luften är så mättad på vatten att man nästan inte ser något

ingen hade sett mig om jag gått upp på bron och hoppat

ingen hade saknat mig förrän på tisdag

skulle jag inte dö av fallet så skulle jag drunkna till slut ändå, eller frysa ihjäl

ju mer jag tänker på det desto mer vill jag gå dit och göra slut på allt

all jävla skit skulle försvinna då

och någon annan som vore värd luften jag andas kunde få min luft

jag får inte finnas och vara jag

så varför ska jag leva

helvetes jävla skit

jag vet inte var jag ska ta vägen

finns ingen trygg plats längre

Var på väg ut men vände i dörren. Vaktmästaren har gjort som jag tänkte från början - ställt sakerna vid varje hyresgästs dörr. På det sättet får alla det de ska och det tar inte lika lång tid att dela ut det, och så slipper han använda huvudnyckel och det vet jag att han verkligen tycker är skönt.

Mår så jävla dåligt. Är livrädd och skräckslagen inför onsdag. Har mailat terapeuten. Hon vet hur mycket det betyder för mig att skriva av mig, oavsett om hon läser eller ej. Saknar forumet, eller kanske snarare forumen, för då slipper man tvinga sina ord på någon som man gör när man mailar. Men det är det jag har bloggen till.

Jag vill bara skrika rakt ut och skära mig. Men jag ska inte göra det. Inte än i alla fall. Ska gå till maxi och köpa godsaker som jag ska trycka i mig. Jag vet, det är inte bra, men bättre än att skära eller ta livet av mig. Jag tänker hålla fast vid det jag alltid haft som regel; att aldrig skära mig pga någon annan.

Vill inte skära mig eftersom jag ska få komma till plastikkirurgen också, för att förhoppningsvis få hjälp med ärren. Dessutom har jag passerat stadiet då jag hade borderline som en diagnos, så jag vill inte få min störda läkare vatten på sin kvarn så att hon ändrar tillbaka. Diagnoser är ju färskvaror, och dessutom har ALLA människor drag av olika personlighetsstörningar. Men eftersom hon jobbar på äldrepsyk så är hon inte lika... "dynamisk"... och att stå som behandlare för en pat utanför den gruppen klarar hon uppenbarligen inte av.

Sitter och tittar lite på förlossningskliniken. Tårarna rinner. Har så svårt att förstå hur man törs. Och så sörjer jag att jag aldrig kommer kunna skaffa barn. Både kropp och själ är för förstörda. Jag älskar barn och har alltid velat och vill bli mamma, få uppleva känslan av att bära ett liv inom mig som jag hjälpt till att skapa. Men jag är för trasig. Och så trodde jag när jag blev vuxen att vuxna män var mer mogna och förstående. Men så är det inte med alla, precis som väntat eftersom man inte kan dra alla över en och samma kam. Därför vill jag utbilda mig till ssk, för jag har lärt mig att det finns fina, snälla och empatiska män som arbetar inom vården. Och det borde inte vara omöjligt att träffa en kollega som blir mer än en kollega. Det är mina livsdrömmar - arbeta som ssk och skaffa familj. Ett stort avgörande för vägen dit kommer på onsdag.

Medicinen börjar verka och jag blir lite lugnare. Det här är ett helvete och har alltid varit det. Jag kommer inte orka länge till. Måste lugna ner mig mer. Går förbi bron på vägen till maxi och tänk om jag hoppar. Det är det jag vill nu när allt är såhär, det är däråt jag halkar när jag blir sparkad på. Men jag försöker överleva. Och jag vet innerst inne, precis som alla säger, att jag är starkare än någon kan ana. För få skulle överleva det varit utsatt för - och är utsatt för. Tyvärr hjälper det inte mig när jag mår såhär dåligt.

Knappt sovit inatt. Varit så ledsen och mått så dåligt att jag struntade i medicinen. Jag vet att det inte är bra, men vad ska man annars göra. Jag kommer aldrig att fatta hur man kan sparka på någon som redan ligger, men det är bara att inse att så är läget. Har inte skurit mig och det är huvudsaken. Vaktmästaren har fortfarande inte varit här, men han lär väl dyka upp. Ska ge mig iväg vid lunch trots vädret. Mår så j*vla pissigt och har migrän igen sedan igår. Har berättat för mitt PO hur jag har det och hon förstår, men föreslår så drastiska åtgärder. Hellre gör jag ingenting än att visa att "här är jag". Det förstår hon nog inte, men det spelar inte så stor roll.

Måste bryta det här nu innan jag gör något riktigt dumt. Frågan är bara hur när varje uns i ens själ vill dö. Har gått igenom allt i huvudet inatt flera gånger. Avskedsbrev, fullmakter, hur jag ska göra, när, osv. Så idag går jag med döden hand i hand.