När det var klart att min t inte hade någon tid till mig idag så gav jag upp........ Tog till en av mina vanligaste strategier...... stoppa i mig stesolid och göra ett "break"......... ett totalt avbrott från det jag håller på med och där jag är.......... Så jag gick till Granngården..... för nu har de som först fått in balar av hö....... Så jag släpade dit säckkärran........ och lastade demonstrativt på höbalen..... i egen medhavd sopsäck - vilket DE ska hålla med egentligen........ och så var det bara att börja knalla iväg hemåt............. med 22kg hö och bara uppför på andra halvan av vägen.............. Höll på att svimma efter halva vägen.... och då hade inte ens uppförsbackarna börjat än.............. Stannade och tog en kort paus och smsade............ Mamma svarade senare att hon var orolig över om jag orkade ta mig hem, och ville att jag skulle höra av mig när jag var framme......... Alltså, jag har ju inget val! Jag MÅSTE orka - även om jag inte orkar! VEM skulle hjälpa mig??? Jag har inget körkort, känner ingen med bil, kan inte ringa efter en taxi....... osv...... och jag har inget PO. Kunde se soc-kärringen framför mig och höra hennes "LILLA gumman"-röst..... "det är inte meningen att det ska vara så svårt".......... JÄVLA BULLSHIT! Mitt liv har alltid varit såhär, det är fortfarande såhär - och kommer alltid att vara såhär! Nackdelen är att jag inte orkar leva längre. Fördelen är att JAG sköter MIG SJÄLV OCH MITT! Jag måste ha mat till mina djur över vintern, för då är det ännu värre att släpa 22kg över snö och is.

De värsta backarna kom på slutet.... svetten rann.. kroppen värkte..... men vad hade jag för val....??? Att inte orka finns inte, för ingen annan i hela världen kan hjälpa mig med det.......... Det är ju bara så! Jag har försökt! Pratat med ridterapeuten om det, eftersom jag utgår från att hon någon gång handlar på Granngården..... och i princip far förbi hemma hos mig på vägen hem.... men hon verkade inte vilja varken ta mig med eller handla åt mig, trots att jag sa att jag självklart skulle betala för skjutsen och hjälpen. Men hon menar inget illa. Hon förstår bara inte. Det var dem största lärdomen i stallet igår. Hon saknar kunskapen om människors själar..... hur människor fungerar.... och varför........ Hon förstår tex inte alls att om man har en trasig bakgrund så behöver man stabilitet... och inte bara x antal ggr utan veta att det är något varaktigt........ Det är första gången som jag saknat psykiatrin i stallet... för det är så självklart inom psykiatrin med problematiken...... De förstår att det behövs en stabil grund... innan man kan ta ett steg framåt eller hoppa..... Särskilt när man växt upp i ett hem där allt var - och är - instabilt. Jag försökte föra fram mina årsikter och förklara... men ridterapeuten förstod nog ändå inte.... så till slut gav jag upp. Det är liksom ingen idé att slösa tid och energi på att argumentera med någon som är tvärsäker på att hon har rätt..... och låta det ta tid från mitt umgänge med hästarna.... Jag önskar verkligen att livet i verkligheten kunde vara som det är i stallet - spontant och lite "hoppigt". Men verkligheten fungerar inte så. Här måste man säga och skriva rätt saker till rätt instans.... och i rätt tid....... Man ska stå i kö för att få något.... anmäla sitt "intresse" för olika rehabiliteringar.... osv..... Livet för andra, inte för mig i alla fall, är liksom inte så okomplicerat som ridterapeutens. Bara en sådan sak som att fara och handla - hon sätter sig i sin egna bil och har körkort och pengar att handla för...... och jag har inget av det..... Därför är jag beroende av att PLANERA..... ORDNA... FIXA BACKUP-PLANER............ För skulle jag inte göra det så skulle hela mitt liv rasa samman. Alla pratar alltid om hur viktigt det är att "ha struktur" i sitt liv, särskilt om man är sjuk. Och då fungerar det inte att bara kasta sig hals över huvud in i olika saker. Jag frågar mig samma sak som ridterapeuten brukar fråga - är det någon som dör av om du gör fel. Och ja, det är faktiskt det när det gäller vissa saker. Jag måste ha pengar att leva på och jag behöver hjälp att orka överleva dag för dag - eller snarare timme för timme. För så jobbigt har jag det. Och min enda paus från allt det är stallet. Och så pratar hon om att jag ska "gå vidare". Det går inte, livet, själen, fungerar inte som så. Bränt barn skyr elden - det kommer alltid vara så. Alltid. Så då måste man vänta tills barnet växt till sig.... och lära sig faran och ansvaret med elden. Först då kan "barnet" hantera elden.

Känner att jag i alla fall sagt ifrån på mitt lilla sätt "mellan raderna" - förutom samtalet vi hade. Har nämligen mailat henne och bett att hon skriver lista på de stall som är SMÅ där man ev man kan fråga om de vill ha gratis hjälp..... och var det finns ridskola för vuxna och som har lika små grupper som hon har. Jag har sökt på nätet sedan i våras men inte hittat något. Det känns inte så... "välkomnande".... att man anmäler intresse nästan ett år i förväg, men får då svaret att "vi får se om någon hoppar av så att det finns plats"........

Som sagt - jag vet att hon inte menar något illa, utan det är förmodligen brist på "människokunskap"..... men det gör inte att jag mår bättre....... Har i alla fall förstått ATT och VARFÖR  hon behöver en kontakt vid psyk för att kunna bedriva ridterapi genom avtal med landstinget..........

Jag försökte i alla fall förklara vad jag - och andra i min sits - behöver.... och mer än så kan jag inte göra. Vad gäller "hotet" om att begränsa ridterapin till x antal gånger.... så ja, vad ska man säga... Det fungerar på de som är kortvarigt sjuka.... för det är så det brukar gå till med annan terapi - man sätter upp mål, träffas, och så är man klar sen. Men den problematik som är av typen jag har... sitter för djupt rotad i märgen... så det enda som hjälper är stabilitet, ramar, trygghet, infriade löften....

Får väl se om/vad hon säger på tisdag..... eller torsdag. Är lite svårt att prata

med henne när man inte är på tu man hand på tisdagarna.

Och egentligen - vad finns det att säga.... Ingen av oss har rätt eller fel... så det kvittar ju. Hon har stallet och hästarna - och sin utbildning..... jag har min djupa och allvarliga skada som jag behöver hjälp med - och den kunskap jag har om mig själv och om min problematik.... Det är så jävla skönt att göra något som INTE är kopplat till psykiatrin... samtidigt som jag nu börjar se baksidan av det....... Det är inte för inte som min samtalsterapeut tröstar mig med att... den traumatisering jag utsatts för är en av de allra svåraste en människa kan utsättas för.... och hon menar att arbetet för mig att komma tillbaka måste få ta sin tid..... och jag behöver mer och långvarigare än någon som tex blir nedslagen och våldtagen av en okänd man på stan.......... För det har rotat sig så djupt i mig, och på så sätt gjort så stor - och långvarig - skada.........

Menmen.... det tjänar inget till att älta....... jag orkar inte. Hon har stallet och hästarna. Jag har behovet. That's the story.

Har varit och köpt pizza.......... trots att jag går upp i vikt som en elefant........ Det kändes rätt då... men jag ångrar mig nu........... ångrar mig så mycket att jag stoppar i mig en massa Stesolid...........

Ångrar att jag inte hörde mig för om huset som låg på Blocket... att hyra.... En bit utanför stan, men ändå så nära att det går att gå till och från stadsbussarna...... Det verkar aldrig bli några lediga lägenheter i området jag tittar på....... Och jag orkar inte bo kvar här.... även om det är det bästa OM jag skulle börja plugga...... och det billigaste alternativet för transport att gå i terapi........... men det känns minst sagt tragiskt att bo här för att det är nära till psyket.........................

Nu ska jag försöka att inte spy av ångest........ Försöka tänka på att jag har fixat hö till kaninerna över vintern nu, så det behöver jag inte bry mig om mer........ och jag gjorde det SJÄLV...... även om det knäckte mig totalt........ ...och så ser jag soc-kärringen framför mig...... och ridterapeuten som är raka motsatsen...............

min t mailade för en stund sedan........ skrev att hon är upptagen med administrativa uppgifter idag... så hon hinner inte träffa mig idag............

jag borde väl bli ännu mer ledsen och förtvivlad... men jag orkar inte......

who cares......!!

får se om jag orkar gå till granngården......... släpa hem en 22kg höbal................... ansträngningen gör mig egentligen inte något.... men folk kommer stirra på den feta dvärgen som går med en stor sopsäcksinplastad höbal............ FAN.................

jag dör........... jag orkar inte..............

jag har gått upp TVÅ KILO idag!!!!!!! TVÅ JÄVLA KILO!!!

måste köpa laxertabletter - imorgon!!!

fan.... jag DÖR!!!!!!!!!

ska sluta äta nu

det här går inte

nu har jag haft min hetsätningsperiod

så nu är det dags för svält

fy faaan jag kan inte andas