hade samtalsgrupp imorse...... blev så jävla arg och mådde så dåligt så hela jag kokade... men jag försökte bita ihop........ trots det lyckades "personal-kärringen" reta upp mig som fan............ ALLT jag gör, känner, tänker, osv, är FEL......... FEEEEL...... det är aldrig någon annan som gör fel, utan ALLT ligger hos mig...... precis allt....

efter det skulle min t ringa, för vi hade kommit överens om det......... GJORDE hon det då...? nej............ så efter 20 min mailade jag henne och skrev att jag inte kunde vänta längre........ och då svarade hon att hon "just satt sig ner för att ringa"............... och jag VET att hon bara har fika innan.... så jag känner mig bara ännu mer värdelös och fel..........

och i skrivandets stund så sitter min medpatient med på behandlingskonferensen för att diskutera hur hon kan få bästa möjliga hjälpen................ mig kan de inte ens be om ursäkt för att ha kallat mig mobbare, men hon är ju VIKTIG... så viktig att hon till och med får vara med på möten där andra är bannlysta.........

menmen....... skit ska skit ha........ det är bara att svälja tårarna och det lilla hopp och "värde" man har kvar....... och stänga av - för att inte ta livet av sig...........

pratade med min fd medpatient en stund innan gruppsamtalet..... hon har fortfarande inte fått någon ursäkt....... och som inte det var nog - hon är INTE välkommen tillbaka till behandlingen...................... förmodligen för att chefen är så jävla konflikträdd att hon bara sopar allt under mattan OCH kör huvudet i sanden..... hon är säkert en jättefin person och menar väl, osv - MEN, hon klarar inte av chefspositionen... än i alla fall...........

ja........ vad ska jag göra nu då............... gå ut i köket och hetsäta lite??? eftersom ALLA sitter på mötet och diskuterar min medpatient och både talar om och visar i konkret handling att hon är miljoner ggr viktigare än jag............

.....................jag kommer ta livet av mig........

jag är hopplös

är så trött också

inte sovit inatt

det står "misslyckad" stämplat i pannan på mig

så varför ens försöka

min kp ringde på fm.... jag började såklart gråta i telefonen för att han är så fin......... åt lite efter det.... for på stan.... vidare till sjukhuset för min läkartid......... utanför psykhuset ser jag min J.... en av de skötare som jag anförtrodde mig mest till och som var en av de som kände mig bäst av alla...... gick fram och sa hej... han sa hej och log... men något kändes fel............ han ville inte se mig, prata med mig eller något...... så han och hans - för mig okända - kollega gick in..... jag gick till receptionen och sedan upp till min läkares korridor........ där bröt jag ihop............ jag vet att det är sjukt och fel, men psykpersonalen på den där avdelningen som jag räknar till "de mina" är det närmsta "vänner" jag har irl............. så det gjorde så in i helvete ont............ satt där och kramade laxtab-asken............ sen kom läkaren ut från sitt rum... jag började nästan gråta direkt......... gratulerade henne... log......... tårar........ ja, jag vet inte.......... hon ska jobba året ut....... sen kommer hon vara borta i ett år............. mammaledig....... hon hör av sig till mig så fort hon vet vem som ska ta över............. .....om det nu finns någon........... men... min kp har LOVAT att hjälpa mig... han har LOVAT att kämpa för mig så att det INTE ska bli som förut....... och eftersom allt går åt helvete, så måste jag tro på honom... tro att han kommer fixa det........ annars tar jag livet av mig... jag orkar inte med en sådan här jävla karusell igen............

har hetsätit ikväll igen......... försökt träna men har för ont......... det sägs ju att träningsvärk ska bli bättre om man bara tränar mer, men jag kan inte det... det är för smärtsamt... faktiskt........ till slut blev det laxertab........... vet inte hur många, men jag gissar på en karta............

imorgon ska jag till ÄS runt kl 13........ har sjukgymnasten kl 14...... och så kommer jag säkert prata med min kp............ ...sen är det bara att räkna ner till fredag efter lunch.......... då slutar det lilla liv jag försökt skapa...................

det är väl så som folk vill att man ska skriva........ glatt, bekymmerslöst.... berätta om dagens I-landsproblem........... är man inte anonym så måste man ju bara skriva positiva saker om vad man gör och ständigt tala om hur f*cking j*vla glad man är.........

natti natti....... nu ska jag lägga mig och försöka överleva tills imorgon.................

skitkul........ har just läst på min fina icke-gräddiga hetsätningsglass att den innehåller kokosfett........... den där vita skiten som är stenhård i rumstemperatur och som man brukar använda i marknadskarameller, "nougat" som det så fint heter............. och om jag minns rätt så har man även det i vissa recept på is-choklad.............

har försökt vara duktig idag också, så jag har lagat mat...... stekt en hel kyckling i ugnen...... och stekt rot- och grönsaker till.............. men så kommer ju mitt problem... VAD fan är EN portion................ och så slår sjukdomen till med full kraft, tillsammans med ångest och depression, och vad händer då? jo, jag ställer mig såklart och äter kyckling rakt av ur ugnsformen......................

försökte bryta genom att ta fram efterrätten..... vaniljglass och hallon.......... men vad händer då - såklart...?? jo, jag står där och trycker i mig glass direkt från 2 liters-förpackningen..........

vad ska jag göra nu då.......... träna.....? har varit och köpt en ny träningsmatta eftersom jag slitit ut min gamla....... men jag VET ju att jag kommer träna tills jag stupar om jag väl börjar...............

jag klarar ingenting........... och snart ska jag stå helt på mina egna ben på alla sätt.... och stå helt ensam hela tiden................ inget att undra på att det tjatas så mycket om "anhörigstöd"............. men det gör mig bara ledsen... eftersom jag inte har någon alls.............

i fredags fick jag en konstig blick från en i personalen............. det är någon föreläsning som verkar vara bra... men jag sa till personaltanten som var där att jag inte ville gå själv, så det blir inget av.......... hon frågade om jag inte kunde fråga någon..... och jag svarade såklart nej........... så kommer det där käcka "jooo, om du tänker efter LITE TILL!!"........ varpå jag svarar "nej, det finns ingen.... jag har varken släkt, vänner eller bekanta i närheten, så det finns verkligen ingen...... och därför blir jag så ledsen när det talas om allt stöd som man måste få från sina nära och kära..."................ tanten blev alldeles tyst...... sa inte ett pip mer........ om någonting................. jag skämdes så in i helvete så jag gick därifrån efter en stunds tystnad........... som tur var så gick den andra tjejen in i köket till tanten och de pratade på om helgen och hur hon skulle få stöd av föräldrar, vänner och bekanta............ tänk - ibland undrar jag om folk överhuvudtaget fattar ens ett uns hur det KAN vara att leva och vara någon annan....... att inte ta pojk/flickvän, sambo, make/maka, föräldrar, släkt, vänner, kompisar, bekanta, osv, för givet...... det finns de människor som inte har en själ att prata med..... kanske obekvämt att höra och veta, men det är ju sant......... verkligheten är inte så jävla fin och vacker, rosa och fluffig som så många vill tro.......... men inte trodde jag att vårdpersonalen skulle bli så chockade av den bilden..........

.........tänkte köpa laxtab idag......... men gjorde inte det................. vet inte om det känns bra eller dåligt att ha låtit bli...........

imorgon ringer min kp på fm.......... vi har bestämt det, eftersom det blir ett så himla långt uppehåll från ÄS nu annars...... och på em ska jag träffa min gravida läkare som ska släppa bomben att hon ska vara borta i början av nästa år.................. ...tur att jag är förberedd......

dagens läxa....? KÖP FÖR FAN INTE GLASS GJORD PÅ KOKOSFETT!!!!

kom till gården den tid som vi kom överens om.... de väntade massor av folk - trodde de..... men de hade missat totalt att annonsera........ så det kom bara några få själar.........

träffade en trevlig tjej som har sin lilla shettis där.... hon är bara några år yngre än jag, så det kändes skönt... men samtidigt känns det som att ingen av de som är där är särskilt "vuxna".............

innan jag for hem så säger den ena tjejen som är med och har ridlekiset (den andra tjejen var så förbannad och hade farit hem) att det bara är hon och jag imorgon OCKSÅ - precis som förra helgen...............

känner mig utnyttjad..... jag rår inte för det......... frågan är om jag ÄR det.......

vi har aldrig pratat om eller kommit överens om att JAG ska leda en massa barngrupper.... och så drar den ena av dem på tävling med ett barn och ponnysar, och så står jag där som någon slags ersättare............ vilket jag aldrig gått med på...... och jag KAN JU INTE hästar och hästskötsel.... jag har aldrig haft teori förut, så jag vet inte var hästens alla delar sitter och heter...........och jag hade ingen aning om vad en ryktviska var innan de hade genomgång med barnen........ och imorgon ska JAG leda dem och tala om vad som är vad och hur man gör...............

funderar på att säga ifrån...... att försöka droga ner mig så att jag fixar morgondagen utan att någon kommer i kläm.... och sedan sätta ner foten..........

men jag vet inte............. vill inte verka otacksam..... eller okunnig...... men samtidigt orkar jag inte känna mig utnyttjad - igen..........

fan.............

har varit på första mötet för samtalsgruppen, skitit i att träffa min t - som inte ringde trots att jag bad henne på vår tid, träffat sjukgymnasten, gråtit, gråtit, gråtit, skrattat, gråtit, fått handmassage, försvarat min medpatient mot en djävulskt envis och tjurskallig personal, skrikit åt tvättmaskinen på engelska, mördat tvålhållaren i ena badrummet, och nu har jag just lyckats med att ta morgonmedicinen för imorgon - ikväll...................

idag har det varit jättejättejobbigt...... pratade med min kp i tv-rummet på em... blev plötsligt medveten om att jag har händer............. fick panik........ tårarna sprutade..... fick inte luft............. kunde inte röra mig... var spänd som en fiolsträng............

till slut satte han sig hos mig och torkade mina tårar...... jag minns inte vad jag sa och vad jag bara tänkte...... men jag vet att jag svor en massa.......... bad honom att inte gå upprepade ggr...... och till slut var jag så trött att jag mer eller mindre frågade om han inte kunde hålla min jävla hand så att jag kunde lugna ner mig, för han höll den en stund och så släppte han precis innan jag hann växla ner..............

hade världens jävla flashar......... dog flera ggr om...... men.. han verkade inte vara särskilt tagen trots att jag låg som en fet korv och panikade på soffan.................. han bryr sig...... så enormt mycket..... men han verkar inte gå sönder................ han lämnade mig inte...........

.....jag förstår inte........... förstår verkligen inte.................. och jag är så rädd.... att han ska dö.... eller på annat sätt försvinna.................