kan inte andas

sitter och skriver mail till min äs-t

skrev en studn först och skulle komma till det viktioga

sen satt jag där över en timme innan resten av orden kom

nu har det gått en halvtimme och jag har fortfarande inte kunnat trycka på sänd

jag skäms och är så rädd

så jävla rädd

skäms ihjäl

ska jag verkligen skicka mailet

hade hellre skrivit en lapp och lämnat när jag går därifrån på fredag

det ä'r bara så långt tills dess

och jag har aldrig lämnat en livsavgörande lapp till någom som jag inte rört vid

jag vet inte men jag behöver mer än att se att det är ok¨

behöver få känna det också

att det är på riktigt

men nu går inte det

3 port mat och 2 glassar. Inte normalt. Inte bra.

Jag klarar inte ens att hantera en måltid per dag trots att jag har portionerna färdiga. Gör mig så ledsen. Och arg.

Har bara plockat iordning lite av kaoset här ikväll. Det är allt.

Funderar på att maila min äs-t och tala om hur det är. Han ser det ju inte förrän på måndag, men det kanske hjälper i alla fall. Jag vet inte. Får se. Hela jag skakar av ångest. Har inga pengar att köpa laxtab för så efter flytten är det kört - om inte läkaren skriver ut det. Men då kommer jag säkerligen få fara till ÄS varje dag för att få dem, för jag vet ju att jag inte klarar av att ha dem hemma.

..och det är sådant här som så många inom vården blir chockerade av - att man som patient "lurar sitt destruktva jag" och talar om att "jag kommer missbruka det här förtroendet, så därför vill jag inte ha det"......

.....vill bara att flytten ska vara över... vet inte hur mycket mer jag orkar om jag ska vara riktigt ärlig......

Har som överslagshandling börjat leta upp gamla "klasskompisar" på FB.... Kan ingenting om hur man gör så det är "spännande"................ Man skäms ju en hel del när man bara har ett par "vänner"... och..... jag tror inte att de jag tänkt skicka förfrågan till kommer att tacka ja om jag inte har några andra "vänner"............. för det är några av personalen på psyk...... som jag ju inte har ett endaste dugg att göra med längre.... men det skulle kännas fint att "ha dem med på ett hörn" under resten av min resa... och förhoppningsvis följa mig tills jag är friskförklarad......... De är de enda som VET OM min historia och bemöter mig som människa..... (min fd kursare räknar jag inte in bland dem.......)

Fint... nu har jag mosat i mig en klase vindruvor också.........

Snart är i alla fall ESC över....... Hoppas att det går bra för Eric.. Han hade ingen fullträff ikväll... tror att han var nervös...... Såg framtädandet i semifinalen och innan glaset hade exploderat så var han stirrig och skitnervös.... Skulle jag också vara om det bara funkat en endaste gång på repet inför livesändningen......

Ska jag vara ärlig så tror jag att Storbritannien kommer vinna..... och jag gillar Ukraina... Vinner de där röda barbiedockorna med sina läppstift och hårspraysförgiftade frisyrar från... ja, vad det nu är för land.... så vet jag inte vad jag gör...... Då skiter jag fullständigt i följande tävlingar... som jag gjort de sista åren........ Såg bara när Manboy förlorade och då lade jag ner allt...

Har hunnit filosofera en hel del ikväll...... och kommit fram till att... hela mitt liv har handlat om överlevnad..... aldrig vad jag VILL...... bara överlevnad....... Det får mig att må så illa så jag nästan kräks.............

fanfanfan.....

Var och köpte glass i sjukhuskiosken. Mötte en gammal tant på vägen hem. Hon hade ingen aning om var hon skulle och det fanns ingen att fråga. Jag vet var kliniken låg förut men den är flyttad nu - och utspridd på tre jävla ställen. Det fanns en liten pyttekarta där hon stod och inte gick det att utläsa något från den! Sa att hon kanske kunde gå till kiosken och fråga där, och kvinnan suckade och pustade och sa att hon sprungit runt överallt och hade så ont i sina knän. Jag tänkte vända och gå och titta själv, men eftersom jag inte visste vilket ställe hon skulle till så kände jag att det var bäst om hon var med. Inte fanns det någon rullstol i närheten heller. Så jag började följa henne, men då blev hon sådär "stolt" och sa att hon klarar sig själv. Frågade om hon var säker på det och att jag inte ville att hon skulle gå ensam i kulvertarna med sådan smärta i benen. Hon sa "jaaaaadå", och "du vet ju i alla fall vart du ska"....... Kände att hon inte var nöjd med mitt försök till hjälp... men vad fan skulle jag göra...... Blir så in i helvete förbannad på den OBEFINTLIGA informationen!! JÄVLA LANDSTING!!! De kan hyra in läkare och gud vet vad och kosta på massor på SKIT, men de kan inte ens ha någon information för sina patienter!

Jaja... måste släppa det.. Har packat det sista i mitt sovrum och använt upp alla kartonger. Ska slänga det sista i förrådet nu snart. Sen blir det städa av.

Mina föräldrar kommer sent imorgon kväll..........

Det var klockslaget då jag var klar med ALLA SKÅP OCH GARDEROBER! Har skrubbat allt med skursvamp och torkat efter x antal ggr med våt trasa. Så nu jävlar är det RENT! När jag trodde att jag var klar så råkade jag nudda "sargen" eller vad den nu heter.. den där "kanten" längst ner på köksskåp osv.... Och det visade sig att den SKA vara mörkbrun... inte "melerad" som jag trott....... Höll på att SPY så jag var tvungen att ta reda på det........

Har två kartonger som jag ska packa - den ena med mina mediciner och "livsviktig kontorsutrustning", och den andra med något som jag inte vet än. Helt sanslöst egentligen - jag har så gott som hela min lägenhet nerpackad och står staplad i förrådet!

Inatt när jag inte kunde sova och bara grät så mailade jag min t. Skrev precis som jag kände och tänkte. Insåg när jag vaknade att det blev en lång text som jag inte mindes... men som var full av allt det jag kände. Kanske var bra att vara så nerdrogad av nattmediciner att jag kunde uttrycka mig helt fritt...

Förvånande nog har min t svarat - hon som alltid är så upptagen.... och hon har erbjudit mig en extratid i em. Men jag måste ju fortsätta greja här hemma efter gårdagens totala härdsmälta. Jag hinner inte träffa henne, det är bara så. Och ärligt talat så vet jag inte om jag vill det när jag är såhär ledsen... för som jag sa till min ÄS-t så vet ingen om eller förstår att man är ledsen och sårad så länge man inte gråter.....

Naturligtvis ber min t om ursäkt i mailet och skriver att något måste ha blivit väldigt fel när vi pratatde igår (jasså, tycker du??!??!!!). Jag i min utmattning och medicindimma skrev några punkter i mailet till henne, och en av dem var "Vad fan tänker du med när du har en tjej med PTSD som patient och sitter och poängterar att den nya behandlaren är MANLIGMANLIGMANLIG?? Har du fullständigt tappat vettet?????".......... Censurerade bort "förtjust"/"förälskad" osv...

Jag vet, man skriver ändå inte så, inte ens till en terapeut som sitter och talar om en ev kärleksrelation mellan patient och behandlare... men nu blev det så..... Det var heller egentligen inte meningen att skriva att hon är "kall som en isglass", "jag orkar inte vända andra kinden till längre", osv.......

MEN - just nu skiter jag i det. Försöker bara sätta stopp. Fokusera på det som måste göras för att jag ska kunna flytta.

..........måste bara sluta gråta...................

Varit hos min t... Pratade om hur det går på ÄS.......... att jag är nervös för att få en utskällning av gammal vana... men att det går över och jag känner mig så trygg med terapeuten och platsen.... Sen sa min t saker som jag aldrig trott att hon någonsin skulle säga..........

Min t: - Jag ser och hör minsann att du är lite förtjust i honom!   

Jag:    ???

Min t: - Det blir ju ofta så att man blir lite småförtjust och förälskad, men det är ingen fara, han kan ta det. Han vet om att det blir så, och det kommer ju inte bli något mellan er.    

Jag: - Vad menar du...?   

Min t: - Vi blir alla förtjusta i olika människor. Jag kan blir förtjust i någon trots att jag är gift, för det betyder ju att inte att det kommer leda någonstans.   

Jag: - Som jag sa, det som gör att det känns tryggt och överhuvudtaget gör det möjligt för mig att sitta och prata med en man är att jag ser honom som en MÄNNISKA, inte just "en man"...   

Min t: - Ja, jag vet att du har svårt att se det på något annat sätt, att du inte kan det just nu, men det kommer!   

Jag: - Om jag överhuvudtaget skulle TÄNKA på att det var en man som jag satt ensam i ett rum med så skulle få panik, och skulle jag tänka SÅ som du säger om honom så skulle jag aldrig gå dit!!   

Min t: - Nej, jag vet att du säger så, för att du känner attt du måste säga så. Men jag har ju sett dig förut när du pratat om personalen på avdelningen.  

Jag: - Jag skulle ALDRIG kunna tänka på någon av de killar eller män på det sättet, för då skulle jag ADLRIG pratat med dem från början!!!!   

Min t: - Tänk inte på det, det är normalt att bli erotiskt intresserad och att tankarna flyger iväg.   

  Jag: - Alltså, jag skulle ALDRIG kunna bli intresserad av någon som jag är i beroendeställning till och som har tillgång till hela min jävla journal!! Jag trodde att jag var på den säkra sidan när jag tackade ja till att prova en manlig terapeut eftersom han är mer än 20 år äldre än jag      

Min t: - Ja, men han är ju en man och du är ju en kvinna. Det går inte att ändra på det.   

Jag: - Om det är något som han betyder för mig mer än en trygghet, tröst och värme som MÄNNISKA, så skulle det vara att jag önskade att ha fått ha honom som PAPPA, för jag tror att han skulle vara eller är en väldigt bra pappa!     

Min t: - Du ser, du har tänkt på honom som man.   

Jag: - Ja, det är väl ganska svårt att undgå när man ska träffa någon som det enda man vet något om är att han är en man. Men jag blir inte "kär" i en "pappa", och som är över 50 år!!!   

Min t: - Oroa dig inte över det, han är en vuxen man och har jobbat med det här länge, så han är van.    

Jag:     

HELVETES JÄVLA SKIT!!!!! HADE ALDRIG GÅTT DIT OM JAG VETAT ATT HELA VÄRLDEN FÖRVÄNTAR SIG ATT JAG SKA BLI KÄR, FÖRÄLSKAD, TÄNKA SNUSKTANKAR, OM HONOM!!!!!!!!!!!

är så jävla ledsen så jag dör

"erotiskt intresserad"??????????? är hon dum i huvudet eller???!?!???!?

Vad fan ska jag göra nu?? Släppa det här (vilket jag vill göra), eller ska jag låta det här förstöra allt och hoppa av hela skiten........... JAG TÄNKER INTE MÖTA EN MASSA MÄNNISKOR SOM TROR ATT JAG VILL HOPPA I SÄNG MED MIN 50-ÅRIGE TERAPEUT!!!!!!!!!! DÅ DÖR JAG HELLRE!!!

INGEN JÄVEL RÖR MIG!!

INGEN!!!!!!!!!!!

ÄR HON SJÄLV INTRESSERAD AV HONOM ELLER??? VAD FAN ÄR DET FÖR FEL I HUVUDET PÅ HENNE??????

For till ÄS. Var nervös så jag trodde att jag skulle tuppa av. Han kom och sa hej och jag undrade hur det här skulle gå. Kommer in i rummet. Dörren stängs. Och luften gick ur mig fullständigt. Jag släppte nästan allt. Berättade saker, sa saker som jag aldrig tänkt säga. Saker som jag funderat över hur jag ska göra med på ÄS. Men det bara rinner ur mig som ett vattenfall. Berättade att jag varit nära att vråla rakt ut när jag gick till bussen förra veckan... för att han är för snäll... så snäll så att det gör ont, och jag har inte gjort något för att förtjäna det..... Han log sitt varma leende.. och sa att "Men Maria, alla har ett värde. Du också."

Gissa om jag bölade.... men log samtidigt.. Förklarade att jag har en sjuk försvarsmekanism... att jag ler när något är riktigt jobbigt som för att skona både mig själv och den jag pratar med... Berättade att jag inte törs gråta.. att om jag släpper taget där så tar jag mig inte hem..... Han frågade mig.. "Är du så ledsen Maria"....... Mer tårar......... han förstod..... Jag envisades med att svälja allt, INTE gråta... och så säger människan att "Man får gråta här. Du får gråta här"..... Ännu mer tårar............... "Är du rädd för att gråta, Maria"........ Med våta kinder svarade jag ja och såg honom rakt in i ögonen.......

Det gjorde SÅ JÄVLA ONT........... Jag SER och jag KÄNNER hans välvilja..... och det skär i mig så jag inte kan andas.......... för den är äkta...... Inget citerat terapisnack där inte............ Och det skrämmer skiten ur mig...... samtidigt som det värmer ända längst in i mitt hjärta................

Vill bara krama honom när jag går....... ett futtigt tack i ord räcker inte långt......... men... jag ska ju inte............. Det... gör också ont......

Kom hem och kastade på mig ridkläder. Vid det här laget hade det blivit ganska varmt ute.... så jag blev genomsvett med mina regnbyxor och min tunga ryggsäck... Kom till stallet och fick välja häst - igen. Den äldre kvinnan fick ta den största hästen som jag hade tänkt välja, och S fick jag inte ta för "en man" var tvungen att rida honom för att han "är så stark"....... men det är fan jag också.. och allt är inte kroppsstyrka.... *muttrar* Så jag fick H igen. Har inget emot honom alls, jag vill bara "vandra runt" och liksom lära mig ALLA hästar. Självklart skulle vi öva på att sitta ner i trav - precis som alla andra gånger då jag haft P eller H som är svårast att sitta ner på..... P är värre än en puckelpist och H travar i otakt så man blir lite "förvirrad"... Efter att alla skumpat fram ett tag så fick vi ÄNTLIGEN släppa stigbyglarna och rida utan dem. MYCKET lättare! Benen bara hänger och ger balans och det är SÅ MYCKET LÄTTARE att förstå rörelserna då! Sen tillbaka med stigbyglarna och göra samma sak. Kan någon förklara för mig VARFÖR jag lyfter händerna när jag lutar mig bakåt???

Sen fick vi rida lätt på fyrkanten och släppa på tygeln. Jag ÄLSKAR det! Vi skulle bara hålla i så lite som möjligt, så hela tygeln skulle hänga. Jag ville släppa taget och lyfta armarna och "flyga fram".... men gjorde inte det i fall om att någon skulle tycka att jag stilade........... Saken är ju den att när man har en häst som man är så trygg med så vill man passa på... bara NJUTA!  Men... en annan gång kanske.. Var intressant att se vilka som höll balansen genom att hänga i tyglarna. Hade ingen aning om att någon av de andra gjorde det. Jag är ju så rädd att vara för hårdhänt, så det går emot min natur. Jag får istället höra "Maria, KORTA tyglarna!!!"... "Maria, du har alldeles för långa tyglar!"....... "Korta tyglarna så att du får upp hans huvud i rätt position"........... Hoppas att de andra inte ser hur jag rider.. så som jag inte ser någon annan.... för jag vill inte verka som någon besserwisser............ Gissar att de andra inte kan korta tyglarna medan de rider lätt.....

Skyndade mig att borsta H, för jag såg att han var kissenödig. Var beredd på att gå till busshållsplatsen, men den där tysta läkarkillen hade bil och frågade om jag ville åka med. Satt fram med honom och tänkte att nu jävlar ska jag få honom att prata.... men han sa väl tre ord på hela vägen....................

Har spenderat resten av kvällen med en ensam mamma i telefon.... Pappa har varit i Göteborg med jobbet, och på vägen hem blev de strandsatta ute i urskogen söder om Skövde.... Båda var hysteriska. Är glad att jag inte PRATADE med pappa..... Han har inte kommit hem än... och skulle ha kommit hem vid åttasnåret ikväll..............

Skrivit i min känslodagbok.... berättade att jag börjat med det när jag var på ÄS idag......... Han blev såklart genast intresserad... sa att vi kan prata om det nästa gång... och så fick jag en extratid nästa fredag......... Känns djävulskt skönt..... hoppas bara att mina föräldrar har farit hem då.................. men jag tvivlar på det.

Gud vilken "snabb" uppdatering det här blev då..........   

Godnatt...

Straxt före kl 12 börjar dagens maraton. Fara till ÄS, fara hem, kasta i sig något ätbart för att kunna stå på benen samtidigt som man byter om, springa till bussen, stressa för att byta buss och komma till stallet. Sen ska man hem. Ta sig x antal km till närmsta busshållsplats och se hur lång tid det tar innan bussen kommer......... Hem. Och dö i soffan framför tv:n.

Men det här är sista onsdagen som det blir såhär. Nästa vecka är ÄS inställt pga flytten, och veckan därefter så kan jag snabbt och lätt bara ta cykeln dit från min nya lägenhet. Ingen brådska. Måste däremot tajma in bussar för att träffa min t... om hon nu vill träffa mig fortsättningsvis..........

Orkar inte bry mig just nu. Faktiskt. Har 1000 andra saker att tänka på.

Hinner jag alla måsten idag så är det betydligt lugnare sen. En fin morot...

Var så slut så jag somnade ifrån datorn igår. Vaknade mitt i natten och såg att den stod i energisparläge. Smällde igen skärmen, vände på mig och sov vidare.

.....är så nervös inför ÄS........... har inte klarat målet som vi satte upp........... vad ska jag säga....??? jag vet att han inte kommer skälla på mig, och det gör nästan saken än värre........ finns inget värre än att sitta mitt emot en människa som tittar på en och utstrålar värme....................... det skär sönder mitt hjärta.

......jag är så jävla dåååååååålig på allt................. kan inte ens äta lunch....... jag är störd i huvudet..................... borde avrättas.......... hade jag inte tackat nej till.......................