Nu ska jag krypa ner under bolltäcket. Mår allt annat än bra. Men vad ska man förvänta sig efter en dag som denna. Och med det som komma skall. Har gått åt mycket medicin för att inte göra något dumt. Jag hoppas att det är värt det i slutänden.

Har inte skurit mig på över ett år. Vill inte förstöra det pga all skit som hänger i luften. Problemet är att jag lätt skulle kunna gå till bron. Sen får de fiska upp min kropp ur vattnet. Då är allt över, då behöver jag inte lida mer. Det vore det bästa för alla parter - då skulle min söndertrasade kropp och själ inte vara ivägen för någon. Och ingen behöver sparka på mig mer.

Har skrivit mycket ikväll om det som hänt. Men måste skriva ett mail där jag ställer in tiden på kvinnokliniken och spara som utkast, så att det finns en väg ut när det blir ännu jobbigare. Trodde att jag skulle nå botten i helgen eller på måndag. Men nu får jag helt enkelt se. Var beredd på att det skulle bli ett helvete, men det här hade jag aldrig räknat med. Och det här är priset.

Önskar av hela mitt hjärta att jag aldrig hade sökt hjälp. Då hade jag inte behövt genomlida allt det här.

Har kollat upp lite kring vete och vetevärmare. Om någon vet hur många liter vete som går på 25kg så får ni mer än gärna tala om det.

Godnatt. Hoppas att ni kan sova gott.

Har varit ute med mitt PO. For ner på stan och lämnade tillbaka en bok och så handlade hon snus till en annan av sina klienter. Vaktmästaren har fortfarande inte varit här, så han lär ju komma imorgon. Ska försöka planera in en bussutflykt imorgon för att fördriva tiden. Det är bara det att det är så svårt att inte handla och shoppa när man är ute och "tittar". Jag som inte vill synas överhuvudtaget känner att jag utmärker mig ännu mer om jag inte köper något litet när alla andra står i långa kassaköer.

Håller på att skriva julkort. Det tar sin lilla tid eftersom många flyttat eller håller på att flytta. J har mailat en massa om sin katt, och jag undrar hur hon har tid att hållas med det när hon redan har flyttat fram tiden för "matteprovet" en gång. Men hon kanske har lagt ner sin tänkta ssk-karriär och ska satsa på att bli mamma. Biologisk klocka i all ära, men jag vet inte riktigt om hon har någon sådan. Förbannar mig fortfarande för att jag inte lyssnade på personalen och kunde sätta en gräns. Men jag dras till människor som jag ser har problem och som är utanför. Det har jag alltid gjort. Det jag försöker lära mig nu är var mina gränser går, för förut har jag aldrig haft någon gräns för hur mycket jag kan göra för andra. Det är inte förrän nu som jag både sett och känt av det problemet. Men jag försöker lägga det bakom mig och tänka att jag inte skadade någon annan än mig själv i alla fall. För det var min vårdtid som blev längre, jag som blev tröttare, jag som stred för hennes och andras rättigheter, osv. Jag brukar säga att jag har två olika "kraftbanker", en för andra och en för mig själv. Och de är inte sammankopplade. Den jag tar från när jag gör något för någon annan påverkar inte kraften i den andra. Men problemet uppstår när jag kväver och utplånar mig själv totalt för andras skull. Personalen och andra har påpekat det för mig tusentals gånger, men jag har inte kunnat göra något åt det. Jag blir glad av att ägna mig åt andra, och mår bättre då - men som vårdpersonal har påpekat så beror det inte bara på "mitt kall", utan även att jag raderar mig själv då så att jag slipper bära all smärta. Ja, jag jobbar i alla fall på att försöka lära mig att ta hand om mig själv och sätta gränser. Det är tänkt att leda till bättre självbild och självkänsla i slutänden.

Pratade också med terapeuten om smärtkänslighet idag. Hon sa att eftersom jag levt hela livet med smärta så är det inte konstigt om jag är mer smärttålig än t.ex hon. Berättade att jag gjort blodgruppstest och att jag trodde att lansetten var trasig för det kändes inget när den klickade till. Tänkte att om det vore normalt att inte känna någon smärta alls så skulle hon säga det. Men hon verkade sorgligt förstående.

Väntar på att hon ska höra av sig per mail innan hon går hem för helgen.

-   -   -   -   -   -   -   -

Nu har hon hört av sig. Hon är bara för underbar. Kan fortfarande inte riktigt ta in att hon lämnat ut sitt privata mobilnummer till mig idag. Hon finns verkligen med mig, vid min sida, och kämpar mot de skador jag fått av min förövare och min pappa. Hon är också road av min förmåga att driva med mig själv. Känns fint att kunna få henne att le - det får mig att le också!

Nej, nu ska jag fortsätta jobba på sammanbrottet inför onsdag........ tur att jag har medicin som "krycka". Hade jag aldrig låtit mig övertalas till det så hade jag inte levt idag. Å andra sidan hade det förmodligen varit det lugnaste och det bästa för alla parter......

Eftersom människor nu för tiden verkar ha svårt att förstå begreppet "empati" så rekommenderar jag alla att läsa boken "Konsten att vara snäll" av Stefan Einhorn. Den finns både som vanlig bok och ljudbok, och resonerar kring begrepp som t.ex empati, sympati och "dumhet".

Har varit hos terapeuten. Var ledsen hela tiden, men efter de 10 första minutrarna berättade hon att hon är bortrest i tjänsten på måndag (!). Så nu blir det fyra dagar utan henne och precis innan jag har tid på kvinnokliniken. Som gjort för att det ska gå åt helvete. Hon sa att hon tycker att det är helt ok att jag tar mer stesolid än ordinerat om jag behöver, och så fick jag hennes privata mobilnummer. Eftersom jag känner henne ganska bra vid det här laget så vet jag att hon inte bara lämnar ut det "sådär", och jag tvivlar starkt på att hon någonsin tidigare har lämnat ut sitt privata mobilnummer. Jag kommer inte våga ringa, men det känns skönt att veta att hon finns där och att hon faktiskt litar på mig helt och fullt. Tror att hon såg skräcken i mitt ansikte när hon sa att hon ska vara bortrest, för allt blev bara svart och tomt. Kunde inte tala, inte styra kroppen, ingenting. Jag bara satt där och tårarna forsade.

Jag vet hur stor risken är att jag skär mig och/eller ställer in tiden, för jag vet hur det var när jag var inlagd och hade stöd under dygnets alla 24 timmar. Jag stod inte ut då, så hur ska jag orka nu.

Vaktmästaren har fortfarande inte varit här. Har smsat mitt PO och hon hade en lucka på eftermiddagen, så jag hoppas att han kommer när jag är borta.

Till sist; om någon har problem med att acceptera och respektera vad jag skriver på min blogg och vad mitt syfte är, så finns det att läsa i min presentation. Har någon fortfarande problem med detta så rekommenderar jag att helt enkelt inte läsa min blogg. Som överlevare av sexuella övergrepp blir kränkningar extra stora, eftersom hela min barndom egentligen var en enda stor kränkning. Det säger sig ju självt, men jag skriver det ändå för att tydliggöra: Därför är det extra viktigt att visa RESPEKT, ACCEPTANS SAMT EMPATI. Kan man inte göra det så blir den kommenterarskrivaren ännu en "förövare".

Så att tala om för mig VAD jag får skriva, VARFÖR jag ska skriva och att jag ska skriva vissa saker "någon annanstans" eller lösenordsskydda mina inlägg - det är bara att sparka på den som redan ligger! Jag är uppväxt och har levt med känslan av att inte få vara den jag är och att jag inte har lika stor rätt att finnas som alla andra - så kom inte och säg till mig vad jag ska, bör eller borde göra eller inte göra! Det krävs en egocentrerad och ev även empatistörd människa för att ens komma på tanken att hålla en sådan "föreläsning" för människor som jag.

...och ja, jag är heligt förbannad och sårad över att någon som kallar sig "empatisk" (Empati = förmågan att leva sig in i hur någon känner eller tänker eller önskar) ska försöka styra över mig via min blogg!