Hade tänkt vänta med att publicera detta eftersom det stormat så mycket. Men efter idag så förstår jag att stormen inte har för avsikt att avta eller lämna mig ifred även om det så kostar mig mitt liv. Jag har inte satt min fot eller gjort något för att mata trollet, och det är vad jag lärt mig om god netikett som van internetanvändare. Men nu publicerar jag detta och vidtar andra åtgärder. Att kommentera och följa en blogg är en sak - men att hota, trakassera, förfölja och knuffa personen i fråga över kanten till självmord är en helt annan.

-   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -

Fortfarande har jag mestadels mött män som behandlar mig illa; övergrepp, misshandel, kallad öknamn, smutskastad, påhoppad på alla sätt och vis. Jag vet att motsatsen finns, men eftersom jag är så skadad av mitt bagage så är det svårare för mig att hitta dem. Jag har så dålig självbild att jag inte tror att någon kan tycka om mig för att jag är jag - utan istället när de få situationerna uppstår så undrar jag vad de är ute efter.

Jag har under den sista tiden förstått en hel del "nya" saker. En man kan kalla sig själv empatisk, berätta om sin otroligt empatiska förmåga och påstå sig bli berörd av mina ord. Så hur agerar en sådan man när jag berättar att jag anser att min blogg är den enda platsen där jag kan få vara jag, och där jag kan skriva av mig om min dödslängtan för att inte ta steget i verkligheten? Jo, han sparkar på mig ännu mer. Och mer, mer och mer. Kränker mig, nervärderar mig, kallar mig öknamn, hotar mig, svär, osv. Han påstår att jag inte klarar av att man kommenterar mina inlägg. Men vem är det egentligen som inte kan hantera det - den som lägger ut kommentarerna, eller den som istället går över gränsen till ren smutskastning pga att hans kommentarer publiceras?

Tyvärr blir jag djupt sårad och ledsen av att en omogen och empatistörd man gör sådana saker mot mig, trots att jag är en vuxen kvinna. Här sitter inte förnuft och känsla ihop riktigt. Jag ser att hans beteende inte är normalt, det är inte friskt, och jag tycker synd om honom pga det. Men samtidigt mår jag enormt dåligt av det han utsätter mig för.

Jag skriver om mer eller mindre allvarliga saker på min blogg. Följer man min blogg så ser man hur nära döden jag har levt och lever. Trots det finns det alltså män som fortsätter agera på detta sätt. Jag är fortfarande en slagpåse. En sak. Ett objekt. F-ordet; namnet på den kroppsdel som en man använt så hårdhänt på min barnakropp att jag fått både fysiska och psykiska skador för livet, för att han ville tillfredsställa sig själv.

Att jag tar fram en kartongkniv och snittar upp mina lår för att han får mig att må så dåligt förstår han inte - han, den empatiske, som vill hjälpa. Att jag sedan häller i mig alla piller jag har här hemma och går till bron och hoppar. Det bryr han sig heller inte om - han, den empatiske, som sökte upp mig och läste mina ord.

Förnuftet förstår att han måste vara sjuk på något sätt. Känslan säger att alla män är såhär. Och jag är verkligen ledsen för det och vill be alla oskyldiga män om ursäkt. Jag har tyvärr träffat på många "rötägg", och för varje gång minskar mitt förtroende och hopp för män i allmänhet.

Så mycket var det med den empatin.

Detta är skrivet 2009-11-19, men jag väljer att inte publicera det än utan jag avvaktar. Sorgligt nog har min enda tillflyktsort förstörts, så jag kan inte längre skriva fritt. Men jag hoppas att det är av övergående karaktär för jag behöver min blogg - det är min plats på jorden. Men man skall ej mata trollen, enligt god netikett.

Jag vet inte hur jag ska överleva det här, hur jag ska orka. Men jag lämnar användarnamn och lösenord till en vän så att detta garanterat blir publicerat även om jag tar mitt liv. För då kanske den "empatiske" mannen inser vad han gjort.

Jag vet att man inte ska mata trollen. Men i detta fall drivs jag till självmord. Så vad ska jag göra.

For iväg ner på stan. Paniken kom direkt. Jag sprang in i en klädaffär och låtsades prova kläder och tog en stesolid i provrummet. Köpte Aftonbladet med DVD-bilagan. Älskar Henrik Schyffert och hans killing-gäng. De är har en stor andel i att jag har överlevt och orkat. Och i hans framträdande "Ett försvarstal" så visar han så tydligt på den tunna, tunna linjen mellan ironi och allvar.

Var inte på lilla Wear It också och hann fastna för en tröja och en jacka. Men eftersom jag går back varje månad så kan jag inte köpa kläder eller annat. Särskilt då jag inte fått hjälp med biverkningarna på högkostnadsskyddet, utan får betala det helt själv.

Tände ljus på minnesplatsen för D. Vill inte att lyktan ska stå mörk och tom som om ingen bryr sig. Jag bryr mig i allra högsta grad. Har fortfarande minneslucka i en timme när jag var inlagd och han tog sitt liv. Glömmer aldrig hur jag hörde A-S skrika på P och larma, gjorde HLR och ringde akutnumret, det kom folk springandes, gav honom allt möjligt, defibrillerade, och så pratade de tyst. Kan fortfarande höra A-S räkna till tio när hon gav hjärtmassage. Satt på golvet i mitt rum då. Tårarna rann. Såg en kråka eller skata som satt och såg på mig utanför, och när den flög iväg så förstod jag på något sätt att han var borta. Personalen gjorde inget fel, men ändå har de kritiserats. Och det gör mig vansinnig. När polisen kom till avd på fm så exploderade jag. Hade kunnat skälla ut dem och skrikit och vrålat rakt ut för jag trodde att de sökte syndabockar. Men min AJ satte sig hos mig på golvet och talade om att det var ren rutin. Hade just varit hos terapeuten och hon släppte in mig på avd. Jag grät så jag kunde knappt stå på benen. Hade ingen aning om vilka det var som satt i rummet innanför avdelningsdörrarna och stirrade på mig när jag kom. AJ talade om att det var D's anhöriga. Jag skämdes så jag häll på att dö. Men AJ menade att det var fint för dem att förstå att han hade vänner som verkligen såg honom som den underbara människa han var. Istället för att bara se en psykiskt sjuk man med problem och symtom. Minns allt som om det hände igår. Grät så jag nästan kräktes. For neddrogad med ihopsvullna ögon till maxi med mitt PO och köpte kilovis med godis - till alla på hela avd, både patienter och personal. Det är så vi gör i vår familj när vi förlorar någon anhörig. Första gången var när jag förlorade min syster då hon var 30 år gammal. Önskar fortfarande att jag kunnat ta hennes plats. Hon var den som höll ihop familjen, trots att hon var gravt handikappad och utvecklingsstörd. Alla hade alltid levt och anpassat sig till henne. Sen försvann hon bara. Och jag hatar läkarna för att de inte gav henne en chans till, bara några dagar till, att vila sig i respiratorn och så att jag hann fara dit. Jag hatar dem verkligen för det. HATAR.

Jag är rädd, ensam, ledsen och skräckslagen.