Gick snabbt som fan till bussen efter middagen. Nu är vi bara två patienter.. just en snygg grupp......... men jag är hemma just nu, så den nyaste tjejen är där ensam - eller ja, hon VAR där ensam mellan kl 19 och 21. Den störda tjejen for hem idag efter mycket buller och bång.

Mailade min kp inatt. Vad blev resultatet av det? Jo, självklart att han i princip har spenderat hela dagen med mig... och jag får så dåligt samvete att jag dör. Han har sprungit i skytteltrafik och hämtat näsdukar åt mig. Stackars människa.

Efter lunchen bröt jag ihop i tv-rummet. En i personalen - hon som är min "hatperson" - stod och pratade med en annan tjej. Så säger de att det är förjävligt att inte alla alltid äter upp. Jag fattar att det är en trygghet och mer eller mindre ett krav för att få vara där, men när man som jag mådde så jävla illa pga PMDD och PMS att jag höll på att spy så beror det faktiskt inte på ätstörningen. Och jag är ju där för att börja lyssna på min kropp - ja, acceptera att jag HAR en kropp. Så hur jävla dumt vore det om jag tryckte i mig skiten och spydde ner hela köket för att sedan tuppa av och ramla ihop.

Så fick jag höra att kärringen höjde rösten som för att vara säker på att jag verkligen hörde; "alla måste ju vara med på måndagsmötena, det är ju jätteviktigt". JAG SATT FÖR I HELVETE I RUMMET INTILL - VARFÖR KAN FOLK INTE TALA TILL MIG??? NÄR växer de upp?????? Och om det nu vore så in i helvete viktigt så kanske de FÖRSLAGSVIS kunde FUNDERA på varför jag inte kommer och fråga VARFÖR om de inte fattar!!!

Min kp kom just tillbaka från lunch och satte sig hos mig. Jag skakade så stor jag var där jag satt och stickade. Han frågade. Jag svarade. Tårarna forsade. Jag struntade i det, men det gjorde inte han. Han hämtade såklart näsdukar.

........vill bara krypa upp och gömma mig i hans famn......... få vara liten.... sitta där........ andas........ vara trygg.............

...........fan...... nu gråter jag igen................

verkligheten börjar hinna ikapp den där jättesjuka tjejen

såg på henne att något var fel redan när jag kom hit

sen efter middagen så gick personalen och hämtade henne från sitt rum

och så for han hem, han gick på "beredskap" - "ring om det är något"

tjejen satt framför tvn med mig

jag visste inte vad jag skulle göra

så sliter hon upp tröjarmen och visar stolt att hon har rispat sig

sa att hon gjorde det i onsdags

och att samma personal som jobbade ikväll sa till henne att "lämna rakbladen" till honom då

alltså har jag sovit under samma tak som rakbladen - i flera nätter

gud vet om hon har fler med sig den här veckan

hon verkar i alla fall börja "vakna upp" lite

fick halv härdsmälta när personalen gått hem/på beredskap

övertygade henne om att smsa till honom - trots hennes manshat

jag kände att jag inte klarade av och orkade att "prata" med henne som hon ville och behövde

han rinde upp

hon kunde inte svara

vem fick svara?

jo, JAG

hon har ju telefonfobi - också... märkligt att fobierna sprider sig som en löpeld häromkring.........

den andra tjejen som är här sa åt mig att se till att få hit personalen

så det gjorde jag

de gick iväg och pratade

nattpersonalen kom efter en dryg timme och så avslutades samtalet

när han for hemåt igen så sa tjejen att "det där var värdelöst"

jag vet fan inte vad jag ska göra

och bara för en stund sedan så frågade hon nattpersonalen om hon kunde ringa beredskapspersonalen även när hon är hemma

hur fan står det till med den nyblivna telefonfobin..........

tror jag blir vansinnig snart

ingen jävel har informerat om att det fanns rakblad här

knivar och saxar låses in, men ingen talar om att det finns rakblad

jag fattar att det är sekretess osv, men det finns sätt att förvarna mig - en självskadare - om att det finns olämpliga saker här

jag kan inte ta hand om andra "nyblivna" självskadare när jag själv är på väg åt helvete och att själv ta till rakbladen igen

summa summarum: jag har gjort henne ledsen och gett henne "idén" om att rispa sig

ergo: mitt fel............

Varit hos min t. Nu vet jag vad priset för min kp och ÄS är. Min läkare är gravid och kommer försvinna i början av nästa år. Jag vet - det låter inte som något stort, hon lever ju fortfarande - men för mig är det en katastrof. Det finns ingen läkare som vill "ta över mig", ens på papper, och det finns ingen tillgänglig jag litar på heller. Och med den smörja som står i min journal så står ingen på kö - om man säger som så.

Hela världen rasar ihop.

Det här är samtidigt som jag och min t ska börja avsluta vår kontakt också. Precis innan jag har min sista chans att bryta min sjukpension.

Började gråta. Inte förrän DÅ förstod hon vad det innebär för mig.

Vill bara skära ihjäl mig. Jag orkar inte mer.

HELVETES JÄVLA SKIT!!!

Är helt slut, men får inte vara det - så då är jag inte det!

Ska snart cykla iväg. Undrar hur vädret kommer bli. Var bara 3 grader när jag vaknade. Trodde att termometern dött innan jag kom på att det ju faktiskt SKA vara så kallt såhär års.

Hej vintern!!!

Nä, nu måste jag röra på mig.... bläääh.. och jippi..... Känner mig nästan schizofren eller nåt....

sitter här och stirrar

har ångest så jag dör

äter

äteräteräter

mår illa

har ränt på stan

kom hem och somnade

gick och köpte färdig mat för det var så sent

har tvättat lite

iväg till gården imorgon och barnen som ska rida ut

med andra ord - min kropp ska mosas in i ett par ridbyxor som har blivit för små pga att jag är så j*vla fet

rädd att jag kommer kräkas snart

...men jag älskar min kp. Hade det varit en kvinna så hade jag "fått" säga det, men nu råkar han ju tyvärr - eller hur man nu ska säga - vara man.

Hade djävulsk mensvärk och illamående både igår och idag. Satt vid frukosten igår och hetsåt fil och flingor, men den sketna knäckemackan med lite smör och ost fick jag inte i mig pga det helvetiska illamåendet. MISSLYCKAAAAAAD - skrek "stora"! Det var min kp som hade hand om frukosten och han upprepade minst 10 ggr att det ju inte var min ätstörning som gjorde att det blev svårt, utan något annat. Och att jag skulle släppa det. Men jag kan inte acceptera att min äckliga kropp styr över mig. Fattar inte hur han törs ta i mig; ge mig näsdukar i handen, stryka över ryggen... trösta.. Jag är ju så jävla äcklig...

Samma sak vid lunch. Satt där med kväljningar och skulle äta MOUSSAKA....... såg ut som spya. Och jag kunde bara se och känna hur jag stoppade in maten i munnen, svalde, och så kom det upp igen... och så skulle jag tuppa av och det skulle bli ett jävla pådrag och jag skulle hamna med LPT på psyket........... Men jag åt upp själva maten.. dock inte salladen. Tårarna rann. Jag tuggade inte. Svalde bara. Knäppte fingret mot bordskanten så att jag är blå och alldeles öm i nageln idag, men det var enda sättet att få i mig maten.

De hade behandlingskonferenser både före och efter lunch, och min kp hade säkerligen talat om min "status"... Efter mötena kom han och satte sig hos mig i tv-rummet och pratade en stund. Han frågade om jag alltid brukar ha såhär ont och må så illa, och sa att det finns hjälp. Han funderade på om han skulle prata med deras läkare om det och höra. Jag grät. Tittade på honom rakt in i ögonen och sa att jag inte orkar slåss mer. Berättade om kvinnoklinikens bemötande och deras syn på mig som "psykfall" och att jag aldrig fått något gehör för mina somatiska problem. Jag har frågat, berättat, pratat - jag har gjort allt - men ingen bryr sig. Och han svarar utan att ens spilla en sekund att "jo, JAG bryr mig". Mer tårar. Tackade honom för hans enorma omtanke, men sa att jag ju överlever - i alla fall hittills - och jag tänker inte dyka upp på KK igen där jag är så hatad och ratad. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att han fick tårar i ögonen.

Jag skäms ihjäl. Han får höra allt jag tänker. Han är som en del av min hjärna. Stackars människa.

Han fikade med oss på em. Sa att jag fick ta en banan istället för en smörgås. Jag tvekade, för jag vill inte ha några favörer bara för att min kp råkar jobba med behandlingen. Som grädde på moset frågade den andra tjejen om hon också kunde få ta en banan, men fick ett nej... och frågade varför jag fick det i så fall... och jag skämdes ihjäl. Min kp svarade henne att "det är så idag bara".

Stannade efter lunch idag, trots att det "officiellt" är slut direkt efter det. Men jag behövde vila för att orka ta mig hem, och så ville jag säga hejdå till min kp också. Gjorde aldrig det i fredags, och nu behövde jag dessutom verkligen få peppning för att orka röra mig överhuvudtaget.

Jag förstår vad hon menar i boken, men det känns ouppnåeligt. Men visst, jag håller med om tex det hon citerar, "livet är inte ett problem som ska lösas utan en verklighet som ska upplevas". Låter så himla smidigt alltihop, men jag har inte kommit till stället där hon skriver om hur det är tänkt att man ska göra det. Hur fan kan man "bara" låta allt vara, surfa på känslorna. Är det så lätt när man har flashar och återupplever helvete på helvete igen.

Ja, inte vet jag...

Min kp hade middagen idag. Jag satt i köket medan han donade med maten. Han föreslog att vi ska göra en andningsövning på vår samtalstid på fredag. Jag vill så gärna, men jag är så in  i helvete rädd - på ren svenska. Jag vet hur det har blivit alla andra gånger när folk har försökt olika saker, typ "andas i fyrkant"... jag panikar, tårarna forsar, hjärtat bultar som en kulspruta, händer och allt domnar, svetten rinner, och så tuppar jag antingen av eller så tuppar jag nästan av...

Ja, jag vet ingenting. Vill ju. Vill bli bättre, må bättre. Men det är så jobbigt och skrämmande. Idag jämförde jag det med att "hoppa i och simma genom lavan i en vulkan"........

Den där tjejen som är så jobbig har farit hem idag på em. Äntligen. Förlåt att jag känner så, men jag far så himla illa av att hon är här och att jag låtit hennes problematik förstöra min behandling. Hur hon har varit de här dagarna har inte underlättat för mig heller, och särskilt inte idag. Hon satt i måndags och såg sååå nöjd ut med att bara ha ätit lite nyponsoppa under hela helgen, har glömt "alla mediciner hemma men det gör inget", hon ska börja träna så fort hon kommer hem trots att hon har träningsförbud, och idag kom droppen. Jag blev så jävla arg så jag pulveriserade ett stort målarark. Vad gjorde hon idag då... Jo, självklart kunde hon ju inte äta upp maten - det var ju rött kött - men så går människan och hämtar astmainhalatorn och säger att hon känner av sin sk astma. För det första så har hon aldrig haft med sig den tidigare, och för det andra så hjälper inte sådan medicin mot ångest. Hon satt där och petade och geggade runt maten, och jag såg ju att hon bestämt sig att lämna kvar redan innan hon började äta. Så skuller hon på att astmasprayen inte hunnit verka - den verkar ju för fan på någon/några minuter - vilket hon sa senare! Och oj, hon var såååå yr när hon reste sig. Staaaaaaaaaaaaaackars liiiiiiiiiten.......

Saken är den att hon inte vill åka buss, men hon ville heller inte gå till stationen i ovädret. Så jag VET att pga det så spelade hon på personalens snällhet och godhet, vilket natuuuuurligtvis resulterade i att personalen skjutsade henne ända fram till stationen. Jag är inte avundsjuk på något sätt om nu någon skulle få för sig det, utan jag är bara förbannad på att människan inte helt enkelt kan säga som det är!! Det är inte något jävla 1800-tal vi lever på och ska spela på "kvinnans svaghet"!!! Just att manipulera och att visa så stor brist på respekt gentemot personalen - och sina medpatienter - är förjävligt!!!! Det blev minkp som skjutsade henne, och självklart behövde jag honom just då. Jag skulle träffa sjukgymnasten och hade som halv panikångest och tänkte att jag tar mina nycklar och springer iväg, bort, någonstans. Så blir jag lämnad med pajkastningsmannen som är som en liten pojke. Det var han som ordnade så att min kp skjutsade tjejen - såklart.

Kan i alla fall säga att jag inte kommer gå hos sjukgymnasten särskilt många ggr - om den här träffen var "representativ" för hur det kommer att vara. Hon är helt jävla vrickad i huvudet. Ingen förståelse för att man kan vilja en sak, och samtidigt vara rädd för det. Men visst, hon sa själv att det kommer bli en kort kontakt så så är det med det. Ska be min t att ställa mig i kö på "min" enhet istället. Värre än såhär kan det ju inte bli............

Ikväll när det blev personaltomt så pratade jag med den nya tjejen. Hon ville veta lite om vad som hänt här, så jag berättade. Sa sanningen. Men det var inte jag som började med att ifrågasätta den störda tjejens extrema åsikter, tankar, inställning... så hon hade märkt en hel del som är "outtalat"...

Är så skönt att ha en VETTIG människa att prata med! Hon förstår ju! Hon säger det hon tycker och står för det!

Allt känns bara så... skakigt.......... och snart är det byebye också.........

Är så ledsen....

Nu ska jag lägga mig och dö.... typ.........

...boken "Att leva ett liv - inte vinna ett krig" av Anna Kåver. Fick det tipset av min kp. Den är läskigt bra. Känner igen mig så mycket att jag måste hålla tillbaka tårarna...

Hon skriver tex om Kierkegaard... citerar honom...

..känns tungt just nu.......