Jag är en idiot. Ville verkligen inte ta stesolid, så jag drog ut på det längre och längre. Till slut tog jag laxertabletter, så det blev priset för att jag fortfarande inte har lärt mig att TA MEDICINHELVETET I TID!

Terapeuten har knappt hunnit höra av sig idag heller, men det är förståeligt för hon har ju just gått ner i arbetstid och jag har svårt att föreställa mig att det går helt smärtfritt, särskilt när man har ett så komplext arbete.

Har fått svar från kommunen, och om det är som det låter så tror de sig kunna hjälpa mig. Frågan är om och hur jag skulle kunna klara av att ta emot hjälpen...

Om två veckor har jag varit på kvinnokliniken och ev fått en dom. Läkaren där är en av de mest humana läkare jag träffat, men jag tror inte att hon vill hjälpa mig med de fysiska skadorna förrän jag mår bättre psykiskt. Problemet är bara att jag inte kommer må bättre psykiskt förrän jag får hjälp med skadorna. Skulle hon säga JA så öppnar det för många, många saker. Då ska jag börja i ridterapi så snart som möjligt efter operationen, punkt. Jag önskar också av hela mitt hjärta att plastiken ska säga ja så att ärren blir lite uttonade eller att skärskadorna åtminstone ser ut som något annat... så jag slipper gå i längärmat när jag träffar mina sk föräldrar. Jag kommer aldrig kunna berätta för dem, så det är verkligen jobbigt att komma med undanflykter och bortförklaringar till varför man springer runt i långärmade tröjor på sommaren i 30-gradig värme. Och jag mår jättedåligt när det är varmt. Och det vore skönt att kunna bada på sommaren, för det kan jag inte nu. De 1 cm breda ärren på låren kommer jag ALDRIG att visa på en badstrand. Aldrig. Och hur ska jag kunna utbilda mig till ssk då man kommer öva på varandra och de kommer se mina ärr. De på armen bryr jag mig inte om lika mycket ur den synpunkten, men låren. Men problemet med armen kvarstår på sommaren då jag träffar mina sk föräldrar.

Mår så jävla dåligt. Vill bara skrika rakt ut. Men nu är jag lite lugnare med hjälp av stesoliden, så jag kan hålla tyst.

13 ½ timme kvar innan jag ska träffa terapeuten. Känns som en evighet. Önskar att jag orkade släppa ut kaninerna så att de fick röra på sig. Förut fick de vara ute hela dagarna, och nu har de inte varit ute på flera dagar. Jag missköter dem. Disken hopar sig över hela diskbänken och det är saker överallt. Jag håller på med så många saker att jag blir så virrig att jag inte klarar av att slutföra något av det. Sorgligt.

Hoppas att terapeuten har några nyheter att komma med imorgon. Bara att få ett namn på ST-läkaren som ska komma till enheten efter årsskiftet skulle betyda massor. Samtidigt som det känns som en katastrof att min älskade läkare som jag hade från början ska sluta helt på enheten. Men hon kommer stanna på enheten som inriktar sig mot min problematik - där jag inte är välkommen. Och inte heller vill vara eftersom de ratat mig ett flertal gånger. Men jag tror att jag kommer hamna där en dag i alla fall - dagen då min terapeut går i pension eller när jag är redo att prata i grupp om mina problem. Om jag kommer så långt.

Har ont i hela kroppen för att jag är så spänd. Vet inte om terapeuten placerat mig i kö för att få träffa en sjukgymnast. Jag kan inte, orkar inte och är livrädd för att blanda in en person inom vården till. Men vad har jag för val. Jag måste börja någonstans.