Helvetes jävla skitdag! Har m*nsvärk så jag kan knappt stå upp, träffade terapeuten på fm och upptäckte till min förskräckelse att hon inte hunnit läsa ett endaste mail jag skrivit! Och nästa onsdag ska hon och jag till kvinnokliniken och hon ska tala för mig, eftersom jag inte kan det själv! Flippade ur totalt när jag kom hem och hon inte hörde av sig för att ens berätta VEM som ska bli läkare på hennes enhet och ev MIN läkare! Till slut skickade hon ett kort mail med för och efternamn och "varm hälsning".

Om det är den jag tror det är så är hon inne på sitt tredje år som ST-läkare. Jag har aldrig träffat henne eller ens hört talas om henne, men hon har säkerligen hört talas om mig eftersom jag är stans största jävla psykfall.

Terapeuten jobbade över och svarade vid kl 18 att hon förstår och att jag har rätt - hon har inte hunnit läsa mina mail - och jag har fått akuttid hos henne imorgon kl 13. Jag är vettskrämd och livrädd inför nästa onsdag så jag kan inte andas. Och när jag är ensam i de lägena så har vården lärt mig att agera så som jag började göra idag; skjuta alla ifrån mig, avboka alla tider, gå fram som en ångvält och skövla allt och alla, för att sedan låsa in mig i min jävla bunker och låsa den med oöppningsbara lås. Sen sitter jag där inne som den igelkott jag är och gråter för att jag har förstört allt och bara döden finns kvar.

Men jag hoppas att den här gången ska bli annorlunda. Skrev till terapeuten att jag vet att det är såhär och bad henne om ursäkt - och hjälp. Jag hatar att be om hjälp. För då blottar man sig och visar sina svagheter och riskerar att bli ratad.

Bara gråter. Bara gråter och gråter. Jag är så jävla rädd att jag inte ska få hjälp med skadorna från övergreppen. Och vem ska följa med mig om miraklet sker och det blir "ja"? Jag litar varken på terapeut eller PO att de verkligen tar hand om mig och ser efter mig när allt sätter igång kring operationen. AJ från avdelningen skulle lätt ha golvat narkosläkaren om hon varit otrevlig eller inte skött sitt jobb - det skulle aldrig terapeuten eller mitt PO göra. Har funderat och funderar på att fråga AJ i så fall, kontakta henne och be henne hjälpa mig - utanför avdelningen. Jag kan betala bensin, slitage på bil, barnvakt, hotellvistelse, timpenning, osv, osv. Jag måste bara få ha någon vid min sida som jag litar på och som jag kan lämna över min kropp till. Jag är väl en "bortskämd egoist som bara vill ha särbehandling", men får jag inte vara det så kommer jag att ta livet av mig. Jag vet att det inte är någon stor sak för en "normal" människa - ta sig till sjukhuset, träffa läkare, bli sövd, opererad, vakna, stanna ett tag, fara hem. Men för mig är det JÄTTESTORT. Bara alla människor är egentligen för mycket. Och att göra en gynoperation, med alla mina flashbacks från övergreppen..... jag klarar det inte själv. Jag orkar inte göra det ensam. jag behöver någon som jag litar på till 100% på alla områden. Tyvärr.

Har tänkt skriva ett brev till AJ - om jag mot all förmodan får klartecken för operation - och tala om för henne hur läget ser ut, vad jag vill, att jag är redo att ersätta henne ekonomiskt på alla sätt jag kan, men också vara noga med att tala om att hon FÅR SÄGA NEJ och det kommer inte påverka hur jag känner inför henne - det skulle inte förändra något.

Jag behöver godis. Choklad och annan skit. En tårta vore inte fel heller. Jag vill inte ha. Men jag behöver det. Jag måste straffa mig själv för jag mår SÅ JÄVLA DÅLIGT!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!