Igår kväll satte jag en gräns. Har mått jättedåligt över det, men ju mer jag får smälta det och fundera så inser jag att jag gjorde rätt. J har ingen förmåga att känna eller visa empati, och hon är så omogen att hon aldrig kan ta ansvar för någonting. Hon står aldrig för det hon gör, utan det är alltid andra personers fel eller så är det pga sjukdom. Jag skar mig och det var fel. Självklart finns en bakomliggande orsak, men jag tar ändå mitt ansvar. J har fortfarande inte tagit ansvar för ett endaste dugg i hela sitt liv. Och jag vet inte om hon någonsin kommer kunna göra det. Och det i kombination med att hon påstår att hon är gravid, alltså har ansvar för ännu ett liv, gör mig sjukt orolig - för barnet. Det som gått upp för mig tydligast idag är att hon skyllde ifrån sig igår också. Då var det hormonernas fel. Det må så vara, men fortfarande anses hon vara vuxen och herre över sin kropp och sina handlingar. Man kan inte gå genom livet och skylla allt på andra. Och så länge hon inte förstår problemet, så kommer hon aldrig agera ansvarstagande. Hon vet inte vad det är.

Det känns fruktansvärt, men jag måste försöka inse fakta. Jag är så naiv och alltid tror på det människor berättar om sig själv, för jag förstår inte varför man skulle ljuga om att ha varit utsatt för sexuella övergrepp. Men efter igår är jag säker på att hon bara hittat på allt. Tyvärr. Hon skrev att hennes pappa "har slutat nu" och att hon "anmäler om han gör om det". Vilken verklighet lever hon i - hur många förövare slutar inte, för att sedan bara fortsätta. Och när jag frågade hur hon kan riskera att hennes barn blir utsatt så svarade hon bara att det inte kommer hända, för det finns ingen risk. Nähä, men då måste alltså allt bara ha varit lögn från början till slut - eller så är hon så sjuk att hon inte förstår faran. Hur som helst så vägrar jag ta ansvar för henne och vad hon gör eller inte gör, så jag hoppas att hon inte hör av sig igen. Tyvärr är det inte särskilt troligt, eftersom hon inte förstår bättre.

Hon skyllde till och med allt på mig. Påstod att jag mår dåligt och är utåtagerande mot henne. Ja, alla gör ju fel förutom hon. Hon har aldrig fel, gör aldrig fel. Men hon har ingen "fingertoppskänsla" heller, så hon kan aldrig "känna av" en situation och bilda sig en uppfattning utifrån känslor och intuition. Allt är svart eller vitt, och ord har precis den betydelse som bokstäverna säger. Jag är precis tvärt om, så jag har problem med att känna av för mycket. Det gör världen och människorna till extremt komplexa och svårgreppbara, och jag är livrädd att generalisera och skada någon eller upplevas respektlös.

Därför tar jag väl kanske extra illa vid mig av J's uttalanden och lögner. För mig känns det som att hon angriper och gör narr av hela min historia. Att ljuga om så allvarliga saker som hon gör, ger upphov till att andras bagage, sår och ärr blir än värre. Våra medmänniskor kanske inte tror på oss och våra berättelser, eftersom det finns de som ljugit ihop allt.

Jag har städat hela lägenheten idag medan jag har funderat, så något har jag i alla fall åstadkommit trots allt. Vad gör man inte för att trycka undan alla flashbacks.

J loggade in på MSN. Jag klarar inte av henne. Klarar inte av henne!!!

Mer graviditet och skit och jag tror bara mindre på det hon sagt till mig om sin historia.

Skrev att jag inte förstår hur hon tänker och vill inte bli indragen mer, för jag känner ansvar för det ev barnet som ska födas. Det är inte mitt ansvar egentligen, men eftersom ingen såg mig som barn så tänk om´det här barnet kommer leva i samma helvete. Tänk om ingen ser det barnet heller, pga att den enda som såg valde att blunda och titta bort. Men terapeuten har lovat att det inte är mitt fel om något händer barnet, och att det finns människor inom vården som kommer hjälpa.

Här följer min verbala styckning: