"Jag kommer någon gång under veckan"......... skitkul, verkligen...... Jag förstår att han har jättesvårt att tala om vilken dag han kommer med återvinningsskiten, för det är så många han ska till och det pågår både renovering och nybygge, plus vinterförberedelser här just nu. Men för mig är det en PINA att gå och vänta på att det bara är över! Jag vill inte träffa honom efter det som hände för snart 2 år sedan då han fick låsa upp åt polisen, en cp-läkare och min terapeut som kom med vårdintyg efter vad internet-galningen ljugit ihop till min läkare. Har inte sett eller pratat med honom sedan dess, för så mycket skäms jag. Innan kunde jag gå förbi om jag undrade över något, för han är så trevlig och vänlig. Och ordentlig. Men nu kan jag inte det längre.

Minns inte om jag skrivit det, men jag fick akuttid hos terapeuten igår efter lunch. Behövde verkligen det. Storbölade - som vanligt. När jag pratade om kvinnokliniken skakade jag så tänderna skallrade.... så jävla rädd är jag... Panikångesten var inte långt borta.... För att försöka avleda tankarna kom mitt PO och vi for och handlade lite ätbart, men det var ju över på en halvtimme. Sen satt jag här och funderade på att gå ner i källaren och lägga mig i förrådet så att jag slapp ångesten över att vaktmästaren kanske skulle komma. Men jag orkade inte det. Hade köpt en stor förpackning After eight som jag skulle ge bort som julklapp, men igår försvann alltihop.... Åt fast än att jag mådde illa..... så typiskt mig.

Idag har jag varit på andra sidan stan och varit inne på bl.a Myrorna. Gått runt för att fördriva tiden så att vaktmästaren skulle kunna komma så att jag slapp skämmas och träffa honom. Kom hem på eftermiddagen och var helt förstörd. Han har fortfarande inte varit här och nu på fredag är min terapeut ledig. Mitt PO har ingen bil heller, så det kommer bli helt jävla underbart. Om en vecka har besökstiden varit på kvinnokliniken. Jag skriver så därför att jag inte vet hur jag ska ta mig innanför dörrarna. Än mindre innanför dörren till läkaren. Står dörren öppen in till undersökningsrummet så flyr jag för mitt liv. Och då ser de mig aldrig igen. Efter det som hände sist kommer jag ALDRIG NÅGONSIN sätta mig i den sitiationen igen. ALDRIG. Så jag vet att mitt liv aldrig kommer bli "normalt", oavsett vad som än händer. Jävla underläkaren på avd som förstörde min pre-medicinering. Träffar jag henne igen så kommer jag tala om EXAKT vad hon gjorde och vad det fått och får för konsekvenser i resten av mitt liv.

Får jag nej av läkaren på gyn om en vecka så har jag bestämt mig för att skära bort det själv. Det kan inte bli värre än vad det är. Och jag kommer aldrig bli mer "stabil" så länge jag är såhär isolerad. Och isoleringen i höst beror på indragningar inom landstinget - och att hon sa nej till operation i våras vilket har gjort att jag inte kunnat börja ridterapin som planerat.

Jag är så jävla patetisk. Idag har jag inte pratat med en endaste levande människa - om man inte räknar med hon jag sa "hej" till i kassan på Myrorna. Som min terapeut brukar säga - det är ett mirakel att jag orkar, att jag inte brutit ihop, skurit mig eller tagit mitt liv. För man kan inte leva såhär. Man KAN INTE leva såhär.

Nu ska jag släcka lampan och planera hur jag ska skära bort ärr-skadan själv om gyn-läkaren säger nej. Eller om den enda personen som jag litar på inte kan eller inte vill följa med mig till operation om läkaren skulle säga ja.