Ätit tre lussekatter till frukost. Vill inte och orkar inte. Är bara så ledsen. Bara gråter. Jag hatar allt med mig själv. Allt.

Varför inte bara skära ihjäl mig.

Blir mer och mer säker på att jag skrämt bort ridterapeuten. Allt som är viktigt och bra för mig förstör jag bara, eller också tas det ifrån mig på annat sätt.

Helvete.

Har just bakat lussekatter och lyssnat på julmusik. Sjöng med till Stilla natt osv. Försöker få den där "myskänslan". Men den kommer inte. Ångesten trycker på. Vill skrika rakt ut. Skala av mig huden. Men vad spelar det för roll, det ändrar ingenting. Den "mysiga julkänslan" kommer inte. Det kommer ingen jävla snö, och ingen jävla lycka eller lugn. Bara skit. Skit, skit, skit. Har säkert skrämt bort ridterapeuten också.

Jag försöker. Jag gör verkligen det. Men jag orkar bara inte.

Det RIVER i hela mig. Klöser sönder mig inifrån.

Jag dör.

varit på julmarknad

spöregnade

sen slog det om och blev minusgrader

isgata

halkade runt som bambi trots gore-tex kängor

skämdes ihjäl

var där med min fd kursare

det är synd att hon inte är intresserad av samma saker som jag

och att hon inte kan acceptera att min smak är olik hennes

när hon tittar på något så stannar ju jag också och tittar

men när jag stannar och tittar så går hon inte ens fram till marknadsbordet

köpte två tomtar i alla fall

hade kunnat köpa fler för de är SÅ underbara

men eftersom I inte är intresserad så kunde jag heller inte stanna och titta längre

sen gick vi ner på stan... eller snarare halkade

sen är det som vanligt en kapplöpning - hon har sina ärenden som hon MÅSTE göra

jag hänger bara med

enda stället jag "fick" gå in på var banken, för jag skulle bara hämta bankgiroblanketter

skitkul

mår så jävla dåligt

vill skära ihjäl mig

........tror jag börjar känna av PMS.......... eller ja..... PMDD...................

...är så jävla rädd..... rädd att göra någon illa........  rädd för att jag ska förstöra eller skada något eller någon...........

...........jag är bara i vägen...... en plåga................... jag vill inte vara det......... jag vill hjälpa till i samhället................. jag måste få bry mig om........... ta hand om...................... det är vad som ger mig kraft framåt........... vad jag vill göra resten av mitt liv................... men jag vet inte om jag får något liv...................... har inte hört från ridterapeuten sedan jag skrev och presenterade mig...... berättade om mig och min historia.................. tänk om hon inte vill ha med mig att göra efter att hon vet.... vet hur äcklig jag är........................

.

allt går åt helvete

förlåt att jag använder den luft som andra behöver

gjort nytt id-kort

mitt po sa inget idag heller och jag skiter i det

datorn godkände inte fotot till id-kortet, och det påstods bero på att de rekommenderar att man inte har sina glasögon på sig

men till slut fick hon godkänna fotot "för hand"

och då var jag redan så upprörd att min namnteckning ser ut som SKIT

så nu faller det väl på det

skit samma, jag fattar bara inte VAD skillnaden är mellan att gå in och godkänna ett foto "för hand" UTAN glasögon, jämfört med ett foto MED glasögon

INGET AV DEM DÖG JU EGENTLIGEN ENLIGT DATORN!

så vad fan spelar det för roll VILKET foto som godkänns manuellt????

det roliga är att hon makulerade mitt befintliga id-kort, och jag får inget nytt förrän om ca en vecka

så ber någon om legitimation så har jag ingen

trodde att de skulle makulera den när jag hämtade ut det nya, eller........???

Är PISSFÖRBANNAD på mitt jävla PO!

Hon kom kl 13:20 och skickade sms om att det inte fanns en enda parkeringsplats vid mitt hus. Så jag gick ner till porten med julkortet som jag målat till avdelningen. Kokade redan då - skulle hon inte PRATA med mig om att jag skrivit klart och tydligt att vi HAR STORA PROBLEM och att det INTE ALLS KÄNNS BRA? Rev på mig jackan och sprang ner. Öppnar bildörren på passagerarsidan och hon LER och SÄGER HEJ, och flyttar sin handväska som för att JAG SKA SÄTTA MIG DÄR! Jag sa bara hej och lade kortet i passagerarsätet. Då säger hon "Vad fin du blev i håret!" - jag höll på att DÖ. Sen påminde hon mig om att jag ska försöka göra om ID-kortet imorgon, men självklart har hon inte ringt och frågat om det är ok. Det enda jag tänkte på var "håll käften, håll käften, håll käften, säg inget dumt så att du inte får något ID-kort, sen efter imorgon bitti kan du göra och säga vad fan som helst". Så överlevde jag det "mötet", och gick in och tog en stesolid och två atarax. Ringde terapeuten före, men hon var upptagen och hade telefonsvararen på. Mailade istället. Ifrågasatte hur i helvete man kan arbeta med människor som har det svårt och varken klarar av att utföra sina arbetsuppgifter eller är "emotionellt kontaktbar". Och hur i helvete är det tänkt att de ska arbeta när de blir osams med "klienten"??? Mitt PO bara ler! Hon vill inte ens PRATA om det!

Med hot om att anmäla kvinnokliniken, vilket jag skulle ha gjort och ev kommer att göra, så har nu min terapeut fått ett mail från läkaren. Hon kommer EV skriva remiss till annan klinik inom landstinget för att jag ska få hjälp. Blir det inte av eller om något blir fel, så skickar jag alla anmälningar. Ingen ska behöva leva såhär. Ingen.

Hoppet gnager hål på mig, i mig. För jag förstår att jag inte kommer anses vara värd hjälp. Jag anser inte att jag är det heller, så jag klandrar dem inte. Men det hindrar mig inte från att bli förbannad och besviken.

Jag tror inte gud, men snälla någon, låt det här gå vägen *gråter*

Klippte mig. Hon är så fruktansvärt snäll, frisören. Ger komplimanger och uppmuntrar hela tiden. Berättade lite ytligt om hur jag haft det - att det kändes som en nystart när jag klippte mig förra gången, att jag skaffat mig nya glasögon, osv. Hon säger... att jag är söt som en docka... och att jag är jättefin... och inte har trasigt hår alls... och att jag ska låta håret vara blont som det är för det är fint precis som det är. Hon önskade mig god jul och sa att vi ses nästa år. Frågade lite om hennes semester, önskade henne detsamma och sa tusen tack. Precis när jag skulle öppna dörren och gå så kom hon småspringande mot mig och sa att "jag måste få ge dig en liten julkram". Fick svälja hårt för att inte börja gråta. En massa komplimanger och så en kram från en så vänlig själ. Gick hem och ringde terapeuten direkt, för jag klarar inte av att hantera sådana saker. Det blir för mycket. Det gläntar lite på dörren så att avsaknaden av tröst och värme som jag haft i hela livet sipprar fram. Och det känns som att jag ska drunkna eller dö av själslig smärta. "Bra-ont" som jag brukar beskriva det för terapeuten.

Måste röja upp här. Ser förjävligt ut.

Har ägnat resten av dagen åt att söka begagnade vinterridstövlar, men allt är så dyrt, och jag vet ju inte ens om det blir något av.