"Dispergera" - (verb) sprida, finfördela och blanda.

skitfluoxetinet min läkare har skrivit ut är "dispergerbar tablett"........ den fastnar i halsen för att den är så bred och den smakar värre än stes........... och när den fastnar i halsen så börjar den dispergera... och då kräks jag nästan.............

Försöker och försöker att maila annonsören på blocket om det där huset, men DET GÅR INTE!!!! Och deras jävla störda tekniska support gör inte ett skit!! Snart har det gått 12 jävla timmar sedan jag hörde av mig och talade om att det är FEL så att det inte går att kontakta en jävla annonsör!!!

Och ja, jag anser nu att blocket har en jävla cp-support!!!!!!! Tack vare dem kan jag förlora mitt livs chans!!

Och har någon problem med vilka ord jag använder så kan du/ni gnälla om det någon annanstans!!!

Jag förstår inte själv vad jag klarat idag, kan inte greppa det - det är för stort, omöjligt!
Jag kom till stallet och pratade med ridterapeuten om att jag var nervös, orolig och hade ångest (trots att jag stoppat i mig en hel del Stesolid hemma innan)... för idag skulle det komma 2st personal från det behandlingshem som killen (som är där samtidigt som jag på tisdagarna) bor på i veckorna........ Det kändes liiite bättre efter att hon lovade att jag skulle få slippa köra, eftersom jag bara gjort det 2ggr tidigare och tycker att det är lite läskigt - minst sagt........ men så säger hon att hon "tänkt" att vi skulle rida ut - killen skulle få köra och så kunde jag rida bakom.. "men det går ju inte när det kommer nio personer", säger hon. Jag log och sa att det känns ju verkligen som att två räcker och att hon inte får skämta om sådant där... och så säger hon att det är ALLVAR............
 
Jag hade ingen aning om var jag skulle göra av mig själv........ men jag tänkte att jag sätter igång så får vi se vad som händer.... De var lite sena från boendet, så jag hann hämta in P och börja göra honom iordning. Han kände på mig att jag var spänd och skakis, det såg jag tydligt. Och så kom killen och de första ur personalen..... Jag fick svårare och svårare att hålla ihop mig själv.. skakade som om jag hade parkinsons....... allt bara snurrade.... och när alla 11 stod där - personalen plus ridterapeuten och så killen - så kände jag hur panikångesten kramade ihop bröstkorgen på mig... och jag skakade ännu mer..... GUD VAD JAG HATAR MIN SOCIALA FOBI!!! Var helt säker på att jag skulle svimma..... så jag tog till det enda jag kunde komma på - närhet med hästen. Jag kliade och masserade honom i manen, smekte mulen, pussade på honom... och gömde ansiktet i pälsen och lade mina armar om honom.... Stod tätt, tätt intill. Och det HJÄLPTE!! Det hjälpte bättre och snabbare än om jag hade tagit en hel näve Stesolid! Jag klev in P's "sfär" på något sätt.. och det är som att han förmedlar till mig att han fixar det här... jag behöver inte vara orolig eller rädd, för han tar hand om mig.... Jag förstår att det låter sinnessjukt, men jag kan inte beskriva det i ord. När vi ledde ut hästarna så slappnade jag av lite till, och när jag satt upp så slappnade jag av ytterligare. Sen var det bara jag och P, och så ridterapeuten och den andra hästen med vagnen någonstans i periferin. Jag "SÅG INTE" ENS alla som stod där! Det kunde lika gärna ha varit 9 brevlådor! Enda gångerna som jag lade märke till dem var när de skulle ta kort. Killen körde vagnen med två platser, så det var ett himla avbytande - och alla ville föreviga att de varit där... Så jag fick rida lite i serpentinform och åttor och gud vet vad... Jag travade nästan hela tiden, men P är så lätt att rida. Och så vill jag inbilla mig att jag blivit bättre på att ge skänkelhjälper...
 
När personalen och killen for så följde ridterapeuten med in i elevbaracken och berättade att en av personalen hade tyckt att jag varit jätteduktig - jag har ju aldrig ens sett någon av dem förut (..och knappt idag heller, ärligt talat......). Och så sa hon att hon tyckte att jag ridit riktigt bra

 Sen blev hon - och jag - tårögd när hon frågade mig om jag kom ihåg hur det var i våras... när mitt PO skjutsade mig dit.. och jag inte vågade gå ur bilen om det var någon annan människa på gården.........

Alltså, jag förstår inte. Jag kan inte förstå att det är samma person. Jag klarar inte att koppla ihop "ändarna", för de är så långt ifrån varandra. Men så tänker jag att det här är ju för bra för att vara sant, det är det ju. För *datum* så kommer jag sakta men säkert sjunka tillbaka till "den rädda lilla flickan"... som ingen får se.. röra.. eller höra.....

Jag förstår inte hur välfärden kan tillåta att en människa rycks ur en behandling som VERKLIGEN fungerar och som visar så tydliga resultat. Tänkte när jag gick till bussen att det finns ju ledarhundar... så det borde finnas ledarhästar... lite skämtsamt....... För TÄNK om jag kunde sluta med all lugnande medicin!! Och "lyckopillren"... för stallet gör att mitt liv blir så mycket mer hanterbart och jag blir starkare och mer som en "ledare" för mig själv - istället för att känna mig som en liten flugskit... Ridterapeuten sa att hon önskade att hon hade en spegel i baracken, för tydligen satt jag och log från öra till öra och det strålade om mig... Jag visste inte att jag log förrän hon sa det, för så felprogrammerad är jag - jag har lärt mig att inte visa utåt det jag känner inåt. Men i stallet kommer det naturligt.

Gråter. Av lycka över att jag ju faktiskt har något att "ta på" som visar framstegen. Men också av sorg för att det snart kommer tas ifrån mig. Bara tanken på att inte få borra in ansiktet i pälsen helt kravlöst, gör det omöjligt att orka andas.
 
Har mailat min handläggare och frågat om det finns NÅGON chans att jag kommer kunna fortsätta i ridterapin hos min ridterapeut...
.....Jag vet redan svaret, för det står ju i lagen. Önskar att det kunde finnas något kryphål, för det är ju faktiskt en behandling mot sjukdom - till skillnad från tex ett träningskort på ett gym. Ett träningskort gör inte skillnaden mellan liv och död. Ridterapin räddar mitt liv - gång på gång på gång.
 
Jag ska försöka "landa" nu, men det är inte lätt. Känner mig.. förvirrad... och lycklig... och vemodigt..... Kan inte ta in det jag klarat idag, så det jag är lycklig över är närheten med P och att det gick så bra att rida... och så känns det som ett stort svart hål den *datum*...... Kommer helt klart att bli mitt livs värsta *dag*... Det är värre än ha LPT och vara inlåst på psykavd........... Det finns inget att glädjas. Bara att sörja.