jag har fatta ett beslut

jag kommer göra "ingreppet" själv

ensam, hemma

jag har varit på väg förut

stoppat blodflödet så gott jag kunnat

men min terapeut har övertalat mig att vänta tills den dag jag var redo att be om hjälp på kvinnokliniken

nu har jag varit där 3 ggr

och fått nej

så nu måste jag ta saken i egna händer

ska skriva ytterligare ett brev till gynekologen och berätta

jag förväntar mig inte att de ska ändra sig eller känna någon empati

men kanske blir nästa kvinna tagen på allvar och får hjälp

Träffade terapeuten kl 10 imorse. Kroppen bar mig inte så hon kom till soffan där jag satt och stod där en stund. Kunde inte andas. Hon såg på mig hela vägen till hennes rum som om hon var rädd att jag skulle falla ihop när som helst. När hon stängt dörren om oss kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. De flödade fritt. När vi sedan började prata så flippade jag ur, som vanligt. Jag kan fortfarande inte förstå hur man kan låta en människa leva ett liv fyllt av så stark fysisk smärta - ovanpå den psykiska. Hur man hellre krossar alla drömmar om arbete och familj, och istället visar vägen mot ett liv som sjukpensionär och ensam. Särskilt när man gått igenom så mycket som jag har - både inom och utanför vården.

Det var inget bra möte. Det blev fel som det alltid blir när vi ses och ingen av oss vet hur vi ska handska krisen. Jag skriker och gråter och talar om att jag ska ta livet av mig och lämna ut all info till massmedia, och hon säger att hon blir rädd och inte vet om hon kan fortsätta arbeta med mig om jag ska ta livet av mig. Vi förstår båda två varför vi gör som vi gör, men ingen av oss kan hejda oss. Och så kom frågan igen - "vill du ha kvar mig eller vill du byta samtalskontakt". Vet inte hur många gånger jag måste tala om för henne att JAG SKULLE VARA DÖD UTAN HENNE. Och hon pratar om att hon är tveksam till att hon kan hjälpa mig eller bidra till något konstruktivt. Det gör mig förtvivlad och vansinnig och jag vrålade rakt ut att HON HÅLLER MIG VID LIV. Räcker det som "hjälp", kan det räknas som "konstruktivt". Eller behöver hon något mer, något handfast "framsteg" som hon kan skriva in i journalen.

Ja, som sagt - ALLT blev bara fel. Och jag fick ingen kram när jag skulle gå. Höll på att falla ihop vid hennes dörr för att jag grät så. Hon stog precis bakom mig. Men jag tror inte att hon ens vågade lägga en hand på min axel för att hon var rädd att tränga sig på och få mig att må ännu sämre. Det var vad jag hade behövt, men jag kan inte kräva att hon kan läsa mina tankar.

Kom hem och ägnade 45 min åt att skriva ett mail till henne om alltihop. Har lättare att samla mig när jag inte har en villrådig terapeut sittandes ansikte mot ansikte. Skrev att jag förväntar mig att få smärtstillande mot smärtan i underlivet om jag ska orka överleva och ha en chans att vara en del av den här (jävla) världen. Får jag inte det måste jag be att få en rullstol. För jag har stått ut med den här smärtan i 20 år - enbart för att jag TRODDE att jag skulle kunna få hjälp en dag om jag bara vågade be om det. Men om jag ska säga vad jag tror så tror jag inte att jag får ett skit - varken smärtlindring eller hjälp att röra mig.

Efter lunch kom mitt PO och vi for och köpte vete... ska försöka sy vetevärmare..... och sedan till Coop och köpte pizza, choklad och annan godis. Eftersom jag aldrig kommer få ett liv utanför min lägenhet så spelar det ingen roll hur jag ser ut eller vad jag väger.

Ska träffa terapeuten imorgon igen kl 10. Sen är det helg. Helg = helt ensam = kris = risk att jag gör något riktigt dumt, särskilt efter den här veckan.