Jag har ridit!

JAG - har ridit!

JAG AV ALLA MÄNNISKOR - har ridit!

Först tänkte jag att "herregud, han kommer gå dit han själv vill", men saken är den att... vad skulle det spela för roll!

Hade en annan häst idag. Saknade min lille clown lite, men den här killen är ju lika underbar! Fick lära mig att sadla och tränsa, även om jag var skiträdd för att göra honom illa - precis som vanligt... Det "värsta" var att spänna sadergjorden... kunde se "inuti mitt huvud" hur jag mosade ihop tarmarna och alla organ på stackaren......... Hade fingrarna mellan den och killen av rädsla att dra åt för hårt.. Men det skulle jag inte ha... och jag fattar ju att det här handlar om ett stort djur som människor har ridit sedan urminnes tider, och borde överleva att ha mig som drar åt spännena och ha mig på ryggen. Det är bara så svårt att släppa den känslan. Men det hjälpte att se att han nästan började somna medan jag stod där och höll på...   

Gjorde några vändor på gårdsplanen.... en hel del konstiga svängar..... stackars killen blev väl helt förvirrad av att jag tryckte med fel ben när vi skulle svänga de första gångerna...    Men till slut slutade jag försöka tänka och då fick jag ihop koordinationen. Kom på att det ju är samma princip som när man står och ryktar och vill att hästen ska flytta sig åt sidan - då har jag lärt mig att sätta fingrarna och trycka till lätt, och då flyttar sig hästen därifrån. Så när jag trycker med ena benet så blir det samma sak - "gå åt andra hållet". Men jag tyckte att det var lite otäckt att dra i tyglarna, för jag vet ju inte hur det känns för honom. Men till slut insåg jag att jag var tvungen att lita på att jag inte gjorde honom illa.

Ridterapeuten hämtade sina hundar och så gick hon och jag red bakom henne. Först på vägen och sedan in på en liten skogsväg. Först när jag inte var tillräckligt uppmärksam så kom killen på att han ville gå hem, och gjorde en U-sväng. Det kanske låter helt sjukt, men jag tyckte att det var lite komiskt .... Var tvungen att samla ihop mig för att kunna skärpa mig så jag fick honom att vända åt rätt håll igen....

Efter ett tag kom jag in alltmer i rytmen och kunde känna av hur känslig killen var för hur jag gjorde med min kropp. Så jag tömde skallen och bara "var", och då kändes det så underbart att jag trodde att jag drömde..!!! Det rytmiska som nästan som masserade och mjukade upp min kropp som har varit så spänd i princip hela mitt liv... HERREGUD VAD UNDERBAAAAAAAAAART!!

Har ingen aning om hur länge jag red, men det kändes som 5 min... hade kunnat fortsätta hela dagen.......

Alltså.... det känns SÅ STORT... att... det går inte att greppa! Det går inte att förstå och ta in! Overkligt.

Och jag känner mig SÅ TRYGG med hästarna, och jag vet ju inte hur det kommer sig. Alla spärrar liksom släpper, och jag har levt hela mitt liv med en enda sak som verktyg för min överlevnad - KONTROLL. Och nu släpper jag bara all kontroll, och det är första gången i hela mitt liv.

Och om man tänker på på vilket sätt jag gör det på - att umgås med djur på 500kg som jag aldrig varit i närheten av förut - ja... jag vet ärligt talat inte vad jag ska säga..... Jag kan inte förklara det.

Blir så oerhört berörd av hästarna. Att bara stå och luta huvudet och andas in lukten, känna den fysiska värmen, känna att det svarta hålet i mitt hjärta fylls på med äkta kärlek, trösten som jag aldrig fick som barn, sorgen över hur dåligt jag mått i hela mitt liv, frustrationen över att jag inte vågat och kunnat göra det här tidigare..... och att se in i hästens ögon... för mig känns det som om mitt hjärta brister av all den kärlek och värme jag känner. Blir gråtfärdig av att bara stå där. Insupa så mycket jag bara kan. Som en bortirrad människa i en öken som håller på att dö av törst, och så kommer någon med en hel tunna färskt och kallt vatten.

Det här passar mig bättre än något annat. Ridterapeuten är en underbar människa och bra person på alla sätt och vis. Hennes personlighet passar mig precis! Och hon vet precis vad hon gör. Jag märker efter varje gång att allt är noga planerat och uttänkt, men det är inget jag ens tänker på när jag är där. Hon börjar lite försiktigt, sen bygger hon upp mitt självförtroende, och när jag tror mig om att klara sitiuationen så tar hon ett steg till med mig. Och det gör att JAG MÅR SÅ DJÄVULSKT BRA!!! Önskar att hon kunde förstå och känna om så bara en bråkdel av hur fantastisk hon är!

....och nu är det en hel vecka innan jag får hälsa på sötnosarna igen........... vet att det låter knäppt, men det jag får av ridterapeuten och hästarna är ovärderligt, för jag känner mig till och med lite mer social när jag varit där. För att inte tala om hur BRA jag mår!

Har fortfarande svårt att ta komplimanger... tycker det är jättejobbigt... för det är lättare att ta emot kritik...... förmodligen för att jag är så självkritisk och hatar mig själv....... Så som idag, första gången jag rider, och hon säger att jag sitter bra och avslappnat och inte ser ut som en nybörjare.... ja, då vet jag inte vad jag ska säga...... skulle jag ta in det så skulle jag börja storgråta.... för det är så jobbigt att höra bra saker om mig................ Min enda "talang" har alltid varit att jag kan hacka ner på mig själv, och jag kan få allas ord att bli negativa på ett eller annat sätt..... men hon är så ärlig och öppen. Så det blir bara "ERROR" i skallen på mig, och jag kan inte ens säga tack.

Något som jag verkligen måste bli bättre på är att hoppa av hästen, för det funkar liksom inte... Jag känner mig baktung när jag kastar över högerbenet och då tror jag att jag ska ramla av och bli en enda hög. Det skulle vara ok för mig, men jag är rädd att jag ska skrämma eller skada hästen. Ridterapeuten visade idag hur jag skulle hålla händerna på sadeln, men problemet var att snön på mina vantar mot den "halkiga" sadeln gjorde att jag bara gled. Fick inget tag alls. Sen tror jag att det kanske skulle hjälpa dels om jag visste hur långt det är ner till marken när jag hänger där med båda benen, och dels se hur någon annan hoppar av.

Älskar verkligen hästarna, och - ja, jag vet, jag känner allt SÅ starkt att det blir såhär - jag älskar ridterapeuten. Jag vet, det är en relativt ny kontakt, men det känns så ÄKTA. Så så är det. ♥

........förlåt mig.................

 

jossan

26 februari 2010 18:40

JAG SA JU DET!!!! UNDERBART....!GRATTIS!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har idag lämnat in nycklarna till min slitna fallfärdiga lägenhet, så nu är jag utflyttad. Men fy fan vad ledsamt, grät när jag stängde dörren och låste för allra sista gången. Den må ha varit ful och skruttig, men perfekt läge, planlösning, stor mys...

Månaderna har gått. Jag har det så bra här i fjällen att tiden rusar iväg. Men det är skönt med tanke på det här "paus-året" pga Covid-19. Kan inte minnas när jag senast hade såhär lite panikångest och ångest. Ingen direkt stress över något. Nu är ja...

Det mesta har kört ihop sig. Men jag hoppas att det ordnar sig ändå till slut. Jag hade läkarsamtal och var mer eller mindre beredd på att få höra att jag är dum i huvet som tror att jag ska klara mig utan att fara till psyk en gång i veckan. Men l...

väntar fortfarande på offert från den "bästa" flyttfirman har handlat lite och skickat paket till mamma för hon fyller snart år gått riktig långpromenad med vovven så nu sover han gott på soffan känner mig så rastlös allt vara snurrar runt på...

allt bara snurrar kan inte förstå att jag ska flytta känns som jag bara hittar på kommer bli mer verkligt när jag får tillbaka nya kontraktet och bekräftelsen på uppsägningen och när själva flytten är bokad   ska på samtal idag har inge...