har redan tagit nattmedicinen för att få chansen att vila

men det kommer inte bli mycket sömn

är så jävla rädd så jag skakar

gråter till och från

men ingen kan tvinga mig att gå dit

men går jag inte dit så kommer jag ta livet av mig

hon är min sista chans

sa till terapeuten att jag vägrar lägga in mig på någon av de störda avdelningarna

och om hon hör talas om LPT så måste hon berätta det för mig, för då tar jag kaninerna, tält och sovsäck och går tills jag stupar

sen gör jag slut på det

i lugn och ro

är så trött

jag orkar inte mer

förlåt mig

jag vill dö

eller köpa en bra sekatör

snöra av området för att minska blodförlust

och sedan bara klippa till

om inte annat så BLIR det väl akut då, och DÅ kanske de fattar hur handikappad jag är både fysiskt och psykiskt

jag vill dö

jag vill dö

jag vill dö

ag vill dö

jag vill dö

jag vill dö

hag vill dö

jag vill dö

jag vill dö

Hade tid hos terapeuten vid halv nio. Var tvungen att ta en till stesolid när jag kom dit. Hade redan tagit en hemma innan jag gick, men jag hade så fruktansvärd ångest att jag höll på att kräkas på hennes golv... Försökte att inte bara prata om morgondagen, men vi återkom ständigt till det ändå. Terapeuten ville att jag skulle äta något ordentligt idag, så jag har försökt göra det - fullkornsspaghetti och färdiglagade köttbullar. Hade så ont i magen innan jag skulle äta att jag var tvungen att ta en panodil. Har flippat ur rejält inför imorgon och mailat en massa till terapeuten trots att jag träffade henne idag. Men jag är som en tunna som samlar regnvatten - till slut måste jag tömma lite för att ha en chans att kunna fylla den med mer utan att det rinner över.

Har mailat verksamhetschefen och sagt vad jag tycker om hennes ledarroll samt de läkare som hon valt att skydda trots att de gjort fel. Har också krävt att få göra ett MS-test så att jag en gång för alla får reda på om jag har MS eller ej. Jag vet att jag förmodligen inte har det, men efter att den inkompetenta psykiatern påstått att jag har det pga att min mamma har det så har jag varit rädd sedan dess. Jag vet att det inte är ärftligt, jag läser ofta om sjukdomen och tycker att jag har koll. Men han misshandlade mig så fruktansvärt att jag inte kan släppa känslan. Och det kan inte vara meningen att jag ska lida pga det också, förutom hur han bemötte mig och skrev vårdintyg och satte skärpt extravak - utan att ens vara anställd vid sjukhuset... De borde ha dragit in hans licens. Men han klarade sig förmodligen pga att verksamhetschefen skyddade honom.

Har en sak kvar att skriva före jul. Ett brev till min PAL där jag säger "tack och hej". Har beslutat mig för att inte ha något "avslutande samtal" med henne, för det skulle inte ge något. Dessutom har ingen annan läkare haft avslutande samtal trots att verksamhetschefen lovat mig det. Så jag lever som de lärt mig - avslutande samtal behöver man aldrig ha. Så jag ska bara tacka henne för den tid som varit och sedan ställa in vår sista träff den 17 dec.

Har bestämt mig för att köpa en ganska ovanlig present till min fd kursare, I. Hon är ju särbo pga att hon och hennes pojkvän har jobb typ 100 mil ifrån varandra. Så hon ska få lite sällskap... av en vandrande pinne! Ska skriva julklappsrim också - "låt mig sitta i ditt minne, på en liten, liten pinne...". Har köpt en stor glasburk som jag ska måla med glasfärg och bränna i ugnen, och så ska jag dekorera med sand, stenar, kvistar, osv. Vad köper man till någon som redan har allt - dubbelt upp, pga boendesituationen. Men det blir förhoppningsvis en rolig och annorlunda present. De är lättskötta och klarar sig själva en eller ett par dagar när hon är bortrest hos sin pojkvän.

Det värker i hela kroppen. Axlarna sitter uppe vid öronen. Fattar inte hur jag ska klara av att ens gå innanför klinikdörrarna imorgon. Har skrivit ännu mer till läkaren. Men jag bryr mig inte, för hela mitt liv avgörs imorgon.

Det här ska jag lämna till henne imorgon. Säger hon nej ändå så....... då vet jag inte hur jag ska orka leva längre. Då vill jag inte leva längre. För då har jag ett liv i isolering "att se fram emot". Gå hemma, helt ensam hela dagarna, och vattna blommorna tills jag ruttnar bort. Nej, då gör jag hellre slut på det.

"Sedan jag var barn har jag fått anpassa mig till vad jag kan göra och inte pga mina fysiska besvär. Jag har alltid gjort så gott jag kunnat inom alla områden, även idrott och andra övningar. Jag har aldrig klagat på eller ens nämnt något om smärtan som uppkommer. En stor del av det terapeutiska arbetet jag gjort och gör, har varit förberedande för en operation så att jag får en chans att kunna röra mig mer som alla andra, förhoppningsvis lindra smärtan och självklart även lindra det psykiska lidandet.

Jag försöker nu för första gången göra min röst hörd och faktiskt berätta om besvären jag haft och har. Får jag ingen hjälp nu trots att jag tagit upp det så kommer jag aldrig ta upp det igen, någonsin. Har jag lidit hela mitt liv i tystnad och sedan börjar berätta om det – som av andra, psykiska anledningar, gör det nästintill omöjligt svårt för mig att tala om – så kommer jag aldrig mer att ta upp det igen. Inte med dig, inte med någon annan, inte någon annanstans. Då har jag inget liv kvar. Inget att kämpa för, inget att sikta mot eller hålla mig i.

Terminsstarten för ridterapin är redan 4 jan -10, och jag förstår att jag missar den i vilket fall som helst. Men då får jag sikta på att ta enskilda lektioner först och sedan satsa på nya terminen till hösten – om jag får hjälp med de fysiska besvären. Varken landsting eller kommun har något att erbjuda som passar mig. De har lagt ner M's behandlingscenter som var tänkt att bli mitt nästa steg förutom ridningen, och det finns inget annat. Så mitt liv vilar i dina händer och vad du beslutar. Jag är så desperat att jag troligen kommer att ta bort det besvärande området på egen hand om jag inte får den hjälp jag behöver och har behövt i hela mitt liv. För jag gör vad som helst för att överleva och försöka skapa mig ett liv värt att leva. Såhär kan jag inte fortsätta."