Tog en liten promenad igår kväll, bara några minuter. Behövde få LUFT efter att ha legat till sängs så länge. Idag låg jag kvar länge i sängen. Är fortfarande trött, ledsen och mår piss. Terapeuten sa igår på telefon att vi skulle höras idag, men jag är den enda som hört av mig. Men hon har väl fullt upp. Gick och skulle handla på em, men allt blev bara misslyckat. Gick in på apoteket först. Skulle köpa vitaminer bl.a - och öronproppar inför konserten... har aldrig varit på riktig konsert förut så jag vet inte hur högt ljud det kommer vara... Fint... nästan 30 år och aldrig varit på konsert... mitt PO som är 64 år vet 100ggr mer än jag...

I alla fall; gick in på apoteket och var lättad över att det bara var några få andra där. Men så vet jag hur de är, personalen. Kliver man in där med minsta tecken på tvekan så är man som en liten mus på ett öppet fält, och de attackerar som hökar. Först gick det bra. Hittade vitaminerna direkt. Tog sikte på hyllan så snart jag kom innanför dörren, gick sakta men bestämt och lokaliserade vitaminerna jag skulle ha innan jag kom fram till hyllan. Ok så långt. Sen skulle jag ha nässpray, eftersom min läkare fortfarande inte klarat av att skriva ut Rinexin i vuxendos. Hittade det också på samma sätt som vitaminerna. Och så gick jag mot öronpropparna. Såg att flera ur personalen stod och tittade på mig som hökar innan de anfaller. Så jag gick fram, men tvekade en tiondels sekund över vilka öronproppar jag skulle välja - är inte så j*vla snyggt att sitta på konsert med en världskänd artist och med knallgula öronproppar, så jag ville ha hudfärgade. Stod bara och tittade om det fanns olika storlekar, eftersom jag är liten som ett barn. Då attackerade de. En äldre kvinna i personalen som stirrat på mig sedan jag kom in rusade fram till mig och frågade om jag behövde hjälp. Jag sa nej. Hon frågade igen och om jag visste vad jag letade efter. Tackade nej till hjälp en andra gång. Men hon gav sig inte, frågade igen och "vet du vilka du använt förut". Jag bröt ihop och såg bara trevlig ut och jag tror att hon backade när hon såg att det knöt sig i magen på mig och tårarna började komma. Sen tog jag bara några och glömde köpa fluortabletter. Var tvungen att komma ut därifrån FORT. Sen var allt förstört.

När jag tänker på det nu så önskar jag att jag hade vänt mig om och spänt ögonen i henne och sagt något i stil med att "jag förstår att du försöker vara vänlig och hjälpsam, men jag är vuxen och vill titta själv och om jag behöver ha hjälp så säger jag till". Men det är sådant jag aldrig får ur mig. Och sådant här händer bara på apotek. Sist var jag inne på ett annat apotek på andra sidan stan. Skulle ha nässpray då också, och den hyllan var längst inne i lokalen. På vägen dit frågade en personal om jag behövde hjälp. Jag vände mig om och sa nej tack, men tre steg senare - vilket alltså handlade om SEKUNDER - så frågar nästa om jag behöver hjälp.

Det är bl.a det här som gör att jag har så djävulskt svårt för att bara gå in apotek och än mindre kunna hämta ut min egen receptbelagda medicin. Vad ska man göra när ett NEJ inte tas emot som ett nej - ens av utbildade personer som arbetar med läkemedel och vet mer än "medelsvensson" om människors problem och sjukdomar.

Skulle köpa något ätbart efter det, men jag var som en söndersliten liten ynklig mus och glömde det mesta trots att jag hade en lista med mig. I kassan hälsade inte ens kassörskan på mig. Men jag hade inte mina "vuxenglasögon" på mig så det kanske var därför. Hon skulle nog inte ha gissat att jag var äldre än hon. Hon såg så ung ut och verkade ny, och så den här "jag är bättre än du"-attityden. Ungefär som när folk tränger sig före mig i kö eller kliver rakt över mig på stan.

Har lagt sista handen på terapeutens julklapp. Träffar henne imorgon kl 10 sista gången före avresan *gråter*. Hon har köpt någon dyr glögg och bakat, så hon kommer bjuda på lite fika som julklapp. Hon sa att hon aldrig gjort det förut, och jag kan tänka mig att det inte direkt tillhör vanligheterna inom psykoterapi. Men det känns fint, något riktigt speciellt - precis som det speciella arbetet och relationen vi har.

Hon ska få titta på min rygg också... har antagligen fått något konstigt vid en av alla mina hundratals leverfläckar, men jag kan inte se själv vad det är trots speglar åt alla håll, utan jag känner bara att det är svullet och ömt. Så hoppas jag att vi hinner prata om om jag ska försöka berätta för min mamma om att jag har skurit mig så att jag KAN gå i kortärmad tröja om det är varmt. Men jag vet inte hur eller om det kommer bli av. Är livrädd. Alla frågor, men värst av allt om det vänds mot mig - att jag ska ta hand om dem för att jag har berättat. Precis som när jag varit inlagd och de talar om för mig 500ggr efter att "vi har inte kunnat sova på hela tiden för att vi varit så oroliga". Nähä, men vad ska jag göra då - ljuga eller neka till att få den hjälp jag så väl behöver. Det blir skuldbeläggning, även om jag vet att de inte menar det så.

Pappa klarar jag inte av att berätta för. Litar inte på honom och vi kommer aldrig kunna laga det som förstördes när jag var barn. Jag kommer aldrig att få någon pappa, utan "min s.k pappa" är en man med ett skadat känsloliv som gör att han är som ett barn men har slagit sina barn med en vuxen mans kraft. Mammas frånvaro och att hon inte ingrep eller gjorde något... ja, jag vet inte, men hon har i alla fall ett känsloliv - hon kan faktiskt gråta och visa känslor. Pappa visar bara ilska, alltid ilska, och han slår inte längre men istället blev det verbal misshandel när han slutade med den fysiska misshandeln.

Därför flyr man när man växt upp, trots att man är livrädd och varken orkar eller klarar av det. Men man måste bort. 100 mil bort. Ändå känns inte avståndet som tillräckligt. Och det känns fruktansvärt att återvända dit. Till minnen och flashbacks där pappa rusar efter mig och jag springer för mitt liv. In på mitt rum och låser. Han hämtar skruvmejseln och ska låsa upp. Jag håller emot tills händerna värker, han är starkare och har bättre grepp. Jag kastar mig på sängen ihopkrupen i fosterställning. Han river nästan ner dörren och brakar in och slår. Slår och slår och slår. Minns inte om det gjorde ont. Men jag minns hur ihåligt det lät när han slog på ryggen. Minns hur jag tassade upp på natten och tittade i spegeln på blåmärkena. Han slog med öppen hand, minns inte om det alltid var så, men när han gjorde det så hade jag märken som såg ut som handavtryck på ryggen. Visste att jag var tvungen att gömma det när det var dags för idrott i skolan. Och det är inte bara honom jag har minnen och flashbacks av. Minnen och bilder av killen som utnyttjade mig sexuellt ploppar upp hela tiden. Våldtäkt efter våldtäkt. Om man nu kan kalla det för det - jag sa aldrig nej och berättade aldrig för någon. Var bara tyst och försökte krypa därifrån, men han var starkare än jag. Särskilt då han börjat med anabola steroiderna. Då hade jag i och för sig redan gett upp, men det var väl tur det, för det var då som han började vara än mer våldsam och hårdhänt. Så jag blev hans trasdocka - det var min överlevnadsinstinkt. Sen har jag bara fortsatt så; stoppat undan allt som är jobbigt och spelat teater. Men nu orkar jag inte mer.

Ja, det här blev ett långt inlägg. Trött och sorglig i tonen. Men det är så det känns. Känns som att jag inte orkar mer och jag orkar inte fara till föräldrarna över julen, men jag har inget val. Har ingen egen familj så jag har ingen ursäkt. Hade ärligt talat hellre "firat" jul på avdelningen, men den finns ju inte mer. Inget finns längre.

Nej, nu ska jag packa ner julklappen till terapeuten och se hur mamma fisk mår. Hon lever fortfarande, men är gammal och skruttig. Håller sig mest i skymundan och nere på botten. Men när dt är mat så försöker hon hinna få en bit innan de yngre ätit upp allt. Önskar att hon kunde finna sig i att bo i yngelakvariet för där kan jag ge henne mat i lugn och ro, men hon trivs inte alls där. Och jag vill inte att hon ska vantrivas och bli stressad den sista tiden hon har kvar i livet. Ska byta vatten en gång till innan jag far på söndag, för det är för mycket näring så det har blivit alger. Obalans i systemet.

Kaninerna har fått vara ute ikväll och är nöjda med det båda två. Känns bra att de får busa av sig. Astrid är ju som en hund så hon kräver uppmärksamhet och att man leker med henne. Det är roligt men kan bli ganska jobbigt i längden. Tilda däremot är helt självgående. Hon rusar bara runt när hon tror att jag inte tittar.

Värker i nacke och axlar av spänning. Måste ta något muskelavslappnande.

Bye...

tror att huvudvärken är på väg att lätta

äntligen

terapeuten ringde

berättade att hon ställt mig i kö för bildterapi

känns bra men skrämmande

intresset verkade inte vara så stort men hon fick reda på att det var kö till det också

och eftersom de kör 2 terminer så innebär det att jag missar de kommade 2 terminerna och får hoppas på bätttre lycka nästa gång

mitt PO ringde ridterapeuten och vi ska ses i januari

men självklart ville inte mitt PO boka in ett datum

så nu känns det som om det inte kommer bli något av det

men då gör jag fan i mig det här själv

varit ute 10 min

älskar snön och kylan

men kunde inte njuta - bara försöka andas

hade både extrem ångest och migrän

migränen stegrade sig sent på kvällen

inget hjälpte

kräktes och kräktes

grät

smsade en vän och frågade om hon kunde ge något tips

gjorde som hon sa - jag vet ju själv också men hade aldrig tänkt på att värme kan göra det värre - och så började det bli bättre så jag sov några timmar i alla fall

legat i sängen fram tills 13-tiden

mitt PO smsade att hon inte kunde ringa ridterapeuten om hon inte var här och hon kunde kl 14 idag

så det var bara att häva sig upp ur sängen, kasta på sig några kläder och hyvla av golvet med dammsugaren

halv två kom hon

hade inte ens hunnit borsta håret, men det skiter jag i

hon var i alla fall här och ringde ridterapeuten

3-4 per grupp

1 gång per vecka

2 timmar x 10 gånger är själva ramen

men många väljer att gå in i en ny grupp

jag får komma dit individuellt först

hon startar grupper både nu och då

låter....... underbart!

om jag bara vågar

huvudet värker så jag måste stänga ner

undrar hur länge man kan ha migrän innan den släpper

försöker att få något ätbart i mig medan det går, för det borde inte bli värre av det

terapeuten har lovat att ringa vid 16-tiden idag

mailade henne igår och på kvällen och inatt

nu måste jag blunda, kan inte sitta här längre

mår så jävla dåligt

*gråter*

fått kallelse till plastikkirurgen - den 22 dec

då är jag inte hemma

och dessutom har jag fått tid hos en manlig läkare

och inte fan tänker jag låta en man titta på och klämma på mig - på låren

jag skäms tillräckligt som det är ändå och tror inte att jag kommer kunna visa mina ärr

men om det är en manlig läkare så är det KÖRT

ögnat igenom revansch - tidningen från RSMH

står om att det är svårt att skaffa och få ha körkort om man vårdats enligt LPT

så nu vet jag att det kommer bli strid - om den dagen någonsin kommer då jag törs försöka ta körkort

och så står det om det som drabbat mig på kvinnokliniken; att somatiska symtom och sjukdomar inte tas på allvar om man har eller ens har haft kontakt med psykiatrin - och även åt andra hållet, dvs att psykiatrin ofta inte tror sina patienter heller

så man hamnar verkligen mellan alla jävla stolar som finns

mår så in i helvete dåligt

*störtgråter*

försökt ringa min terapeut varannan minut sedan kl 13.30

telefonsvararen

HELVETEEEEEEEEEEEE

vill bara skära ihjäl mig

så att det någon jävla gång bara tar SLUT

jag ORKAR INTEEEEEEE

men vem fan kan hjälpa mig

ingen

mår skit

vill inte mer

orkar inte mer

allt är åt helvete

låt mig dö

om en vecka sitter jag på nattåget med ninisarna

fattar inte hur jag har överlevt den här helgen

börjat ta fram lite av de saker jag ska ha med mig

imorgon ska jag posta ett paket till föräldrarna där jag ska fira jul

så jag har största delen av packningen i paketet

skulle göra i ordning akvariet

är så mycket alger och sniglar

gjorde rent hålstenarna och plockade bort snäckor

skrubbade bort snigelägg

fiskmamman lever fortfarande men jag tror att hon kommer dö

nu har jag dessutom bytit vatten en gång till

först gjorde jag iordning en "PRO-bostad" till gammfisken

men hon ville bara äta och sen gillade hon inte alls sin nya bostad

så jag har släppt henne igen

hon simmar ju runt lite då och då men är lite slöare

jag vill bara vråla rakt ut

sticka kniven i låret

det här går åt helevete

var och tände ljus i gravlyktan i sjukhusparken

för D

imorgon är det nio månder sedan han somnade in

ville tända ljus redan i eftermiddag pga att det ligger ett kårhus intill, och jag vill inte att någon ska råka "parkera" sin cykel på lyktan om den inte syns

men jag minns den där morgonen som om det hände igår

tårarna bara rinner

larmet

A-S som ropar på P

1,2,3,4,5,6,7,8,9,10

de var bara 2 personal på hela avd den natten + den andra delen de har att ta hand om

akutteamet kom

defibrillator

sätta nålar, pumpa i medicin

men det gick inte

något inom mig visste det

en skata kom och satte sig på fönsterblecket utanför mitt rum

gick några steg och tittade in som för att säga hejdå

vände på sig och flög

jag tror inte på sådana tecken egentligen

men jag vet inte

jag vet vad jag kände i alla fall

idag hos terapeuten kom en annan skata och satte sig på hennes fönsterbleck

och jag kunde inte vara tyst

berättade om när D dog

och om skatan

de här gångerna är de enda gångerna i hela mitt liv som jag sett en stor skata spatsera på ett litet fönsterbleck när jag varit i rummet

är det min tur nu

är det dags

flög den skatan iväg med min själ

var det tecknet jag väntat på

mailat terapeuten

skrivit att jag inte klarar att hon har så ont om tid

för jag behöver henne mer än någonsin nu

för nu har jag ingen avd, ingenting, inget att falla tillbaka på eller hålla mig i

och det känns som att allt hänger i luften

och terapeutens frånvaro blir som svarta hål

och jag sugs in i mörkret som kommer när hon försvinner

vet att hon lagt och lägger ner mycket tid på mig, det är inte det jag menar

men jag menar att även om hon har lagt ner MASSA tid på mig förut så kan hon inte bara helt plötsligt gå till att lägga ner mycket tid bara sådär

för hålet efter henne blir så oerhört stort, eftersom hon är allt jag har

mailade min handläggare på FK

skrev precis det jag kände

hon svarade direkt imorse

hon förstod att jag var helt förstörd, och skrev att jag kan vara lugn för jag omfattas inte av beslutet som togs igår, utan det är de med sjukpenning som drabbas

har inte sovit inatt

tog nattmedicinen vid 21-tiden och bäddade ner mig i sängen och kollade på film

brukar slockna, men kunde bara inte somna

ville inte hyra en tredje film när klockan var halv två

träffade terapeuten kl 10

hon är underbar - när hon väl har tid

sa inget om det, för hon vet redan

pratade om FK och allt möjligt

hon har tagit reda på att det startar bildterapi till våren som är 2 terminer lång

hon hade tänkt på mig direkt när hon hörde det, för hon vet att jag inte vill ha något som är typ "10 ggr", "5 träffar", "3 samtal"

jag behöver något på längre sikt

och bildterapi har jag funderat på sedan dag 1

men jag har inte varit redo

vet inte om jag är det nu heller, men jag önskar att jag vågar prova

inte hört något mer från ridterapeuten men hon lär höra av sig när hon har tid och är redo

varit med I's julklapp

ställde de vandrande pinnarna utanför dörren tillsammans med lite bomull för vattnet och sallad som mat

passade på att köpa en till pepparkaksdeg.... har ätit upp den andra

och nu har jag bakat pepparkakor till förbannelse

I verkade nöjd med julklappen

vet inte hur länge pinnarna kommer överleva men det kvittar

är helt slut och mår piss

och ingen jävla snö

är bara blött och snart kolsvart dygnet runt

sitter här med tilda i soffan

hon ligger bakom mig i soffan på ryggstödet och lutar sig mot min nacke

levande, värme, mjukt........ kärlek

................vill bara skrika....... och klösa sönder mig..................

........skära ihjäl mig...........................

....ensam..... rädd.......... förtvivlad......... så ensam............................