Det är precis som min ÄS-t säger; jag kommer aldrig kunna få mina föräldrar att växa upp. Aldrig. Men hur släpper man taget - och förhoppningen om att det ska ske.

Har just pratat med mamma i telefon. De skaffade internetbanken för någon månad sedan. De passade på medan jag var hemma, för jag  skulle "lära dem hur man gör" - självklart. Och nu ringer mamma till mig varje gång hon ska göra en överföring eller betala en faktura. Hon hoppar fritt mellan raderna och säger att det "blir fel" och frågar vad hon ska göra. Jag förklarar att jag inte vet det, eftersom jag inte är där och ber henne - så samlat och lugnt jag kan - att gå uppifrån och ner, rad för rad. Ber henne försöka ta det lugnt och tänka logiskt. Det fungerar först, men så flippar hon ur totalt. Alltid samma sak. Hon klickar överallt, skriver allt möjligt överallt, och så bryter hon ihop när hon får felmeddelande på slutet. Och då ska jag hoppa in och tala om vad hon gjort för fel och hur hon rättar till det - mitt i allt hennes "men vad ÄR det här", suckar och hennes tårdarrande röst. Jag gör så gott jag kan. Jag GÖR DET. Men det räcker inte. Det räcker aldrig. Och så säger hon att hon "inte orkar mer", börjar gråta, och sen hoppar hon in i offerrollen. Skulden, för att det blir fel, för hennes sjukdom, ja allt, läggs på mig. För att jag inte kan hjälpa henne - 100 mil bort. Och hennes son bor 1,5 mil bort. Men ingen av mina föräldrar litar på honom ett endaste skit. Så självklart frågar de inte honom. Däremot ska han få med av den goda kakan - alltid. Och jag ska snällt sitta bredvid och bara vara tyst, och ta reda på skiten som blir. Varför ska jag alltid - ALLTID - vara den som slängs i ett hörn som en skitig gammal illaluktande trasa som man bara använder när man behöver. Och min bror, han är lika stor, allsmäktig och viktig som gud själv. Han får kakan, äter den, OCH har den kvar. Alltid. Och då ska "vi andra dödliga" dra oss undan och lämna plats till honom. Och efteråt städa upp röran. Fattas bara att man ska få order om att tugga maten åt honom också...

Nä, nu tänker jag inte prata med min sk "mamma" i telefon. Jag skiter fullständigt i om hon ringer. Tänker inte svara. Hon har inte ensamrätt att vara ledsen, trött, uppgiven, osv.

Hur ska man kunna acceptera att ens FÖRÄLDRAR är som BARN och kommer så att förbli? Hur släpper man taget om hoppet att kunna få dem att växa upp någon gång? Hur lever man med vetskapen och samvetet hur jävla illa ställt det är hos och med dem? Och att det INTE är mitt ansvar att ordna allt, "jämna vägen" och den katastrof som varit ständigt analkande sedan jag var barn? Hur mycket eller lite klarar man av att finnas där eller inte finnas där - som medmänniska?

Skit. Bara SKIT!

Nu tänker jag bädda ner mig framför en film. Stesolid, film och bolltäcke. Och de eviga tårarna och ensamheten.....

 

Trolltyg

9 augusti 2011 19:06

Hej skrotan... Jag känner igen det där VÄLDIGT MYCKET, och sanningen är tyvärr, oftast att det är kört. Dom har levt i det här så länge, din mamma likaså min är ordentliga offerkoftor som kräver att deras barn ska ta ansvar över dom och fixa allt.. Det är fel, så jävla fel och egoistiskt.

För bara någon dag sedan så ringde min sk. moder, har inte pratat med henne på hela sommaren. Och precis som vanligt så var det såååå synd om henne, och nu var det illa, för hon har ju kanske cancer :O Och grejen är att läkarna inte alls har hittat någon tumör, endast en liten knuta som opererades bort..
Jag ville testa hennes reaktion, och berättade att JAG ska på skiktröntgen, och att JAG kan ha en tumör i hjärnan. Ingen som helst respons där inte. Så nej, jag vägrar lägga ner energi på en människa som inte förtjänar det. Det spelar ingen roll om det är ens kött och blod.

Det är bra om du försöker att begränsa dessa samtal, och på sikt jobba för att bli fri ansvaret som inte är ditt, har aldrig varit det. Jag vet också hur jäkla svårt det är att gränsa gentemot sina föräldrar...

Be strong finaste du och en BAMSEKRAM!!!
Jisses vilken lång kommentar jag fick ihop idag då...hehehe!!! PÖSS!!

http://trolltygensgalenskap.bloggplatsen.se

Maria

9 augusti 2011 23:25

Hej mitt finaste trolltyg!
Ja, de säger det till mig - att det aldrig kommer bli annorlunda. Så det vore bättre om jag slutade lägga ner en massa energi på att försöka förändra något. Fick frågan om varför jag inte berättat att jag lider av ätstörning, eftersom anhörigstöd är så viktigt. Jag sa som det var; om jag berättar det så gör mina sk föräldrar sig till offer då också. "Det är vårt fel, vi har varit så dåliga föräldrar", osv... och när jag var inlagd, ja då trodde jag (eller snarare ville tro..) att de tänkte att de inte behövde oroa sig för mig. Men när jag var där över sommaren sen så fick jag höra att det hade varit sååå jobbigt för dem och de hade inte sovit en blund en endaste natt. Med andra ord - det var mitt fel också.
Tror att det skulle vara en liiite lättare sits om inte mamma hade fått MS. Pappa är ju noll stöd och min bror vill inget veta, så jag är allt min mamma har. Min ÄS-t har sagt till mig att min mamma ju är vuxen och får sköta sig och sitt och söka hjälp om hon behöver det. Jag vet ju att det är så, men samtidigt så funkar det inte så i vår sk "familj" - så länge man kan stå upp så ber man inte om hjälp.

Det som gör mig mest förbannad är att min mamma alltid säger att "familjen står och faller med henne". Men det är JAG som alltid hållit ihop skiten. ALLTID. Jag behöver inte ha något beröm för det, men det vore skönt om jag någon gång fick någon form av bekräftelse av mina sk föräldrar. Men jag söker det på andra ställen, av andra, mer och mer. Det ekar bara tomt i min familj, så varför ens försöka.
Jag brukar tänka att.. blod inte alls behöver vara tjockare än vatten...

Aaaaahh.. jag vet bara inte hur jag ska kunna leva med mig själv, med samvetet...

Ja du, nu fick jag ihop ett långt svar! ;)

PÖZZ Å KRAM! ;P

 

ELINA

9 augusti 2011 19:20

älskade vän.... sänder en bamse kram till dig gumman. tänker på dig! saknar dig! o sorry för meddelandet i dag...men lova är snabbare än jag. fattar inte hur hon kan vara så teknikst begåvad!?? kanske hon kan fixa dina föräldrars bankärenden också inom snart framtid om hon ska fortsätta så här?? =) kram finaste...

Maria

9 augusti 2011 23:30

Vet du vännen, jag tycker bara att det är roligt om jag ska vara ärlig..! :)
Skönt att Lova kanske kan hjälpa mig och ta över bankärendena inom en snar framtid!! Hon har säkert en teknolog inuti sig som bara väntar på att få växa upp och komma fram och sitta där på mattelaborationen på universitetet och leka i Linux med Matlab!!! :P

BAMSEKRAM!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har idag lämnat in nycklarna till min slitna fallfärdiga lägenhet, så nu är jag utflyttad. Men fy fan vad ledsamt, grät när jag stängde dörren och låste för allra sista gången. Den må ha varit ful och skruttig, men perfekt läge, planlösning, stor mys...

Månaderna har gått. Jag har det så bra här i fjällen att tiden rusar iväg. Men det är skönt med tanke på det här "paus-året" pga Covid-19. Kan inte minnas när jag senast hade såhär lite panikångest och ångest. Ingen direkt stress över något. Nu är ja...

Det mesta har kört ihop sig. Men jag hoppas att det ordnar sig ändå till slut. Jag hade läkarsamtal och var mer eller mindre beredd på att få höra att jag är dum i huvet som tror att jag ska klara mig utan att fara till psyk en gång i veckan. Men l...

väntar fortfarande på offert från den "bästa" flyttfirman har handlat lite och skickat paket till mamma för hon fyller snart år gått riktig långpromenad med vovven så nu sover han gott på soffan känner mig så rastlös allt vara snurrar runt på...

allt bara snurrar kan inte förstå att jag ska flytta känns som jag bara hittar på kommer bli mer verkligt när jag får tillbaka nya kontraktet och bekräftelsen på uppsägningen och när själva flytten är bokad   ska på samtal idag har inge...