, så det är ingen ”tävling” om vem som har störst blygdläppar och därmed skulle lida mest av det. Jag vet att du tog upp liknande situationer, men bara med exempel som jag själv eller kvinnor med större blygdläppar. Om någon tror att alla med liknande problem törs söka hjälp, så är det naivt och inte alls verklighetsförankrat på något sätt."

Gick till terapeuten redan före lunch för jag mådde så illa av ångesten, men just då lättade det lite. Krisade ihop helt och hållet när jag satt där. Skulle gå hem men benen bar mig inte. Terapeuten kom och hämtade mig och vi gick in på hennes rum. Hon trodde nog att jag var så neddrogad att jag inte kunde gå själv för hon höll i mig hårt. Eller så förstod hon hur omöjligt det var för mig att genomföra det här.

Hon ledde mig i alla fall till kvinnokliniken. Läkaren var sen, som vanligt. Hade hunnit gråta sönder hela ansiktet och hyperventilerat så det kittlade i händer, fötter och öron. Gick in i ett av rummen. Hon började med att fråga om hur jag och min terapeut resonerat kring operationen. Jag kunde inte svara för att jag grät så, så terapeuten fick svara. Efter det frågade hon mig hur jag bor och lever, anhöriga och vänner. Fick redan då vibbarna att hon såg mig som ett äkta psykfall. Och det tror jag också att hon gjorde, och att det påverkade beslutet.

Hon sa i alla fall att hon pratat med sina kollegor och kirurgerna, och de hade sagt NEJ. Hon skyllde på lagen om könsstympning och några nya rekommendationer från någon grupp. Sen kom det berömda: "din situation är ju så komplex jämfört med andras, så det gör det svårare". Jag blev så jävla ledsen, besviken och arg att tårarna forsade. Hon sa sen att ingen på hela kliniken ville ställa sig bakom en sådan operation, och hon följer vad "gruppen" bestämmer sig för. Så det blev NEJ. Hela kliniken säger nej, för gott.

Så mitt liv är över nu. Det blir ingen ridterapi, ingen utbildning, inget jobb, ingen familj - ingenting. Och nu ger jag upp. Ska de rädda mig får de söva ner mig tills dess att de hittar något som hjälper mig. De andra två alternativen är att jag gör ingreppet själv med en vass sekatör, eller också tar jag helt enkelt livet av mig.

Det kostade all återstående ork att genomföra det här mötet, och att sedan kunna gå med terapeuten till hennes rum och efter det ta mig hem - utan att skada mig.

Nu ligger jag i sängen och har bestämt mig för att ta "time out" som är så populärt nu. Har sagt till terapeuten att om det inte kommer någon annan öppning någonstans så kommer jag tyvärr att skada mig i helgen eller ta livet av mig. Fyra års arbete - blod, svett och tårar - rakt ner i soporna. Jag är tillbaka där jag började, förutom att jag har ännu större problem och är ännu mer skadad pga vården.

Så jag ger upp nu. Godnatt, byebye, whatever.