jag kommer få bära skadorna efter övergreppen i resten av mitt liv

känna smärtan varje dag

känna smutsen och äcklet varje minut

aldrig kunna vara med i en grupp

aldrig ha en chans att få ett liv värt att leva

alltid vara sjuk

aldrig utbilda mig eller ha ett jobb

aldrig kunna vara intim med en man även om jag skulle våga och vilja

så det blir ingen familj, barn, jobb

ingenting

och så "måste jag acceptera att det är såhär"

höll på att slå sönder dörröppnaren till ytterdörren på vägen tillbaka till terapeutens rum

folk stirrade som fan

kände "bordeline-blodet" pulsera i tinningarna

viljan att vråla rakt ut, slå på dörrfönstret med knytnäven så hårt jag kunde, dunka huvudet i betongväggen, skära upp både armar och lår och fortsätta till underlivet och skära bort alltihop, skrika till alla jävla människor som stod där och var "normala" eller åtminstone hjälpbara att de kan dra åt helvete, slå sönder min dator, dundra handväskan i trappen tills det bara var skit kvar av den och innehållet, osv.............

men nu ska jag inte göra sådant

nu ska jag vara SÅÅÅÅÅÅÅÅÅ jävla förstående och empatisk

förstå hennes situation och varför hon sa nej, bara svälja att hon jämförde mig med andra som har det värre än jag men som inte upplever någon smärta alls, och att jag bara är EN JÄVLA BARNAHORA TILL PSYKFALL!!!!!!!!

och så ska jag skriva tack-brev till henne för att visa på¨min JÄVLA "MOGNAD" och icke-borderline beteende

*SPYR*

"Hej *läkarens namn*,

Jag vill bara återigen tacka dig för att du tog dig tid att träffa mig. Vet inte om du hörde att jag sade det genom alla tårar när jag gick, så därför skriver jag det igen. Jag förstår att du har massor att göra och att det är svårt att frigöra tid, så jag är verkligen tacksam.

Jag vill be om ursäkt om du upplevde att jag var arg på dig eller inte respekterade ditt beslut. Jag är inte arg på dig och har aldrig varit det, och självklart förstår jag att du måste rätta dig efter de regler och riktlinjer som ni kommit överens om. De jag är besviken på är de som suttit på möten och skrivit ihop rekommendationer och lagar utan att ens träffa patienterna och lämna utrymme för lidande individer.

Undrar mer vad exakt du rekommenderar för att lindra skavet..? Jag kanske har köpt fel vaselin och använt fel trosskydd, och därför har det kanske inte hjälpt. Dessutom har jag så dålig ekonomi att jag inte direkt kan köpa allt möjligt och prova eller ens har råd att använda det så ofta som jag behöver, men det kanske går på högkostnadsskyddet..? Tänker att om man blir nekad försök till smärtlindring genom operation, så måste det gå att få hjälp som faller under högkostnadsskyddet. Där antar jag att sista utvägen är smärtstillande medicin, men det är inget jag vill ha. Innan jag började medicinera tog jag nämligen inte ens en huvudvärkstablett, så varje piller jag stoppar i mig känns jobbigt.

Jag vet inte om det framkommit riktigt, men jag vill tala om att jag inte litar på resultatet av undersökningen som gjordes under narkos. Och jag undrar om jag i fortsättningen får komma till dig för cellprovstagning, men under narkos då..? Tänker att jag måste ha lika stor rätt att bli undersökt och man tar prover som man gör på alla andra som inte har mitt ”bagage”. Och om/när den dagen kommer så kanske du kan passa på att göra nytt VUL och vad mer som undersöktes när jag var sövd. Det kan nog också vara bra med ett ”återbesök” ur svampsynpunkt, för jag tror att jag kommer få dras med det hela livet. Jag har köpt ”Intim-olja” på Apoteket så jag använder inte längre vanlig tvål när jag tvättar mig – allt för att försöka förebygga återkommande problem. Men jag tror att jag pga mitt fysiska utseende alltid har det väldigt ”tätt” och ”fuktigt” där nere, så jag tror att infektionen kommer att återkomma trots att jag fått Fluconazol i 6 mån. Det är bara min egna icke-vetenskapliga teori, men är kanske värt att kontrollera ändå.

Det är ju inget som ”brinner i knutarna” och jag vet och förstår ju riskerna med att bli sövd, så jag tänker att det får vänta i så fall så att man kan göra allt på en gång. Jag tyckte inte att det var så farligt jobbigt att bli sövd, utan jag var mest rädd att möta kvinnan som skulle undersöka mig. Men dig har jag ju redan träffat och det har gått bra trots allt, och jag har sett och känt att du är en bra person och det gör dig till en bra läkare i mina ögon.

För att till sist återknyta till i onsdags så… jag fick uppfattningen av att du förstår min smärta och vånda även om du till viss del är övertygad om att den är psykiskt betingad. Men jag tror ändå att du hade gett mig chansen att genomgå operationen om det bara varit upp till dig själv, för jag tror verkligen att du vill hjälpa mig och inser allvaret – både med min smärta och de problem det orsakar i mitt framtida liv. Men jag har inget annat val än att, precis som du och mina andra behandlare, acceptera att du och dina kollegor agerar enligt alla föreskrifter och råd. Jag har trots allt en misstanke om att om jag inte haft en historia fylld med övergrepp och/eller psykiatri så kanske beslutet hade varit annorlunda, men det kan egentligen ingen sia om. Utan det är som det är, eller kanske snarare blivit – 4 års hårt arbete med blod, svett och tårar utan egentliga framsteg. Jag klandrar inte dig, min terapeut eller ens min nuvarande läkare (som aldrig trott på något jag sagt) för någonting. Jag borde ha förstått bättre. Men det är inte lätt när alla dörrar stängs och bara en enda finns kvar – för hoppet är trots allt det sista som överger människan. Och jag vet att du vill mitt bästa, oavsett det ödesdigra beslutet.

Du får gärna svara på mina funderingar om/när du har tid och lust. Det är som sagt ingen brådska – jag är ju kvar här på samma ställe.

Passar på att önska dig en riktigt God Jul och Gott Nytt år (tidigt, jag vet, men jag vet ju hur upptagen du är) !

Vänliga hälsningar,

*mitt namn*

P.S

Om era direktiv eller åsikter förändras så förväntar jag mig att bli underrättad omgående så att jag får en chans till smärtlindring så snart som möjligt.

Har kontaktat Socialstyrelsen för att få klarhet i de regler och rekommendationer som du talade om i sådana här fall, samt frågan om att man som patient har rätt till lika vård i alla landsting.

Jag är också skyldig att informera Försäkringskassan om detta, eftersom det raserar 4 års terapeutiskt arbete – milstolpen och målet blev till en spark i magen istället – samt omöjliggör de aktiviteter som jag redan beviljats ersättning för i rehabiliteringssyfte. Dessutom påverkar ert beslut hela min framtid, eftersom jag måste lära mig leva med ett fysiskt funktionshinder som begränsar mig enormt mycket.

Jag kommer i framtiden även att meddela er om konsekvenserna av ert beslut att neka mig vård, så att förhoppningsvis ingen annan ska behöva leva ett liv i smärta som påverkar vardagen så mycket att det är ett funktionshinder. Så även om jag inte fick hjälp så hoppas jag att andra i framtiden skall få en chans till ett mer normalt liv.

Jag måste acceptera ert beslut, men jag måste inte och kan inte acceptera ett liv i smärta utan att ha fått chans till smärtlindring. Så nu kommer jag göra som andra ”normala” människor gör när de upplever sådan här stark smärta – inte utsätta mig för det. Jag får ge upp cykling, promenader och annat som ger upphov till skav. Du ska veta att jag är enormt smärttålig så när jag säger att jag har ont så har jag verkligen ont. När jag tänkt på detta så säger ren logik att mörkertalet inom detta område måste vara enormt, eftersom det är ett så känsligt ämne och en så känslig del av kroppen. Men en dag måste vi få hjälp med försök till smärtlindring som alla andra patientgrupper, och dessutom få chansen att känna att vi trivs med våra kroppar. Man kan till synes vara helt ”normalt skapt” och ändå ha besvär, så det är ingen ”tävling” om vem som har störst blygdläppar och därmed skulle lida mest av det. Jag vet att du tog upp liknande situationer, men bara med exempel som jag själv eller kvinnor med större blygdläppar. Om någon tror att alla med liknande problem törs söka hjälp, så är det naivt och inte alls verklighetsförankrat på något sätt."

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har idag lämnat in nycklarna till min slitna fallfärdiga lägenhet, så nu är jag utflyttad. Men fy fan vad ledsamt, grät när jag stängde dörren och låste för allra sista gången. Den må ha varit ful och skruttig, men perfekt läge, planlösning, stor mys...

Månaderna har gått. Jag har det så bra här i fjällen att tiden rusar iväg. Men det är skönt med tanke på det här "paus-året" pga Covid-19. Kan inte minnas när jag senast hade såhär lite panikångest och ångest. Ingen direkt stress över något. Nu är ja...

Det mesta har kört ihop sig. Men jag hoppas att det ordnar sig ändå till slut. Jag hade läkarsamtal och var mer eller mindre beredd på att få höra att jag är dum i huvet som tror att jag ska klara mig utan att fara till psyk en gång i veckan. Men l...

väntar fortfarande på offert från den "bästa" flyttfirman har handlat lite och skickat paket till mamma för hon fyller snart år gått riktig långpromenad med vovven så nu sover han gott på soffan känner mig så rastlös allt vara snurrar runt på...

allt bara snurrar kan inte förstå att jag ska flytta känns som jag bara hittar på kommer bli mer verkligt när jag får tillbaka nya kontraktet och bekräftelsen på uppsägningen och när själva flytten är bokad   ska på samtal idag har inge...